Bitter…Jag? Ähhh!!! del 4

KAPITEL 03 eller Dag 2 på LastKajen

Jag minns att jag har sagt till folk och goda vänner att det bästa med lastkajsjobbet är tiderna. Jag börjar inte förrän klockan halv fyra på eftermiddagen och har på så sätt hela dagen fri fram till dess och kan jobba med hemsidor, titta upp i taket, peta mig i röven som jag på senare tid har funnit vara en meningsfull sysselsättning lika god som någon annan eller fika runt på knivsöder. Arbetspasset slutar klockan tio på kvällen och det gör att jag kan sitta uppe på nätterna och jobba med datorn eller skriva låtar och gå och lägga mig när jag vill utan att det för den sakens skull buggar med jobbet dagen efter.

Denna inställning hade jag innan jag hade lärt mig vilka moment jag skulle utföra på den gudsförgätna lastkajen. När jag fick det fullkomligt klart för mig vad jag faktiskt skulle göra under arbetstid svepte det in en känsla över mig som jag nu vet var ångest i dess ädlaste form. Föreställ er kondenserad ångest, ungefär som kolsyreis. I det närmaste jämförbart med att en hand doppad i kolsyreis greppar tag om hjärtat på dig, eller föreställ dig den känslan som du erfar när din flickvän kommer in från badrummet, kryper ned i sängen och greppar tag om din pung med iskalla händer.

Visst har jag haft ångest över saker och ting jag gjort i det förflutna. Som till exempel, haft sex med någon som jag egentligen inte ville ha sex med eller dumpat flickvänner på ett relativt oschysst sätt eller kanske sagt någonting som har sårat folk. Men dessa avlägsna bleka kopior av ångestar som jag har hunnit uppleva under mitt trettiotreåriga liv är ingenting gentemot den massiva ångest som jag erfor när jag vaknade upp Onsdagen efter den ödesdigra Tisdagen direkt efter påsk i nådens år nittonhundranittionio. De gamla ångestarna var knappt uppvärmning gentemot denna monsteriösa angst. Jag ville skrika. Jag ville ropa. Jag ville vråla. Jag svettades, inte av hårt arbete eller överansträngning utan av denna laddade känsla av neuros. Jag befann mig i ett mentalt Antarktis och inte en pingvin så långt ögat nådde. Jag kände mig som en mental Tor Heyerdahl. Det rådde ta mig fan till och med köldrekord.

Hela onsdagen gick i ångestens tecken. Jag kunde inte förstå vad som hade gått snett i mitt liv. Varför satt Gud uppe i sin fåniga himmel och skrattade åt mig samtidigt som han pekade långfingret åt mitt håll? Vad hade jag gjort för att förtjäna detta? Gud har mig veterligen ingen syrra som jag har pippat för att sen slänga undan som något katten skulle ha ratat och sålunda ingen anledning till denna omilda behandling från hans sida. Jag vet från säker källa att samtidigt som Gud gav mig fingret så satt han med den andra handen och gav min gode vän Iztvan tummen upp. Vännen Iztvan är en mystisk ansamling av fobier och nojor. Grymt rolig när han vill och förmodligen den giftigaste av oss alla i den närmaste polarkretsen. Killen jobbar på radio och är fantastisk duktig på piano, så att man blir avundsjuk. En skön balanserad samling av nojjor och talang.

Det största felet med honom är att han inte riktigt vill inse att vi är över trettio allihop med varsin fot i graven. Eller fel och fel… han kanske egentligen är den som har fattat grejen? Han klubbhoppar som om varje dag är den sista och menar på att vi alla kommer dö av tristess och ålderskrämpor om vi inte följer hans exempel. Det här med mognadsprocessen som vännen Denny och jag genomled förr om åren har fortfarande Iztvan på sin väntelista. Ståndaktigt vägrar han dyka upp till de möten som mognaden har bokat med krassa otydliga ursäkter, varav några är de berömda bevingade orden ”det är mycket nu”, ”felet är inte hos dig utan hos mig” eller ”jag känner mig inte redo”. Men killen vet hur man underhåller ett gäng med halvgalna idioter som min bekantskapskrets består utav. Alltså inte popstjärnorna eller producenterna, utan de som jag hade för avsikt att lämna i sticket tillsammans med mina feta checkar, när jag väl hade slagit igenom.

Iztvan befann sig i Spanien under en sol som gjorde sitt yppersta för att skina i hans liv. Han lyckades styra upp en fantasisk spansk eldig kvinna och hade sådan sex som man bara ser i porrfilmer för kvinnor, ni vet dessa som den gamla Malena “jag-har-visst-fått-sex-i-mina-dagar-trots-att-ingen-tror-detta-och-därför-
måste-jag-bevisa-min-kunskap-inom-detta-område-genom-att-bli-
programledare-för-det-vet-vi-ju-alla-att-är-det-några-människor-idag-som-
är-trovärdiga-så-är-det-ju-programledare-bla-bla-bla” Ivarsson, visade förr om åren, innan någon med lite estetisk sinnesnärvaro samt makt, inom Sveriges Television kom på att “herregud henne vill man ju inte se på bild!!!” och sålunda gav henne sparken. Mycket själ och krydda. Kan man misslyckas om man har Gud vid sin ringside som ser till att allting klaffar? Sandstränder hade Gud också fixat fram åt vännen Iztvan. Och ett aldrig sinande bestånd av Pinacoladas. Någonting såhär måste Abraham ha känt det när han bestämde sig för att spöa upp sin brorsa Job.

Jag då? Visst, polaren Gud tog ifrån mig min stolthet, manipulerade med skivförsäljningen så att min senaste singel sålde i exakt sju kopior, en vag vägbeskrivning typ ”terminalen ligger borta vid bilbesiktningen du vet”, och en knuff i ryggen mot Sätrahållet till. Där såg han till att jag fick en blå uniform och skor som förmodligen producerades med Goliat i åtanke. Inte en endaste Pinacolada att dricka eller spelande syrsor på vägen. Däremot fanns det en miljard döda monstersniglar på vägen till lastkajen. Jag avskyr dem. Jag hörde Guds röst dåna i mitt inre “du skall icke hava andra uppgifter än att sortera avgasrör från bur A till bur B” och “eventuellt kan du kanske en dag få köra truck men då blir det inte en sitt-truck utan en stå-truck“. Jag var inte ens medveten om att det fanns en hierarki bland truckförarna men jag blev varse väldigt snabbt att jag tillhörde de kastlösa bland truckarna. Jag blev helt enkelt de andra truckförarnas truck kycklin… jag menar ju givetvis hack kyckling.

Samma Gud masserade Iztvan axlar och gav honom löftet att, om Iztvan tog ut henne på en månskenspromenad, så skulle han (Gud alltså) se till att molnen höll sig borta och göra havet spegelblankt och luften myggfri och syrsorna utvilade och redo att spela någonting vackert. Typ fyrstämmigt. Det enda spegelblanka som fanns i mitt liv var den oroväckande kala fläcken som gradvis ökade i omkrets på toppen av min hjässa och avgasrören som jag flyttade från bur A till bur B. Jag såg min egen spegelbild i dem. Det var inte den forna fina funkiga killen som jag brukade se förr om dagarna. Detta var en skugga av skuggan av mig själv. Visst fick jag göra månskenpromenader men det var först efter klockan tio på kvällen och inte var det under en bar himmel. Framför allt var den inte underbar. Oh nej… jag gick hem från förlorarhangaren under en av dessa lokala regnskurar som bara drabbade mig och stackars Percy. Percy gick omkring precis lika håglös och med axlarna ihopsjunkna likt mig och gnällde över orättvisorna här i världen.

Percy hade flyttat till Stockholm från Eskilstuna och hade bestämt sig för att leva det riktigt coola fast lane livet som man lever i storstaden. Yeah right. Det värsta var, sade han till mig under gårdagens promenad, att han var tvungen att spela med i charaden. Alla hans polare trodde att han levde fett, vilket fick honom att göra allt för att leva upp till myten. Samtidigt ville han inget annat än lägga ned denna hangar, men då var han tvungen att flytta hem till Eskilstuna. Och se det går icke, som han uttryckte det.

följ den rafflande historien imorgon