Målbrott way värre än benbrott…

*ring*

*ring*

– Stefan! Kan du svara då!
– Men jag…åhhh!!

*ring*

– Hallå, vem ere?
– Hej Anita! Kan jag få prata med din mamma?
– Aaa.. men! Åh! De e ju Stefan, hör du inte det?
– Oj då. Förlåt jag trodde att…

Jag vaknade upp en dag och insåg att jag hade en röst som inte alls ville hänga i de ton-kvarter som jag förknippade den med. Utan minsta förvarning kunde den gitta över till öfvre soprankvarteren till eller göra studiebesök i de nedre altghettona. Skitjobbigt.

Samma morgon klev jag in i klassrummet och skickade iväg det vanliga “waaasuup suckers…! ” Inte en käft reagerade. Och det var ju inte så märkligt, då min röst levererade det i frekvensområdet som är reserverat för endast väldigt vakna hundar. Jag tog ny sats och nu var det blåvalarna som vände på huvudet och undrade vad det som lät. Om det inte vore för att jag visste att min mun rörde på sig, skulle inte ens jag själv säga att jag sade något. Och då är jag en snubbe som jag hyser stort förtroende för.

Min bästis och jag kunde ibland ha diskussioner med varandra där det inte bara var högt i tak. Även tonläget var ömsom högt omsom lågt. Uttrycket “ingen lyssnar på den andre” fick en väldigt påtaglig innebörd, när bådas röster slingrade sig kring fyrstruckna ciss. När vi hade träningar med fotbollslaget,var det en kakfoni av röster i precis alla register. Vi hade en arab och en indier också och de plockade tonerna vi andra missade. Mycket kvartstoner och pentatoniska skalor när de var med på träningarna. Jag har idag förstått varför lagledaren höll sig om huvudet. Han hade inte alls huvudvärk.

Och vad är prylen med att rösten ska byta skepnad? Varför då? Och speciellt i den sköra tonåren då man har fullt sjå med att fatta vad det är som händer i de nedre regionerna. Är det inte nog att man vinglar omkring i korridorerna som en aspackad Bambi på hal is, då ingen kroppsdel är överens med någon annan. Måste då rösten få för sig att den är en bergsget som hoppar mellan högt och lågt utan ansats? Vadå pubertitet? Skulle pubertiteten komma förbi idag skulle jag ge den en komprimerad näve, för alla onödiga svettningar och pärser jag var tvungen att uthärda.

Inte nog med att rösten levde singelliv. Svettkörtlarna. Vad var det för fel på dem. Varför var de tvungna att rycka ut precis konstant. Vadå brann det någonstans, eller? Fan ett tag trodde jag att jag var en svettkörtel istället för en individ. Endast när någon sade mitt namn insåg jag att jag faktiskt var en person. Hur mycket svett kan man krama ur en fjortonåring?

Ytterligare en sak som langade upp lök på fisken. Brudarna! Varför garvade ni åt oss? När vi försökte hålla coolheten vid liv, trots en ziljon finnar, varaktiga bölder som om man tittade riktigt close ser ut som små jävla minigejsrar, hiva då på tandställningen som skulle göra vilken konstruktionsingenjör som helst grön av avund och toppa det med en röst som har en egen uppfattning om vilka toner den har en date med:

– Öh…
*svettkörtlar på max*
– Öhh…
*finne exploderar*
– Öhhh…
*rodnad kickar in*
– Öhhhh….viiiiiiiiiiiiiiiiil du gååÅÅ på gååååååRDDDeeeeeeeen!!!
– Hi hi…aldrig med en stinkbert som dig!

Well fuck you to!

Och nu har man begåvats med en Barry White röst, och då står flickorna på rad. Och bada vid havet vågar man ju inte göra, för då anklagas man väl för valjakt, då varenda val i närheten kommer att parkera bredvid en så fort man öppnar käften.