Bitter…Jag? Ähhh!!! del 5

KAPITEL 04 eller Mirre

Jag stod där med min bästis, Andy, och hade inga bekymmer som kunde anses förmörka allt för många moln på min himmel. Förutom att man var oskuld och inte skulle känna igen ett kvinnligt könsorgan även om den kom och knackade en på axeln. Och då skulle man förmodligen hoppa till av skräck och tro att det var en av Aliens bortsprungna ungar. Andy ansåg att allt hade sin tid och att jag hade för bråttom. Som han sade, med sin målbrottsfyllda röst, den där gången under en kvartsrast då vi stod under vårt favoritträd strax bredvid skolgården, när vi precis hade börjat nian:

– Sex är inte allt här i världen!
– Jaså?, sade jag.
– Precis, sade han och log överlägset.
– När vart du en sådan expert?, undrade jag.

Från ingenstans kom det en brud som knappt var längre än etthundratjugo centimeter pekandes med en darrande hand emot mig och skrek, där är han! Det var fan i mig inte långt ifrån att hon lyfte upp ett ben, som hundarna på jakt brukade göra då de med hela sin kropp pekade i riktning mot offret. Jag märkte att hon darrade lite. Andy gled lite obemärkt åt sidan. Han lyckades med den bedriften utan att röra en muskel. Alla villebråd i hela världen skulle ge vad som helst för att ha den förmågan. Jag tittade på den pekande damen med en vänlig välvillig blick och sade;

– Han vem?
– Håll käft, säger en stor kille, som jag vet är skolans värsting.

Alla var rädda för honom. Isse kallades han. Jag hyste också en sund respekt för honom. En överlevnadsinstinkt, vilket visade sig genom att jag brukade ta stora omvägar när jag såg honom närma sig. Jag hänvisar den till min medfödda vilja att överleva högstadiet. Om man inte var på sin vakt kunde man få en örfil när han passerade och det endast för att han kände för det. Till och med att lärarna var rädda för honom. Han skrämde förmodligen slag på sin egen spegelbild, som varje gång måste ha skyggat då han speglade sig.

– Öh?, hinner jag säga.
PANG!

Och jag kände en oväntad smärta i magtrakten, som likt ett hett skvaller spred sig till grannskapet mjälten och njurarna. Medan jag vek mig dubbelt, såg jag i ögonvrån hur hans knytnäve drogs från området kring min mage tillbaka till hans kropp. I ultrarapid. Jag minns att jag reflekterade över att han måste vara en nervös jävel eftersom naglarna var nedbitna nästan ända ned till hans knoge.

– Va fan, va det bra för, stönar jag?

Dubbelvikt, kunde jag ha trippelvikt mig hade jag gjort det utan några som helst betänkligheter. Även pungkulorna nåddes av ryktet att det vara fara och färde på gång och drog sig omärkligt uppåt. De försöket göra en Andy.

– Där har du!, säger den lilla bruden. Jag sa ju att du skulle få igen!
– VA!
– Ja. Jag sa ju att min brorsa skulle spöa dig.
– När då? Var då? Varför då?
– Ja, igår när du knuffade till mig så att alla mina reklamblad rasade ur min påse i Hornstull.
– Det var inte jag, sade jag.
– Det var det väl visst, sade hon bistert.
– Du tar fel, jag har aldrig ens varit i Hornstull. Speciellt inte igår. För övrigt har jag aldrig träffat dig, sade jag och blandade lögner med sanningar som om mitt välmående hängde på det.

Delar av min kropp stödde denna strategi att ljuga som fasen om du slipper få mer stryk. Men hjärtat som alltid ville snacka sanning muttrade ett tyst veto som snabbt hyssjades ned av mina balls som tyckte att jag kunde ljuga friskt att jag inte ens hade varit i Sverige eller Europa. Allt för att slippa reprisen av ”Knytnäve möter Luther del 1”. Sant var att jag aldrig hade träffat bruden. Däremot ljög jag som en häst travade att jag aldrig varit i Hornstull. Det var dock med verkligheten överstämmande att jag inte hade varit där dagen innan. Ytterligare en sanning var att hon förväxlade mig med den individ som tydligen hade varit i Hornstull. Om han var lik mig så måste han om inte annat förutom att han verkade vara ett mentalt kalhygge varit snygg som fasen.

– Heter inte du Gabriel?, sade hon.
– Hur fan vet du det?

Grejen var den att jag aldrig använde mig av mitt tredje namn, så det kanske inte ter sig så märkligt att en liten skitbrud jag aldrig har sett förr vet mitt tredjenamn.

– Ha! Klappa till honom igen Dennis!

Jag minns att jag precis skulle lägga av ett asgarv, när det uppdagades att knytnävsägaren hette Dennis och inte Isse som han var känd för. Alla sade ju akta er för Isse, Isse är galen, Isse är ett psykfall. På en vägg var det klottrat Isse är snabb och stark. Håll med om att namnet Isse inger respekt och skrämmer. Inget namn med två stycken s i kan vara bra. Nasse, SS, BSS, Lasse Berghagen med mera… Man vill ha killar som heter Isse på sin sida. Man vill inte jiddra med alla världens Issar. Men Dennis… för farao hur rädd blir man för killar med sådana namn? Allt jag ser framför mig när jag hör det namnet är en trind äppelkindad gosse, som är lite busig på det där charmiga barnsliga sättet. En äppelpallare. En äppelpallare som knappt pallar att palla äpplen. Som inte når upp till de riktigt goda äpplena. Mammas gosse med ljusa flickaktiga lockar. Dennis inger lika mycket respekt som en av de tre grisarna.

Emellertid frös skrattet på mina läppar, när jag erinrade mig smärtan i magtrakten som skulle förnyas medelst ett nytt slag med den där nariga knogen, som inte skulle må illa av lite hudlotion. Knytnäve möter Luther del 2. Fula naglar. Javisst. Men det verkade som om det spelade mindre roll vad gäller slagstyrkan.

– Jag har ju sagt att du skall kalla mig Isse, väste Dennis och skulle precis klappa till mig igen när jag med en åtbörd stoppade honom.
– Hallå, stoppa tåget! Jag har aldrig varit i Hornstull och jag har aldrig sett dig förr! Du tar fel på person!, sade jag bedjande till bruden.
– Gör jag väl inte alls.
– Gör du väl visst, sade jag
– Det gör jag inte!
– Jo det gör du!
– Jag vet att det var du, sade hon.

Här tyckte Andy att det var dags att skrida till handling.

följ den rafflande historien imorgon