KAPITEL 02 eller The Invaders
The Invaders var det bandet som jag tillsammans med John startade när vi var en tvärhand höga och hade illusioner kvar. Kidsen Hedenhös inte ens var födda, så länge sedan var det. Jag minns det som igår hur vi en dag på kollo, på Bergängen på Barnens Ö, vid utedasset över en gemensam systemtömmning bestämde, att när vi kom tillbaka till stan så skulle vi dra igång ett band. Ett rockband. Vi skulle bli stjärnor! Jag var fjorton och John var tretton. Vi hade båda hår på huvudet och en framtid, men inga ölmagar vi kunde kalla våra egna. Jag skulle precis börja i nian.
Vi var ju tvungna att ha ett coolt namn på bandet. Ett av arbetsnamnen var Sussex som jag tyckte var skitcool eftersom det lät fett när man uttalade det. Pröva att ljuda det så känner ni hur coolt det låter. Sen visade det sig att det var en ort i England och då föll coolhetsstämpeln liksom genast bort, speciellt när det visade sig att Paul McCartney gick i funderingar på huruvida han skulle köpa området eller inte. Och inte fan ville man bli stämd av den tondöva taffliga vänsterhänta bassisten.
Vi kunde lika gärna döpa oss till Trollhättan och det låter inte lika cool liksom, fast det kanske engelsmännen skulle tycka lät coolt i deras öron… trallhattan, TRALLHATTAN… You wanted the best, you got the best… the hardest band in the showbiz… TRALLHATTAN!!! Hur som helst drog vi igång bandet under hösten, när vi hade kommit tillbaka till stan. John sade att han kunde fixa replokal i Sätra. Det visade sig nämligen att hans farsa jobbade på SL vilket gjorde att vi eventuellt kunde få en replokal i ett rum på plattformen under den sneda långa barnvagsnedfarten. Vi var där och kollade men det blev aldrig den lokalen utan vi fick en replokal i Sätraskolan. Där det fanns instrument som vi kunde låna.
Jag skulle spela trummor för jag tyckte att Peter Criss i KISS var coolast och John skulle spela gitarr, Ken skulle spela sologitarr för han var lika lost och förvirrad som Ace Frehley och Jim skulle spela bas, jag tror att det var för att han hade den längsta tungan av oss fyra. Jim och Ken var bröder som också var på samma kollo, och de frågade om de inte också kunde få vara med i bandet. Självklart sade jag och John. Utan att vi visste om det hade vi en punkrockaraktig approach till musik. Den som ville vara med i orkestern kunde haka på sig ett opaxat instrument och börja vandringen uppför kändiskapets hårda uppförsbacke. Några dagar innan det historiska första repet ringer John till mig och säger att han har fått ett trumset från sin farsa och jag säger vill jag minnas “men jag skulle ju spela trummor” varpå John säger “att jag har ju trummor så du får spela gitarr istället“. Okej, säger jag. Punkig så att det osade om det.
I samma veva hoppar Jim av för han skall bli polis eller poet eller var det lastbilschaufför… jag minns inte så noga. Kontentan är att han hoppar av innan det första repet. Vilket leder till att jag får spela bas för det blev liksom över.
följ den rafflande historien imorgon
