Bitter…Jag? Ähhh!!! del 11

KAPITEL 07 eller Dag 4 på Lastkajen

Idag är det torsdag. Efter tre dagars arbete har jag redan kommit in i ett rörelse mönster som jag kopierat från en sengångare, ni vet sådana där underliga djur som inte verkar veta om de skall framåt eller bakåt, eller menar jag vandrande pinnar kanske? Slentrianen på jobbet har redan visat sig efter endast tre arbetsdagar. Jag har slutat raka mig eftersom det inte finns en enda kvinnlig representant på lastkajen. Och det skall fan till att jag står och gör mig snygg för att gå och arbeta med folk som inte verkar ha hört talas om dusch eller tvättmaskin.
Jag måste till min skam erkänna att jag har släpat dit en gammal trasig t-shirt, ni vet en sån där som det kvittar om det kommer färg eller olja på och som man inte bryr sig om. Den har redan börjat lukta svett och det känns som om jag har jobbat på denna gudsförgätna lastkaj i hela mitt liv när jag sätter på mig min t-shirt. Mina för stora skor har redan börjat bilda svamp och odlingar. Detta eftersom det finns plats för dem att odlas och utveckla civilisationer.

Skulle inte bli förvånad om evolutionsprincipen sätter igång i mina för stora dojor och att det en dag kliver ur någon varelse ur dem och kräver sina medborgerliga rättigheter och vill ha ett personnummer och ett efternamn. Jag ser redan händelseförloppet.

– Hej är det du som är ägare till dessa skor som jag har evaluerats ur?, säger en formlös stinkande enhet och pekar ned med någonting som skall föreställa fingrar nedåt mina skor till.
– Öh…?
– Inga öh… ett ja eller ett nej vill jag ha, säger han… hon… den… det… vad vet jag?
– Vem är du?, frågar jag försiktigt.

Vis av erfarenhet att när någon vill ha ett svar av mig om jag är den de frågar efter så brukar jag vara skyldig dem cash eller en eller en annan gentjänst. Och jag vill vara skapt som en bergstorsk om jag skulle ha mött denna massa av illaluktande gegga och fuktig strumpludd förr.

– Det undrar jag med och det är därför jag undrar om det är du som äger skorna som jag kommer ifrån, sade formlösa massan.
– Ägare och ägare…jag brukar dem det är riktigt. De är en aning för stora och varma om jag får säga så, men när det kommer till ägandefrågan tror jag faktiskt att det är Posten som äger dem. Varför undrar du det?
– Jo…om det är dina dojjor, sade formlösa massan.
– Låt oss anta att det är mina skor för sakens skull, säger jag på skoj eller för att jävlas med mig själv.
– Pappa!
– Uh….nu hänger jag inte med, säger jag en aning bestört.

Och är det så konstigt? Jag menar jag har inget minne att jag har pippat någon det senaste året och sist jag kollade med biologin så skall en kvinna vara havande minst nio månader för att det skall generera en liten parvel. Jag vet med säkerhet att jag inte har stoppat in den lille avarten av mig själv i någon kvinna det senaste året. Och om jag är bitter över min olyckliga kyskhet så är det ingenting emot de känslostormar som är lill-Luthers vardag. Man kan säga att han är ganska lack på mig, och jag vet att han väntar på den dag jag skall till. Då kommer han att hämnas något så grymt och med den vetskapen mellan oss har vi kommit fram till vad som på finare språk kallas låsta positioner. Jag vägrar att pippa för att lill-Luther kommer att jävlas med mig genom att vägra mig resning. Han i sin tur sliter som ett lejon i sina bojor som för att påvisa mig att denna styrkedemonstration som han ger mig exempel på varenda dag kommer att resultera i ett litet ynkligt daggmaskbeteende den dag det gäller. Det värsta med den här situationen är att jag varje morgon väcks av att han stirrar mig stint i ansiktet med sitt onda öga. Hade han haft armar och bringa så hade han haft dem hårt i korsade över sitt bröst.

– Du är mina dagars upphov. Pappa. Fader. Father. Far…what ever you want me to call you.
– Hur fan kan jag vara din far?, frågar jag förfärat.
– Dina strumpor, dina skor, din tåbira och lite av det naturliga urvalet mixat ihop under en natt på lastkajen skapade mig. Vad heter du i efternamn, förresten?
– Varför vill du veta det?
– Jag måste ju givetvis ha ett efternamn, hur ska jag annars få personnummer och rätt till sjukbidrag, bostadsbidrag och lägenhet på söder… hallå har du ingen som helst koll eller? Jag menar, jag har ju bara funnits till i ett par timmar och fattar detta redan, men du beter dig på mina frågor som om det var du som existerat i sju timmar och inte jag. Är du verkligen min fader?

Jag såg att här fanns en möjlighet att undkomma. Jag hade ingen som helst lust att förklara detta för min familj eller mina vänner. Om jag skulle släpa hem denna formlösa individ till min kära mor och med en teatersvepning med armarna säga “mamma möt ditt barnbarn, du har äntligen blivit farmor“, så skulle hon klappa till mig så hårt så att mina exflickvänner skulle känna det. Framför allt tänkte jag på underhållsbidraget. Med min någon-måste-verkligen-skämta-med-mig-lön på Posten hade jag knappt råd att betala hyran och äta ett schysst mål mat om dagarna. Jag hade till och med åkt förbi min syster och plockat upp en matlåda häromdagen, när jag inte hade tillräckligt med pengar för att handla och laga egen mat. Allt under förevändning att jag saknade dem och ville säga hej till min nyfödda systerson. Ni vet han som jag är skyldig pengar. Samt att jag passerade deras hem på vägen till lastkajen.

Skall jag därtill betala en massa mopeder och snowboards till denna avfälling, jag menar givetvis den luddiga massan framför mig och inte min systers son, så skulle jag bli tvungen att avancera på Posten, för att kunna klara av denna plötsliga utgift. Jag ville inte bli fast där på Posten i all evighet på grund av denna bastard. Fortfarande dammhögen med röst, inte syrrans unge. Ännu en gång fann jag mig själv stirra långt in i gapet på en massa givna giktbrutna hästar. Jag hörde ett hoppingivande gnägg.

– Hur kan du tro att jag skulle vara din farsa?, sade jag taktiskt och fortsatte, jag menar vi är ju inte ett dugg lika. Till exempel så har du en massa hår vilket jag inte har, sen har vi inte samma färg på skinnet, kolla bara, jag har silkeslen med apotekets hudkräm insmord hy och du har vadå… ungefär samma nyans som en fisk man äter dagarna före jul… inget illa menat alltså… jag kommer tyvärr inte ihåg vad den heter nu… inte lax, inte torsk, inte sjöelefant… fast det kanske inte är en fisk eller är det sjökon som inte är en fisk… att man aldrig lär sig … hm… nåväl… var var jag…det är definitivt inte blåval… hur som helst så är den skitäcklig även om jag vet att man inte skall säga om mat att den är äcklig. Men jag har ätit det en gång och tro mig på mitt ord när jag säger att det var som att äta kall överkörd överkokt tvål. Sen så har vi det rent konstitutionella, jag menar, du har en formlös blobaktig massa som man, om man vill vara schysst kan kalla en kropp medan jag å andra sidan har två armar, två ben och en snygg fast liten stjärt. Nej du min vän jag är ledsen men jag tror inte att jag är din far utan du får kolla vidare och jag skall följa din framtida bana med ett stort intresse.
– Du har en poäng apropå likheten, sade den formlösa massan fundersamt och synade sig i spegeln och skyggade till.
– Inte bara en utan en jäkla massa poänger om du frågar mig, sade jag i en snäll ton.

Jag var väldigt nära att ge varelsen en upplyftande klapp på axeln men avstod när jag insåg att han inte hade en axel. Däremot hade han en massa små hål överallt där det bubblade och pyste. Ungefär som en gejser skulle resa på sig och börja snacka om aktiekursen. Superweird.
– Vem tycker du att jag skall fråga?, sade varelsen och vände sig om emot mig. Jag skyggade likt en skrämd överstressad kenyansk gnu, oförberedd som jag var men fann mig snabbt och sade.
– Gå ut genom dörren och ta direkt till höger. Väl där ute ser du en massa dörrar som du skall ignorera, du behöver bara korsa hallen så kommer du fram till en liten kur och där inne sitter nog en kille som jag skulle tippa var din farsa. Det är en liten orange lådliknande byggnad och där sitter truckförarna och gömmer sig. Fråga efter en kille som heter Olsson han är kort, något satt i kroppen och är faktiskt väldigt lik dig.
– Olsson sa du va?
– Olsson med två s och två o´n, du kan inte ta fel, sade jag på nytt accentuerad med en uppmuntrande lyftning på huvudet åt dörren till.
– Tack skall du ha för hjälpen, sade blobmassan och guppade iväg så att jag blev sjösjuk.
– För all del, sade jag illamående, satte på mig min jacka och gick ut för att tampas med de satans jävla avgasrören, när jag heller ville dra ett par feta riff på min gitarr.

Läs den rafflande fortsättningen nästa vecka…där du får följa med på party, bandets första spelning, den första galna flickvännen mm…