…forts KAPITEL 08 eller Första gigget
Jag stack genast hem och putsade upp min Kingston bas och ringde Ken för han hade nämligen velat köpa min bas av mig förut men jag hade nekat till det eftersom jag ville ha kvar den. Om inte annat som minne eftersom det var mitt första instrument. Ken vart eld och lågor och vi bokade träff dagen efter och jag fick femtonhundra kalla för den. Jag hade gett elvahundra. Marx måste vrida sig i sin grav. Kapitalet hade vunnit igen. Så nu hade jag bara två och åtta kvar att skrapa ihop. Jag sålde av alla mina Läderlappen och de gav ungefär 70 spänn, snacka om blåsning. Jag kollade med min bekantskapkrets om det fanns någon som kunde tänka sig att låna mig ett par tusen på obestämd framtid och jag kan väl säga som så att det var ingen som hade lust med det. No way. Det var som om alla levde efter devisen, en dåre och hans pengar äro snart åtskilda eller hur det är nu man säger.
Jag var helt enkelt tvungen att gå i clinch med min goda mor och jag visste att hon skulle bli skogstokig, eftersom hennes inställning till det materiella var typ, har du en gitarr så har du alla gitarrer du behöver här i livet. Men till min oerhörda förvåning och glädje sade hon att det var bara att utöka Finaxlånet med ett par tusen till och sen för mig att jobba in det den kommande sommaren. Änglar finns och min morsa är en av dem. Sagt och gjort. När jag stod där i butiken några dagar senare med min mor fixandes Finaxlånet kände jag att detta egentligen var det första riktiga steget på min framgångsrika karriär som firad superstjärna. Jag kände mig som Diana Ross när hon sjunger sin hit ”I´m coming up”. Langa på en boa och ett par bröst och jag är en spitting image av henne.
Bara några dagar efter detta kom jag i kontakt med en snubbe som hette Bosse som spelade bas och han blev the Invaders nya basist. Vi träffades i Kungsträdgården av en slump och jag har fortfarande inte en aning om varför det kom sig att vi började prata med varandra. Men jag släpade ned honom till replokalen och presenterade honom för de övriga grabbarna och de gav tummen upp och han blev medlem i bandet. Tillsammans med honom skrev jag låten “Black Knight” som jag fortfarande anser vara Invaders bästa låt. Fy satan vilken onödig information. Bosse var ganska Ok på bas men hade litet problem med sig själv. Han var nog den första mytoman som jag träffat fast i en mer harmlös form. Han ljög inte för att vara taskig eller för att lura folk (fast om man ljuger lurar man inte folk då?), utan hans små lögner var för att framhäva honom i bättre dager och bottnade nog i ett taskigt självförtroende. Hans tid i bandet blev inte så långvarig eftersom han under en intervju som vi gjorde för DN sade att han planerade att sluta i bandet framåt hösten på frågan om våra framtidsplaner.
Den känsla som vi andra i bandet erfor av hans avslöjande var samma känsla som jag antar att bruden genomgår, när hon vid altaret hör sin brudgum säga till prästen efter att han har frågat om han tager denna dam till sin äkta maka i nöd och lust.
– Visst varför inte… i alla fall fram tills jag hittar någonting yngre med större bröst och mindre celluliter.
Under ett gig skulle han sjunga lead på en låt som jag inte kunde komma upp till vad gäller tonart. Bosse vrålade sig röd genom den första versen och jag fasade för hans blodtryck under några sekunder. Venen i pannan så skitläskig ut. Uppenbarligen hade han också stora svårigheter med tonarten så när vers två kom lade han sonika helt av att sjunga och tittade ned i backen och spelade på sin bas. Jag vrålade åt honom att sjunga men han gav mig en blick som sade, sjung själv om du tycker att det är så viktigt. Jag skiter i vilket, tycktes han säga mig. Jag hoppar av i alla fall. Who cares. Fuck you och så vidare.
I publiken satt det några killar och asgarvade åt oss. En av dem skulle komma att spela bas i funkbandet jag blev medlem i några år senare. Jag menar hallå! Efter gigget behövde jag bara titta på John för att förstå att giljotinen hade fallit. Vi måste ha en ny basist. Vi kände oss som bruden. Under denna era i mitt liv var jag en fanatisk hårdrocksälskare och gick på en massa konserter med bland annat KISS, Iron Maiden, Judas Priest, Saxon, Accept, Dio, Deep Purple, Thin Lizzy, Hanoi Rocks och ett gäng band till vars namn har fallit i glömska. Det var alltid en kärna av samma fans som sågs under konserterna och jag lärde känna en massa folk som hade samma idoler som jag hade. Det var ungefär som en fågelskådarklubb, vi hade likt dem samma intressen och sågs under samma omständigheter. Jag vet att hårdrockarna ryser vid denna hedniska jämförelse mellan deras värld och fågelskådarnas värld. Man jag hävdar att vore det idag och jag var i kvalet mellan att stirra på den lönnfeta gamla halvflinta sångaren i Scorpions i nittio minuter eller trycka i en fuktig buske full med en massa äckliga småkryp i lika många minuter för att få syn på en rödhake, vette fan om man inte skulle välja fågeljäveln i alla fall. Tinnitusvarningen är liksom inte lika hög där.
Bland alla dessa människor kom jag i kontakt med en tjej som hette Mary men kallades för KISS-Mary av alla. Och det var inte för att hon var ett stort fan av gruppen Soft Cell. Hon och min syster blev goda vänner eftersom syrran jobbade på PUB som hade en avdelning där de sålde t-shirts och nitbälten och en massa hårdrocksaccessoarer. KISS-Mary hade en pojkvän som hette Alf som spelade både bas och gitarr och som skulle passa in som basist i the Invaders. Vi möttes upp och körde ett testrep med honom och han blev instantmedlem som basist. Bosse hade hoppat av efter det katastrofala gigget i Rålambhovsparken. Vi hann inte ens fota honom innan han hoppade av.
Nu var the Invaders optimalt och vi satsade allt vi hade. Jag köpte en rigg för tretusenfemhundra kronor som vaktmästaren i Sätraskolan lurade på mig. Världens värsta skitanläggning. Den lät högt och mycket och hade blinkande dioder och jag betalade glatt tretusenfemhundra kronor som jag slet ihop under sommaren och helgerna på Postgirot och mitt extraknäck i en butik i centrala Stockholm. Vi satsade som sagt allt på the Invaders. John styrde upp gig efter gig och ryktet om oss började gå i Sätra med omnejd. Vi drog alltid fullt var vi än spelade och det tror jag beror på att vi inte spelade så värst hårt som vi inbillade oss, utan hade en lite mer melodisk touch som folk gillade. Sen så var det inte helt fel att ha en trummis som sprutade eld (The Gene Simmons trick) i bandet och en massa bomber och rök. Vid ett tillfälle brände vi av bomber i Sätraskolans aula som fick takplattorna att rasa ned. Och den sura minen som vaktmästaren gav oss dagen efter när det blev uppenbart för honom att han var tvungen att klättra i stegar och fixa skiten efter oss var värd varenda krona jag gav för anläggningen. Speciellt när jag fick reda på att han led av respekt för höjder.
följ den rafflande historien imorgon
