KAPITEL 05 eller Dag 3 på Lastkajen
Idag tog jag med mig matlåda till lastkajen. På något sätt känns det som en bekräftelse på att jag har blivit en arbetare. En lönetagare. En knegare. En proletär. Luther the working class nonhero. Fy fan och helvete och alla smådjävlar överallt! Det riktigt skrämmande är att jag inte nöjer mig med att ta med lådan i en plastpåse utan jag har styrt upp en sån där ABC väska som gubbarna på byggen har. Nu fattas bara en röd termos med färdigsockrat kaffe och några småkakor. Vad fan är det som är på gång?
Percy skrattade när han förstod att jag inte skulle med till pizzerian. Pizzeria Perla. The last resort liksom. The home of Vesuvio. Med extra burkchampinjoner. Percy har en teori att om man nöjer sig med att under sin trettio minuter långa lunchtid, ändå sitta kvar i hangaren då är det fara och färde på gång. Looser skrek han när han och grabbarna gick till centrum för att äta varsin pizza. Jag har känt killen i exakt tre dagar och han kallar mig redan looser.
Jag fattar inte en sak. För mindre än två år sedan halkade jag in på ett skivbolag för att hjälpa en polare med att presentera sina låtar för en A&R. Han hade halvslött lyssnat på demosarna och hade inte mycket till övers för oss. Han snabbspolade mellan låtarna. När han hade lyssnat fram till refrängen på fyra låtar hade han fått nog och funderade på hur han skulle be oss dra så långt pepparn växte, utan att såra oss. Han hade inte hört någon hit, talang eller produktion som lovade någonting. Då säger min vän, ”vänta, du måste lyssna på den sista låten”. Med en mycket dåligt dämpad suck stoppade han in CD-skivan igen och hoppade dit. Döm om min förvåning när jag hör att det är min egenhändigt komponerade låt som jag gjorde en sen fredag. Jag började svettas och ville ta mig ut.
Jag visste att min kollega gillade låten och att de flesta av mina vänner som hade hört den tyckte att den var ball. Lite udda men egentligen ingenting att hänga i julgran. Det som gjorde den så speciell var att jag inte riktigt visste i vilken tonart jag skulle sjunga. Och inte heller hade en text eller en melodi, utan jag improviserade mig fram genom hela låten och droppade klyscha efter klyscha så att det blev en väldigt konstig spretig funk-pop låt. En liten obetydlig historia sådär, leverad av en konstig snubbe med en konstig röst som låg lite fel i tonarten, men man kunde inte riktigt säga hur fel eftersom det mesta lät fel och just därför jämnade ut allting till att ändå låta ok. Totalkonstigt. A&R killen satte sig spikrakt upp i stolen, spolade tillbaka till början och höjde volymen. Polaren kollade på mig med ett lugnt leende. Jag log tillbaka, fast jag inte visste varför. A&R killen sade, ”Vem är det här? Det är ju skitbra!”
Jag tog upp en tidning och satte mig att äta min medhavda kokta torsk med potatis och ärter. Bara för ett par månader sedan åt jag representationsmiddagar för flera hundra kronor som skivbolaget bjöd på. Det tog tre dagar att göra en arbetare av mig. Det enda man kan säga är väl att folkhemmet har lyckats, och att jag likt alla andra svenskar stöpts i samma form och kommit fram till att jag inte skall tro att jag är något. Lagen om alltings jävlighet och Jante i kvadrat.
Efter lunchen föll det sig så att jag och Percy skulle arbeta med att sortera avgasrören som skulle till norrland, närmare bestämt Gävle. Han var något dämpad märkte jag och jag frågade honom vad som var fatt. Var inte pizzan något bra? Var det skumma räkor han hade fått? Var tonfisken krum? Han tittade på mig och vägrade svara på mina frågor. Vi snackar finsk sisu. Finnar är egensinninga individer med en stark integritetskänsla som inte viker ut sitt liv för vem som helst. Att vi arbetade med samma burar kvalificerade inte in mig i ett snacka-som –gamla-vänner fack. Dessutom är jag inte finne. Och den stora blemman i pannan kvalade bara in mig bland de fulas skara. Men jag såg på honom att saker och ting inte var riktigt som de skulle. Vi sorterade rören under en dämpad tystnad. Plötsligt sträckte han upp händerna och knöt dem mot himmelen och skrek:
– JAG ÄR TJUGOETT ÅR OCH STÅR HÄR PÅ EN LASTKAJ OCH SORTERAR AVGASRÖR! VA FAN ÄR DET SOM HÄNDER MED MITT LIV???
följ den rafflande historien imorgon
Utmaningen all done! 🙂
… Och det är ju så träffsäkert, för det vet ju varje tjomme som någonsin haft ett deltidsjobb att när man slutar gå ut, köpa i företagscafét eller sno polarens lunch, när man börjar förbereda och faktiskt ta med sig hemifrån, då har man liksom gett upp. Då är det inte deltid längre, den dag då man planerar sitt liv kring sin arbetsdag kan man lika gärna inse att man landat någonstans och det är kört att lyfta igen utan vidare. Aja, ser fram emot morgondagen nu när man inte haft något att göra hela helgen (som om fotbollen skulle vara i samma klass som detta =P)
OK…. vilken låt var det?
Du…. jag fixade ju utmaningen…
Nu behöver jag Din hjälp..
http://blogg.aftonbladet.se/3167/perma/48529/
Var gärna så JÄKLIG du kan… ;-D
sixesandsevens jag såg det. fin liten lista du satte upp 😉
Saint visst ere så. så länge man har intentioner att dra sig ut från arbetsplatsen för lunch, finns det hopp…men den sekund man ger upp den lilla livhanken…
välkommen förresten
Mamselamsen skulle du gärna vilja veta va…ska nog suga på den karamellen ett tag till. Kanske gör jag comeback via bloggen…ahhahahah
MissPezzimizt jag gittar dit och kollar upp. ser om ja kan bidra med någe 😉
När man är 21 år SKA man stå på en lastkaj och sortera avgasrör. Så är det bara. När jag var 21 år stod jag på ett lastbilsflak och fick 5 st dubbelgipsade innerväggar i bakhuvudet. Behöver jag säga om jag undrade vad fan jag gjorde där egentligen? Vad händer sedan i livet? Jo, man kanske blir den som bestämmer hur många avgasrör nån stackars jävel ska sortera. Sen blir man kanske den som köper in avgasrören. Sen kanske man blir den som kör omkring med ett rostfritt dito. Kanske åker man förbi en lastkaj, i sin Ferrari, en vacker dag och fnissar åt killarna i för stora skor som står och svär. Kanske.
Bullshit Bulletin hahahah…I wish. Men underbart scenario du lade fram.