Bitter…Jag? Ähhh!!! del 8

…forts KAPITEL 05 eller Dag 3 på Lastkajen

Extremt otroligt ofinnigt. Så explosivt. Så osisuigt. Om jag inte kände honom skulle jag trott att han var värsta eldiga inflyttade italienaren från Barcelona som precis upptäckt att hans fru vänsterprasslar med hans brorsa. Mycket armar och kryddade mustiga uttalanden om prostituerade och vad de kunde göra.

– Percy, Percy Percy…det kunde vara mycket värre min vän, sade jag.
– Hur kan du säga så?
– Är det någon som kan säga så, så är det jag.
– Vad menar du?
– Om du låter mig tala till punkt så skall du få höra. Du gnäller över att du är tjugoett år och står här totalt misslyckad. Från min point of view har du hela livet framför dig. Jag å andra sidan står på samma lastkaj…
– Terminal!
– Ja ja…terminal då, men med den lilla skillnaden att jag, istället för att vara tjugoett är trettiotre år. Jag står här med mina drömmar nedpackade i en maläten resväska och väntar på tåget som skall ta mig till mina drömmars slutstation. Det tragiska är att jag nog har missat tåget. Någonstans långt bak i huvudet hör jag hur den tjugettåriga versionen av mig själv hållandes i en gitarr vrålar “va fan jag skulle ju bli en världsberömd firad rockstjärna!!!” Den trettiotreåriga versionen av mig som du ser står framför dig i blå postuniform rycker på axlarna åt den tjugoettåriga versionen som om den ville säga att det var inte mitt fel. Och hela tiden hör jag den här refrängen som Skifs gjorde “Det blir alltid värre framåt natten“.
– Suglåt, sade Percy.
– Jag vet, men det hör inte hit.
– Jag trodde att du var tjugotre år. Högst.
– Trettiotre år, för stora skor, för liten jacka, inge hår på huvudet, ingen flickvän, inget sex på flera månader, inga pengar, ingen integritet och en lön på sextiosex och nittio i timmen.
– Åh fan!, sade Percy och man kunde tydligt se att här var det en kille som kom till insikt om att det fanns de som hade det värre.
– Fy Fan och hans moster och alla andra jävlar, sade jag sammanbitet.

I Spanien säger Iztvan, “fy fan vilket bra flyt jag har just nu“. Och Gud sitter i sin himmel och ser att allt är gott för alla utom mig. Samtidigt ringer han upp Jesus, Moses, Muhammed, Roy Orbinson och de andra grabbarna på ett litet möte där de tar en bira och planerar hur de ska jävlas med mig. ”Skall vi låta Luther bli kär i en annan snubbe?”, säger Roy och man kan höra hur de andra drar in luft mellan tänderna och börja asflabba.

Jag hatar Roy Orbinsons sura falsett! Hur manligt är det att sjunga med en falsettröst om en vacker kvinna? Det faller liksom på sin egen orimlighet. Pretty Woman my ass. På något subtilt plan sjunger han nog om att han klär ut sig i kvinnokläder och är en pretty woman.

Mellan skrattattckerna hör jag, Moses säga att, “det vore ännu roligare att göra Luthers flickvän lesbisk“. Nya flabb. Någon öppnar en ny öl. “Men det har vi redan gjort“, säger Muhammed, varpå Moses replikerar “ah…fan men det hindrar väl inte att vi kan göra det igen eller?” Roy muttrar något om att “Luther inte har någon flickvän” och Jesus säger “vem fan har bråttom? Vi har ju evigheter på oss ha ha ha“.

Nu är det någon som öppnar chipspåsar. Några börjar sjunga:
*Ju fler vi är tillsammans, tillsammans tiiiilllsaaaammans,
desto surare blir Lutheeers liiiiiv….hahahahaha*

“Jag vet“, säger någon, kan ha varit Buddha, men jag är inte så säker, “vi krossar hans karriär“. “Vilken då?“, säger Roy. “Den galna dröm han har att han skall bli en världsberömd firad rockstjärna“. “Men den är redan krosschad”, sluddrar Gud. Lite för mycket bira där tror jag. “Ja men inte till oigenkännlighet, nu tror han fortfarande att denna period på lastkajen bara är en fas. Låt oss cementera den… ha ha ha ha…”

*Ju fleer vi eeee tiiillschhammans….*

följ den rafflande historien imorgon