SL-kontrollanternas jaktinstinkt fås fram genom…

att man fort som fasen kutar åt ett annat håll…

Häromdagen var jag trött, småretlig, allmänt kokt i huvudet och på “dont-mess-with-me” humör och på väg till kontoret med tricken. Tricket sådana här dagar är att inte hoppa in i volvon -för då kan man krocka med en cyklist eller komma i konflikt med en fradgatuggande lastbilschaffis.

Nåväl jag sitter på t-banan fipplar med ipodden som vägrar förstå att jag vill lyssna på ljumma låtar. Inga “Hardrock Hallelujejas” eller “Balls to the Walls“. Va fan muttrar jag och i ett par sekunder lever ipodden livsfarligt – tills ekonomen i mig poppar upp med ett “det är inte värt det Steffe”. Ok tänker jag och stoppar ned den i fickan.

T-banan gnisslar in vid Slussen. Jag tittar slött på alla som kliver på. Kollar in i nästa vagn och där kliver det på ett biljettkontrollposse. Man ser deras flackande sökande blickar efter smitare. En av killarna..eller öh… övertaliga i arbetslig och mänsklig betydelse lyckas fånga min blick. Det snäpper till i huvudet på mig och jag tänker… här ska fan i mig fuckas. Jag gör en åtbörd, typ kastar mig upp hastigt och går skitfort till motsatt sida av min vagn.

De gestikulerar till varandra och fyra av dem glider fram till dörrarna för att de ska kunna kuta ikapp mig. Ah..det artar sig …tänker jag och känner hur adrelaniet börjar göra vågen i systemet. Vagnen sladdar in vid Medis, dörrarna upp och jag pang som skjuten ur en kanon pilar blixtsnabbt 3 vagnslängder. Överviktarna har inte en suck. Jag hör dem vråla innan de kastar sig in i vagnen bredvid min:

– Hallå du där! Stanna! Biljettkontroll!
– Som om jag bryr mig, vrålar jag tillbaks och addar, fånga mig om ni kan!

* se upp för dörrarna, dörrarna stängs*

Vid nästa station Skanstull, gör jag det oväntade och kutar 3 vagnslängder åt det andra hållet. De fattar ingenting och kutar tillbaka och nu möts uppbådet upp i vagn 2. Alla gestikulerar, en torkar svetten ur pannan. Jag ställer mig så att de kan se mig och leverar ett “the Shining-smile“. Hade jag haft en yxa hade jag fan huggit den i dörren. Allt för konsten liksom.

När tunnelbanan landar vid Gullmarsplan, står det en annan linje på motsatt sida av perrongen med dörrarna öppna. Jag kastar mig dit och sedan kastar jag mig ut ur den och tillbaka in på linjen mot Farsta och sedan smiter jag ut igen och hoppar på linjen som går mot Enskedehållet till. Jag ser bara en massa armar och ben klädda i SL-blå nyans virvla runt. Det är som om de smälte ihop till en boll med arton ben och armar och en massa röster som vrålar i olika tonarter.

– Stanna för helvete!
– Ha ha ha ha, vrålar jag och kastar huvudet bakåt.

Vid Globen går jag lungt ur vagnen och sätter på mig solglasögonen. Den blå massan rör sig på ett sjösjukt sätt emot mig. Jag stannar upp, tar upp en prilla och stoppar den under läppen. Vid sådana här tillfällen ångrar jag att jag slutade röka för några år sedan. Det är inte så Humprey att stoppa en Ettans portionssnus under läppen. Men jag gjorde mitt bästa för att ge dem en mystisk blick. Totalt bortkastat förstås, med tanke på att mina solbrillor är av spegelglasmodell.

– Hey! DU DÄR!

Jag kollar bakom mig för att visa hur avspänd jag är.

– Nä, du. Jag känner igen dig. Du kutade som fasen mellan vagnarna.
– Jasså…menar du mig, säger jag och spärrar upp ögonen. Jag trodde att du pratade med någon annan.
– Nä hä du. Vi är biljettkontrollanter.
– Ja skulle gissa det, annars är ni ett gäng puckon som går i likadana kläder…
– Hörru du, du ska inte ha sån attityd, säger en kort man i alldeles för stor mössa.
– Ska du säga säger jag och ger honom en nedlåtande blick. Fortfarande rätt bortkastat.
– Vänta vänta… säger någon gruppchefsliknade individ. Vi vill se ditt färdbevis.
– Jaså…visst varför inte, säger jag och halar fram mitt månadkort.

Det blir helt tyst. De stirrar på varandra. Va fan nu då, tänker de unisont. Jag kan föreställa mig att det är så här vargar i flock måste känna sig då de trodde att de ringat in det stackars fåret som medelst några snabba move och sidglidningar gallopperade bort mot horizonten med ett “bä hä hä häpp på er lallare“.

– Men va fan. Har du färdbevis?
– Ser så ut va?
– Men …men varför sprang du iväg då.
– Varför inte?
– Men förstår du inte att vi trodde att du smet.
– Tror du att jag bryr mig?
– Men nu missade vi en massa andra eftersom vi jagade dig.
– Tja…det är väl ert eget beslut och ingenting jag kan lastas för. Var det någe mer ni ville?
– Men… så här får man inte göra!
– Åh fan! Då ska jag inte göra så igen eller så kanske jag gör det igen…bara för att liksom. Förresten det ser ut som om några av er behövde denna lilla motionsrunda. Se det som friskvårdsarbete på arbetstid. Jag har inte tid att stå här hela dagen även om jag tycker att ni verkar vara ett intressant gäng. Platser att bevista och allt det där… ha det så gott. Vi syns när vi syns…

Jag kan sitta längst in i en överbefolkad tunnelbanevagn – likt förbaskat är det mig de ser först…men de ska fan i mig få “run for it”…

Andra bloggar om sl, sl-kontrollant, bevakning, sugbloggen, jakt, springa, jagad, biljettkontroll, kommunala färdmedel, väktare, smitare, planka, tunnelbana, färdbevis