Bitter…Jag? Ähhh!!! del 2

…forts KAPITEL 01 eller Dag 1 på Lastkajen

Jag fyller i papper som försäkrar att jag inte är kriminellt belastad eller har andra konstigheter i bagaget. Jag har god lust att säga att jag till helgen brukar ta mig en sil, allt för att slippa sälla mig i ledet, men för mitt inre ser jag min systersons anklagande blickar ungefär som om de sade, det är ditt fel om jag inte får min moped. Hela tiden hör jag Skifs vråla i bakhuvudet. Nu typ ackompanjerad med Kicki Danielsson på tamburin och bakgrundssång, som vittnar om att en och en annan GT slunkit nedför den strupen.

”Det blir alltid värre framåt natten, Långt från alla ljusen, alla skratten”

Det känns jävlig konstigt eftersom han inte ens befinner sig i samma stadsdel. För övrigt gillar jag inte ens honom. Varken på skiva eller i filmer. Däremot verkar han veta vad han pratar om just nu. Det är ingen som skrattar här på lastkajen, allra minst jag. Jag hör också en annan röst. Fast till skillnad från Björns är den lite mer mild och pockar på min uppmärksamhet. Ungefär som om ett mycket fint milt rödvin skulle harkla sig och hålla ett tal. Vi snackar vin i en prisklass som inte skulle vilja bli sedd i de vindrickarkvarter jag rör mig i nu för tiden. Jag rör mig i Åkesson Vin Rouge träsket. Medan de fina vinerna hittas i Chambolle-Musigny Premier Cru områdena. På cafeét. Det visar sig vara min soon to be chef som ber mig uppge vad för storlek jag har på skor och kläder.

Pladäng!

Jag finner mig ståendes med hela famnen full utav postkläder och skor i givetvis en helt annan storlek än den jag uppgav. Statligt företag varför göra någonting rätt, jag menar killen vill ha fyrtiotvå i skor så det är klart att vi ger honom storlek fyrtiofyra, för att vår farsa och morsa var syskon och morfar och farfar var kusiner och det förpliktar i rakt nedstigande led liksom, och ingen som helst jävla genblandning här inte. Vi på posten håller ihop. Percy tittar på mig som om jag kunde rädda honom från det han just i detta nu upplever. Vi har båda två polare som jobbar här som har fixat in oss och vi finner båda två att detta inte är bevis på vänskap men stumma av chocken eller kanske bedövade av doften finner vi båda att vi står där ordlösa eller heter det kanske mållösa…själlösa…livlösa…medvetslösa?

På lastkajen i Sätra. Jag menar terminalen i Sätra. De osaligas straffort. Chefen ber oss byta om i omklädningsrummet och säger åt oss att vi får ta varsitt plåtskåp med apelsinfärgade dörrar. Vi går in i omklädningsrummet. Ingen säger något. Varken jag eller Percy. Jag tar ett skåp som inte är alldeles för äckligt där jag hänger min jacka och börjar byta om. Byxorna sitter perfekt. Givetvis reflexbelagda. Vad annat? Tröjan har för långa armar, ungefär som om den egentligen var avsedd till en orangutang med extremt långa armar. Postblå med den välkända gula trumpeten, närmast hjärtat.

Så symboliskt! Mina skor är alldeles för stora, så jag behåller mina vanliga mjuka pjuk. Chefen sticker in huvudet och säger att vi ska skynda oss på. Tid är pengar, kläcker han ur sig. Om så vore skulle jag vara multimiljonär, tänker jag tyst för mig själv. Ingen idé att gå i konflikt med honom dag ett ur ett strategiskt perspektiv. Lämna inte kvar några värdesaker i skåpen, säger han. Han säger också åt mig att sätta på mig skyddskorna. Jag påpekar att de är två storlekar för stora och han avvisar det med ett, du vänjer dig, låt bara tånaglarna växa. Skön arbetsplats tänker jag medan vi går ut till hangaren igen. Vi vallas runt på arbetsplatsen. En kaj här, säger chefen och pekar. En annan kaj här, säger han på nytt och pekar i en ny riktning. En truck där och en hög med pall där borta fortsätter han vilt pekandes åt öst, väst och syd. Jag tittar på Percy och han rycker på axlarna. Det är ta mig fan burar och paket vart man än tittar. Fan gör inte folk något annat än skickar paket hela dagarna eller…?

Jag vet inte om ni vet vad utomkroppslig erfarenhet innebär och skall jag vara riktigt ärlig har jag lite svårt att förlika mig med den tanken även om jag ur ett rent filosofiskt perspektiv kan finna det vara fascinerande, men jag lovar och svär på allt det jag håller heligt att jag fann mig själv lätta från min kropp. Och inte vilken kropp som helst utan den kropp som det har tagit mig trettiotre år att möblera om i så att personligheten liksom sitter gjuten ihop med personen. Byggd av pizza och filosofiska tankar framåt småtimmarna, samt en och en annan moraliskt stärkande runk när det vart alldeles för långt mellan knullandet. Det var som om den del av mig, jag antar den lilla del av mig som fortfarande ansåg att den hade lite integritet kvar ville lämna denna tillvaro. Någon annan förklaring har jag inte.

Vi kan kalla den biten för Integritets Luther för att förenkla detta lite medan den andra delen av mig kan gå under namnet Förste Avgasrörsorterar Luther för det var detta jag höll på att bli nämligen. Integritets Luther trodde inte att detta var en del av den reella verkligheten, utan han levde i den föreställningen att någon god vän eller vem som helst för den delen skulle komma upp bakifrån och säga att ”… detta bara var en stor dum stygg mardröm såja, såja det är över nu… ” eller “hej på dig din gamla räv och välkommen till Blåsningen”, och att alla vänner skulle komma fram ur gömda vrår och skratta och kramas givandes varandra blommor och öppnandes champagne. Om det händer på TV3 kan det väl hända mig. Och det skulle till och med kunna bli en ny hitlåt.

No way in this life kiddo! Integritets Luther kollade runt och allt han kunde se var en ändlös länga av lastkajer från nord till syd, från öst till väst fullproppade av avgasrör i burar och kollin i packlårar och degenererade versioner av människoliknade figurer sittandes på truckar som for fram och tillbaka som om det inte fanns en morgondag. Hur mycket Integritets Luther än ansträngde sig kunde han inte för sitt liv tro att Lennart Svahn hade sminkat sig så autentiskt, som chefen. Integritets Luther grät en liten stilla inre tår och bestämde sig för att ta farväl av den gamla kära värd kroppen.

Därav min plötsliga fysiska ryggradskrökning a la Ringaren i Notré Dame. Det var tydligen Integritets Luther som brukade hålla min rygg rak och min blick frankt framåtriktad. Nu var det bara en kutryggig avart av mig med flackande blick och svettpärlor rinnandes ned för pannan som stod där på lastkajen. Förlåt! Terminalen. Värdkroppen som nu endast bestod av Förste Avgasrörsorterar Luther såg sig om och tänkte slött för sig själv “Fan va mycket avgasrör, finns det verkligen en sån marknad för det i Sverige? Ah…”, sade han i sitt inre,” det är mycket avgasrör eftersom det är påsk och det har varit långhelg, det förklarar mängden rör”. Så här illa kan det väl ändå inte vara?

Det blir alltid värre framåt…

Detta var på den tiden innan Förste Avgasrörsorterar Luther hade jobbat där mer än två dagar. Vid dag tre hade inte mängden avgasrör minskat något nämnvärt vilket föranledde honom att fråga en lirare som måste ha varit bror med sig själv, “när minskar avgasrören i antal här?” Med en gäll röst i frekvensregistret som endast i lag borde få utnyttjas av läckande ballonger svarade denna avart att detta är den normala mängden för säsongen. Det blir lite mindre till sommaren eftersom industrin tar semester men inte mycket, vrålade han och lyckades göra rivstartsspår med en orange truck som knappt hade styrfart och försvann runt hörnet.

Förste Avgasrörsorterar Luthers absoluta gehör gick på en evig lunch sörjd av många men inte saknad av lika många. Sorgen var stor men smärtan var förvånansvärt liten. Och inte är det så konstigt. Jag såg mig själv i spegeln och såg något jag bara sett på film och gillade det inte. En blå uniform draperade min kropp. Vart jag än tittade såg jag denna blå postnyans vråla åt mig att detta är vad du har blivit. Vid trettiotre fyllda står du här i reflexbelagda postkläder i foträta kängor i fel storlek och skyddshandskar! Hade du trott detta om någon hade kommit fram till dig efter repet med The Invaders som du gjorde här i Sätra för nitton år sen!!?

följ den rafflande historien imorgon