Det började med att jag vaknade en morgon och hittade en snubbe sittandes på sängkanten. Han hade kostym, håret bakåtslickat och en iPad i handen där han febrilt knappade in saker. – Godmorgon, sa han utan att titta upp. Du sov 6 timmar och 42 minuter inatt. Det är 18 minuter under rekommenderad minimum för optimal prestationsförmåga! – Va fan, vem är du?, sa jag och drog täcket över min blottade bringa. – Presto, svarade han kort. Din prestationsångest.  – Min va? – Prestationsångest. Du vet, den där känslan som får dig att ligga vaken och oroa dig över om […]

Att sitta i ett möte med trycket av en kommande gasincident är inte olikt att balansera på en lina över Niagarafallen med en fyllerist på ryggen. Jag sitter här, inklämd mellan Andersson från ekonomi och den där nya konsulten vars namn jag aldrig kommer ihåg, och känner hur mage och själ långsamt vrider sig i ett järngrepp, likt en våt handduk i händerna på en aggressiv badvakt. Fan vad jag hatar chorizo. Eller rättare sagt, jag älskar chorizo. Men det är ett kärleksförhållande som bara är ensidigt positivt i ena riktningen – den där den glider ned för halsen, marinerad […]

Jag sitter här vid köksbänken och ångrar mitt nya liv. Inte hela livet, utan bara den delen som nån jävla träningsinfluencer har tvingat på mig genom mitt konstanta skrollande i telefonen. Hon med vattenmelonleggings, hon med vattenmelonstora biceps, hon med vattenmelonstora allt som jag inte har. Satans kvinna! Hon är skulden till att jag nu sitter och äter en rågmacka med tonfisk. Rågbröd! Vad hände med det där mjuka fina som knappt behövde tuggas? Som bara gled ned? Tuggar jag det här rågbrödet mer så blir det fan jord. Jag tuggar och blickar ut i köket. Där på köksbordet ligger […]

Häromdagen upptäckte jag att jag levt exakt samma dag i ungefär fem år. Samma jävla rutiner. Samma jävla klädkombination. Samma jävla frukost. Samma jävla fikapaus. Samma jävla lunkande steg till tunnelbanan. Som en stel själlös robot som någon glömt att slå av. – Jag tror jag fastnat i en loop, sa jag till fru Sug över frukostbordet. – Vadå loop? Du har inte rört dig på fem år. Du har inte ens bytt kalsonger, sa hon och tog en klunk te. – Det var ju inte bokstavligt, sa jag irriterat. – Men nästan. Fan, hon hade rätt. Var det verkligen […]

Något är definitivt fel när du vaknar och upptäcker att ditt morgonkaffe svävar runt i rummet i perfekta små klot. En annan man hade kanske blivit förvånad, en annan man hade kanske reagerat med förundran, men jag? Jag var bara irriterad. Inte för att kaffet svävade – nej, sådant hade jag varit med om förr – utan för att det var mitt sista kaffe. Eder undertecknade fine supe…sugbloggare stod där som ett jävla fån, försökte fånga de där bruna kloten med en mugg och tappade bort hälften till taket. “För i helvete”, muttrade jag och torkade bort lite kaffestänk från […]

Jag fick för mig häromdagen att jag skulle hitta å något. Något annorlunda. Jag fann mig själv stå vid vattenbrynet av en å med alldeles för lite självrespekt för att kalla sig flod och kolla blanka stenar på botten av den klara rinnande ån. Vad gör en vuxen man stående vid en å utan fiskespö? Kasta småsten? Plaska med fötterna? Urinera medan man kollar sig oroligt omkring? Fan, jag hade inte en endaste liten ursäkt att stå där, förutom att jag fick för mig att hitta å något. Medelålderspaniken var på cirka 7 av 9 skalan som jag använde på […]

Fan ta Lazlo och hans fina middagsbjudningar. Här står jag framför spegeln och försöker se ut som om jag tillhör överklassen, vilket är ungefär lika naturligt som att se en giraff på skridskor. Skjortan ser ut som om den har överlevt tredje världskriget (eller åtminstone ett par rundor i tvättmaskinen med frugans röda strumpor), och slipsen… ja, den hänger där som en död orm runt halsen. – Du ser fin ut, säger frugan uppmuntrande från dörröppningen.– Jag ser ut som en begravningsentreprenör som gått i pension, muttrar jag och drar i slipsen för femtioelfte gången.– En stilig sådan i så […]

Häromdagen satt jag och väntade på en taxi som inte dök upp. Tiden gick, livet gled förbi, och när klockan passerat den avtalade tiden med 12 minuter och 43 sekunder ringde jag bolaget. – Taxibolagsvädret, hur kan jag hjälpa er?– Taxibolagsvädret? Har ni expanderat verksamheten?– Eh, nej, Taxibolagsservice, sa rösten och harklade sig.– Jag väntar på min taxi som skulle ha varit här för 13 minuter sedan.– Jaha, ett ögonblick så ska jag kolla. När hon återkom i luren lät hon en smula konstig. Som om hon precis hade sett en sverigedemokrat kyssa en miljöpartist på munnen: förundrad, förvirrad och […]

Jag står framför kakfatet på jobbet. En jäkla kladdkaka mörk som synden själv stirrar på mig som om den ville säga “Ta mig… om du törs”. Sista biten. Den där som ingen vill ta. Den där som får folk att tro att man är en självcentrerad girig egoist som inte tänker på andra. Ja, den där jävla biten som skulle få mina morskare kollegor att harkla sig och förfärligt tyst mumla “typiskt Steffo” eller ännu värre “sååååå Steffo”. Fan också! Var det inte jag som var först med att bjuda på kladdkaka när min hund dog? Var det inte jag […]

Fan vad jag hatar att vara Någon. Den där jävla Någon som alla snackar om. Som alla skyller på. Som borde ha vetat bättre. Som borde ha fixat, åtgärdat, kontrollerat, säkrat. Jag satt och lyssnade på två skitnödiga chefer igår. Nånstans i ett konferensrum på tredje våningen, på ett företag där jag varken jobbar eller har några som helst intressen. Jag har bara den där förbannelsen – att när nån säger “Någon borde ha…” så materialiseras jag dit som en elak jävla ande i en flaska. “Någon borde ha kontrollerat rapporterna innan kvartalsredovisningen!”, tjöt den ena av dem, en rödhårig […]

Det började en helt vanlig måndag. Eller ja, vanlig och vanlig. Det finns inga vanliga måndagar på ett kontor där folk springer omkring med powerpointpresentationer som om de vore heliga skrifter och där ordet “synergieffekter” används oftare än “god morgon”. Men ändå. Det var en sådan där måndag när man står och väntar på hissen och funderar på om man verkligen ska orka med ännu en vecka av meningslösa möten om mötena vi ska ha nästa vecka. Jag tryckte på knappen och väntade. När dörrarna öppnades möttes jag av något oväntat. En touch-display hade dykt upp där det tidigare bara […]

Jag hade för mig att tiden skulle gå sakta på mötet men det här var ju för fan snäppet över förhöjd långsamhet. Skala 1 till 10 på långsamhetsskalan låg nånstans på 267. Det börjar bli så jävla vanligt med långmöten så man borde typ ha ett möte om hur vi ska korta ned mötena. Vafan. Om man ska samla alla jävlar på plan 7 så kan man väl se till att det är nåt vettigt man drar ur röven och inte att alla ska sitta och lyssna på någon idiot som varken är intresserad av att bli förstådd eller att […]

Eskils onsdagscroissanter är veckans höjdpunkt. Det är liksom hans grej. Hans sätt att visa att han bryr sig om oss, sitt team av trötta kodare och projektmänniskor. Han kommer alltid tidigt, går till det där fancy bageriet vid Odenplan, och levererar färska, varma croissanter till sprintmötet. Det är hans sätt att säga “ni är värda något extra”. Och så har vi Marianne. Hon kommer alltid fem minuter sent. Alltid. Som om det vore inprogrammerat i hennes DNA. Hon smyger in genom dörren med sin bruna Louis Vuitton-väska, mumlar ett “ursäkta” och sätter sig på sin vanliga plats mitt emot mig. […]

Lilleman kom släpandes med matteböckerna under armen och den där blicken som får en att vilja gömma sig under sängen och vägra komma fram förrän gymnasiet är över. – Pappa, kan du hjälpa mig med matten? – Klart som fan! Vad är det för något? Jag kastade ett öga på boken och kände direkt hur hjärnan började gå på tomgång. Vad fan är det här? När började de blanda bokstäver med siffror? X och Y och en massa parenteser som någon hade slängt in som konfetti i en ekvation. – Det här är algebra, sa han med en röst som […]

Jag stirrade på den silverfärgade Rolexklockan i skyltfönstret. Den blinkade lockande mot mig, som om den kände av min inre finansiella dignitet. Mitt sanna jag. Det rika jaget som satt inspärrat i en kropp som levde på existensminimum. – Ursäkta, vad kostar den där?, frågade jag expediten som kom ut för att torka av näs och fingeravtrycken jag lämnat på rutan. – 285 000 kronor, sa han och tittade menande på mina slitna jeans från Dressman. – Jaha… det var ju… en rimlig summa. – Rimlig?, fnös han. – Ja alltså… för den som är rik på riktigt. Som jag. […]

Kvalitetssjäl. Jag har ingen lust att ha kvar denna eminenta fullbordssjäl, främst för att den konstant driver mig till att göra saker och ting. Ständigt detta “gör det där”, “fixa det här”, “var en bättre människa”. Fan, ibland vill man bara ligga på soffan och låta dagen rinna förbi som en degig flod utan att känna samvetskval över att man inte räddat världen eller åtminstone sorterat återvinningen! Eller?! Allt det här började med att jag fick för mig att köpa en begagnad själ på Blocket. Min gamla var rätt sliten – gick mest på tomgång och gjorde extremt litet i […]

Det började som en helt vanlig måndag. Jag skulle precis sätta tänderna i min första-kopp-lite-tjära-gör-gott-för-själen när mailen plingar till. ping “Hej, jag är sjuk och kommer att vara borta några dagar. Vid brådskande ärenden kontakta Steffo.” Jag spottade ut kaffet. Lelle, din jävel! Jag kände igen hans taktik. Den där “sjukan” som alltid dök upp strategiskt när det var som mest att göra. Och nu skulle han dirigera om alla sina ärenden till mig? Think again sunshine! Med ett elakt flin satte jag igång Operation Autosvarshelvete: “Hej, tyvärr är jag också sjuk. Vänligen kontakta Lelle på något av följande sätt: […]

Det finns inget som får mig att må så bra som när jag är på dåligt humör. Inte för att jag är en sadist eller något, men det finns något terapeutiskt i att få andra att dela min misär. Som häromdagen när jag vaknade på fel sida sängen. Bokstavligt talat. Jag hade somnat med huvudet i fotändan vilket resulterade i att jag fick en tå i käften när frugan vred på sig. – Men va fan, muttrade jag och spottade ut en bit strumpa som hade fastnat mellan tänderna. Dagen kunde inte bli värre, tänkte jag. Men som alla vet […]

– Välkommen till Ministeriet för Tid, sa Hedvig från HR och log med hela ansiktet. Ett leende som måste ha tagit år att utveckla. Jag nickade artigt och slog mig ned i den bekväma stolen. Kanske lite för bekväm. Man skulle kunna somna i den här. Vilket förmodligen var meningen. Ministeriet för Tid verkade vara en sån arbetsplats där man aldrig hade bråttom någonstans. – Så, började hon. Du har sökt tjänsten som tidskontrollant klass 3? – Jupp! – Utmärkt. Låt mig förklara arbetsuppgifterna. – Gärna det. – Du kommer huvudsakligen att övervaka temporala anomalier i sektorn B4. – Öh… […]

Jag stod framför spegeln och försökte pressa in min magnifika personlighet i den alldeles för trånga kroppen som ödet i sitt oändliga oförstånd hade tilldelat mig. Fan också! Hur ska en sådan makalös personlighet som min få plats i detta mediokra skal? Det är som att försöka trycka in en elefant i en punchpralin, eller en hel symfoniorkester i en tamburin. – Du ser ut att ha svårt att andas, muttrade frugan från dörröppningen.– Det är personligheten, väste jag mellan sammanbitna käkar. Den vägrar acceptera sina givna ramar.– Jaså, det är därför du står och gestikulerar framför spegeln som en […]