Glassbilen

Den vita bilen avslöjade sig. För vanlig. Inga dekaler. Försökte smälta in bland alla andra bilar. Men…och det var där den dabbade sig. Den stod mitt på refugen mot fel färdriktning. Och mannen som hukade hade väldigt mycket polis över sig. Trafikpolis.

Mannen böjde sig fram över sin kamera, när han såg mig o Danne komma farandes i en oehmul® hastighet. Man kunde nästan ana att han tänkte pulizerprize över denna hastighetspic han var about to skjuta. En liten del av honom funderade på huruvida den skära skinnslipsen passade till fracken. För visst hade man väl frack på prisutdelningen?

“Fuck” hann jag tänka.

Nä men hallå där, blev nästa tanke när jag såg en lucka på exakt en volvo 242 café cremefärgad kombi längd uppenbara sig i den högra filen. Med några hastiga fitipaldimoves med ratten gled jag skitsnabbt in i luckan och lirkade mig över till den hårt svängande högerfilen. Däckskrik. Så gjorde även Danne. Men inte alls lika coolt. Mer som skriet från vildmarken.

– Men för fan Steffe, akta min java!
– Ho…shiitt såg du hur snyggt jag gjorde det där? Hahaha där fick han!
– Vem?
– Värsta civilsnubben som försökte plåta mig. Därborta, sade jag och försökte peka med hakan eftersom händerna var fullt sysselsatta med ett smeka ratt och växelspak.
– Ja ja…men du kunde sagt någe, muttrade han och försökte torka bort kaffet från sina chinos.

I backspegeln såg jag i ultrarapid hur polisen vred fram huvudet likt en struts som försöker få fokus. Jag är ingen tankeläsare men jag lovar att de tecken jag kunde skönja uttalades av hans läppar innehöll följande konsonanter:

Wtf?

-Ho ho, sade jag.

Men säg den lycka som varar. 25 meter framför mig stod det ett uppbåd av snutar som vinkade in min bil.

– Det gick lite fort det där!
– Öh…tycker du?
– Jepp. Hur fort körde du?
– Behöver jag upplysa dig om det? Ni har väl det på bild antar jag, sade jag taktiskt.
– Mja…kollegan hann inte få fouks innan du försvann ur bild.
– På så sätt?
– Jag antar att du inte kommer att erkänna någe.
– Jag kommer ju inte det, sade jag och kände mig som värsta herre på täppan. Lallarna i helvetet kommer att konvertera till hinduism innan jag erkänner något utan bevis, sa jag. Skitkaxig.
-På så sätt, sa han, och körde ett go-ahead-punk-make-my-day-smile.

Skitcoolt på film, med en trygg cocacola light och popcorn i famnen. En nyans mindre coolt när en trafikpolis säger det irl. Jag dämpades en aning. Kollade på Danne och han gjorde allt enligt regelverket för hur man uppnår absolut osynlighet. Snuten kollade också dit men kunde inte avgöra om det satt nån där eller inte. Nästan som om han bytte dimension.

– Öh…nu har jag lite bråttom, försökte jag…så om det inte är någe mer så…
– Ap pa pa…inte så brått. Vi ska nog ta och kolla lite på din bil.

Och så började han kolla vindrutan, regskyltarnas mått, varningstriangel och fan och hans moster. I ett sengångartempo. En sengångare skulle kunnat få in några feta tips på vad man kan göra långammare.

Varför hade jag bråttom, undrar säker någon som tycker att tid har man mycket av.
Jo serni… jag körde bud och i bilen hade jag 160 liter glass som skulle till polishusets fik. Tror ni att de var glada när jag svängde in med en kylväska som led av desillusionen av att vara en pizzabagares bästa polare?

– Men sa du inte att du hade glass till oss i bilen?
– Jo…men konstapel Olsson sket i det.

…den jäveln ska få när han kommer in hörde jag hur man muttrade bland de glassugna lagkollarna.