Bitter…Jag? Ähhh!!! del 1

KAPITEL 01 eller Dag 1 på Lastkajen

Det första som slår mig är en svår odefinierbar odör som påminde mig om mina gamla strumpor jag hade i fotbollslaget kombinerad med en lätt dos av nattgammal intorkad flänsost. Skitäckligt! Strumporna alltså. Eller kanonläskigt som en av mina kusiner skulle formulerat sig. Det jag tydligt minns av dem är att de var fulla med hål. Hur nu en strumpa full med hål kan vara fullt? Under denna tid i mitt liv gillade jag inte att begagna mig av nagelsax och hade tånaglar som kunde choppa ned träd i storleksordningen Redwood.

Någonstans långt bak i huvudet ekade den gamla slagdängan som Björn Skifs tror jag bestämt sjöng, “Det blir alltid värre framåt natten”. Med ett fruktansvärt dansbandsreverb. Skulle det bli värre än så här? Kanske med lite mer reverb. Och i sådana fall hur mycket värre? Och lät inte Björn Skifs misstänkt likt Christer Sjögren?

Klockan var knappt halv tre. Tisdag. Veckan direkt efter påsk i nådens år nittonhundranittionio. Om man accepterar det västerländska sättet att räkna tid på. Grovt räknat åttamiljonersjuhundrafemtiofemtusensexhundratjugo dagar sedan lille Krille visade sitt saktfärdiga fejs i någon förort till metropolen Betlehem. Nu fattar jag hur Jesus måste ha känt sig dagarna efter korsfästelsen. Va fan, allt hade ju gått så bra tills nu… vad var det som hade gått snett? Var det vinet? Var det de spetälska? En smula uppgiven. Givetvis inte i närheten av den uppgivenhet jag hade förmånen att lägga till min långa lista av en massa jävla skituppgivenheter.

För tre veckor sedan stod jag i VIP-baren på cafeét och drank drinkar i prisklasser jag bara några månader innan skulle ha drömt om. Bredvid mig stod delar av den elit inom musikbranschen som jag då kallade kollegor och en del av dem vänner. Jag var het. På G. En soon-to-be firad världsberömd popikon. Hade ett par feta singlar på radion. Tidvis fanns det dagar då jag även inte kunde ratta mellan radiokanalerna utan att höra min bräkiga stämma leta sig fram genom radiovågorna. Ibland fann jag till och med den rösten en aning för påträngande. En aning för hög i pitch, i det register som en påtänd Shaggy som hade inhalerat lustgas skulle finna sig i. Ungefär som ett lamm skulle ha bräkt efter sin borttappade moder. Lika irriterande som en läckande vattenkran. Vid dessa tillfällen fann jag det inte svårt att stänga av radion, i synnerhet inte med den vetskapen att oavsett om jag lyssnade eller inte så klingade det in deg per spelad minut på mitt konto hos mina vänner på STIM.

Det sista året på nittonhundratalet. Det sista året innan det dumma tjugohundra skulle slå in. Jag menar, inte säger man väl tjugohundra? Eller gör man det?
– Denny har du mina pengar som du lånade förra månaden?
– Hur mycket var det?
– Du lånade tjuguhundrasjutton spänn av mig.
Hallå hur låter det? Men våra politiker som inte lever i verkligheten har bestämt att vi skall säga tjugohundra och pressen som anser sig vara självständiga och fast förankrade bland folket följer som vanligt politikernas vilja. Frågan är vem som blir pippad och vem som pippar? Vem är man och vem är mus? Jag för min del tror att det är journalisterna som tar emot den, men inbillar sig att det är bara för att de vill det som de blir knullade där bak. Möss med valfrihet. Kanske till och med homomöss? Fast bögarna säger att man inte väljer att bli homo. Då måste det betyda att homomössen är möss utan valfrihet. Reality Check kanske vore på sin plats. Tredje statsmakten up my ass!

Jag kanske borde döpa om mig från Lallande Luther till Bittre Bull? Eftersom detta har absolut inget med något att göra.

Jag heter Luther.

Om det är någon som bryr sig. Det första jag såg när jag slog upp mina bruna, var en barnmorska som inte var alldeles för imponerad av det hon höll i sina händer. Det markerade hon med att daska till mig i baken. Redan då borde jag ha anat oråd, idag trettiotre år senare visar det sig att jag skulle ha krupit tillbaka och stängt igen luckan efter mig. Jag har inget hår på huvudet, inga drömmar. Förlåt mig… det är en sanning med modifikation, jag har visst drömmar med de är krossade till oigenkännlighet. Jag har ingen egen lägenhet, jag har inga pengar, jag har ingen framtid och jag har ingen flickvän. Och ändå är jag en jävel på att runka. Skulle det någon gång bli tal om att ordna ett mästerskap i runkandets konst skulle jag vara den världens motsvarighet till golfens Tiger Woods. Ett underbarn med grymma underarmar.

Jag äger också en trasig videobandspelare, drygt tvåtusen vinylskivor men ingen skivspelare och en massa skulder. Jag har även börjat utveckla en kalaskula och mina bröst gungar när jag springer till bussen. Näshåret har visat läskiga tendenser till att sticka ut ur näsan och böja sig kring mina näsvingar. Konsekvens av att ha lockigt håt. På sistone har jag även funnit att mina hemorojder hjälper mig att få in kabeltv. Bäst bild blir det om jag riktar röven söderut i riktning mot Nackamasten, samtidigt som jag håller i antennsladden.

Jag precis fått ett arbete. Det är där jag finner mig själv ståendes på lastkajen i ett industriområde i Sätra strax söder om Stockholm. Detta är min nya arbetsplats. En lastkaj. Postens lastkaj. För två månader sedan stod jag på Globen och skrek över en mångtusenhövad publik ”God evnin Stockholm, haw ya doiiin!!!”. Idag skriker den lille pojken med de krossade drömmarna, i mitt inre ”jag vill till min mamma!!!”

Terminal säger proffsen. Här säger vi terminal. Sätraterminalen serru. På engelska betyder terminal bland annat; 1.slut-, änd [-station], avslutande, sist; gräns-, terminal, terminalvårdsavdelning. 2. dödlig, med dödlig utgång [-cancer]. Hur mycket mer påtagligt kan det bli? Det är så tydligt så att det nästan är smärtsamt subliminalt.

Jag vill inte arbeta här, men jag har inga pengar. Droppen nåddes när jag var tvungen att låna min lillasysters nyfödde sons första barnbidrag. Han är inte ens trettio dagar gammal innan jag skuldsätter mig där. Så här var det inte riktigt tänkt att mitt liv skulle bli. Var någonstans i livets labyrint tog jag fel? Varför finns det ingen återspolningsknapp? Varför kan man inte trycka på ctrl, alt och delete? Varför funkar inte min video?

Varför?
Varför?
Varför?

följ den rafflande historien imorgon