Bitter…Jag? Ähhh!!! del 15

KAPITEL 10 eller Namnsdagsbarnet

Plötsligt en dag fick vi ett gigg på en privat fest ute i Sollentuna. The Invaders, alltså. Det var min dåvarande chef Mustafa som hade en butik inne i centrala Stockholm som jag brukade jobba för då och då som skulle ha fest. Hans son fyllde typ tre år eller så och att han tyckte detta var firansvärt. Alf ringer och muttrar om att han inte har någon bas. Problemet var att han inte orkade ta med sig den från lumpen. Jag vart givetvis som vanligt galen men löste det genom att ringa hem till Ken och frågade honom om vi inte kunde få låna basen som han hade köpt av mig tidigare. Det visade sig att killen Ken hade ett hjärta av guld så han lånade ut både bas och förstärkare utan att knorra. Trots att han aldrig stod på en scen tillsammans med oss.

Jag tror att det var Ken som Stevie Wonder tänkte på när han skrev låten “That´s what friends are for”. Hade jag skrivit den låten hade i alla fall jag tänkt på honom, no matter da famous homofactor. Och man behöver inte vara bög för att man suger av en polare, och om man nu är en bög som suger av sin polare, who gives a fuck? Frågan är om inte världen skulle vara en bättre och tryggare plats att leva på om snubbarna sög av varandra lite oftare. Jag menar, att inte fan skulle man vilja skjuta någon som suger av en skitbra? Så som det är nu har man ingen relation till sina fiender, annat än att man tror att han kommer att våldta kvinnorna och sätta eld på byn, men om man vet att han kanske kan tänka sig att suga av en, istället för att mörda en, skulle man nog tänka sig för ett par gånger innan man sköt huvudet av honom. Om inte annat skulle man vänta med att skjuta huvudet av honom tills han hade sugit färdigt. Sög han bra, go on with your life buddy, om hans avsugning sög däremot, pang ett skott i pannan.

Vi smög ut till villan i Sollentuna på eftermiddagen och ställde in ljud och ljus nere i källaren. Medan jag, John och Jon pulade runt hörde vi det omisskännliga ljudet av en bira som öppnades. Jag vände mig om och såg Alf klunka i sig en burk Elefantöl. Vi snackar här om reaktioner som skulle få Pavlovs hundar att darra av skam över sin saktfärdighet. Inte en suck skulle de ha haft i en tävlan mot mig och Jon. Jag och Jon skek förfärat: “Var har du hittat den där?” Så unisont så att vi för ett ögonblick trodde att vi var en person. Alf svarade med skummet fortfarande rinnande längs hakan att det fanns en hel garderob full med dessa i rummet bredvid. Han pekade bakom sin axel. Där. Jag och Jon kastade oss in i nyss nämnda och utpekade rum och såg till vår belåtenhet att Alfs utsago var korrekt. Killen kunde peka. Killen ljög inte. Vi tittade på varandra och log, för att sen kasta oss på varsin bira. Detta var vid femtiden.

Jag var vid denna tid i mitt liv ungefär sexton år och hade inget ölsinne som jag kunde kalla välutvecklat. Efter fyra bira var jag ganska lost och framåt niotiden när vi skulle spela var jag så borta att det är en gåta att jag kunde stå överhuvudtaget. Jag hade en massa blackouter under kvällen men en sak jag minns var det att när vi spelade en låt som hette “Eat your lungs for supper” så var det någon som hela tiden sparkade mig på benet och efter ett tag tittade jag ned och såg Alf liggande på golvet med basen över sig skrikandes till mig att jag skulle byta ackord. Jag hade tydligen genom hela låten och förmodligen de andra låtarna konsekvent spelat ett a-moll, ett ganska skönt grepp på gitarr som jag under denna fylla tydligen hade blivit bundis med. Elefantöl gör så tydligen med en musiker. Jag svarade Alf att om han inte gillar a-moll så kunde han gå av scenen för jag kommer aldrig i hela mitt liv att spela annat än ett a-moll. De enda som var kvar i rummet där vi spelade var min syster och Alfs flickvän KISS–Mary. Det verkade som om publiken hade fått nog av alla a-moll. Mustafa kom in till oss och med teckenspråkets hjälp fick han fram att vi kunde ta en paus för det fanns mat till oss inne i det stora rummet. Alla medlemmar avslutade låten på varsitt taktslag. Jag avslutade låten mitt i en tvåa och drog ut sladden till min gitarr utan att sänka volymen på förstärkaren. Rock´n`roll liksom.

Vi gick eller snarare vinglade in dit och satte oss på golvet och blev serverade Marockanska maträtter. Eftersom morsan gillar att laga kryddstark mat hade jag inga problem att äta dem. Men alla verkade inte tycka det runt vårt bord. Det var nämligen en tjej som satt med oss och som tydligen var lite ledsen för att hennes hund nyss hade blivit avlivad eller om det var överkörd. Vilket som. Hon hade naturligtvis sorg och ölen hon drack gjorde henne benägen att dela denna oerhörda sorg med oss övriga. Och så tyckte hon att maten var ”lite konstig”, som hon sluddrande sade. Alf som inte kan beskyllas för att vara den sensitiva medkännande typen hade en stund suttit och tuggat på en köttbit och försökt komma underfund med var det var han åt och han liksom i förbifarten frågade denna dam med den stora sorgen när hennes hund hade dött. Hon svarade att det var i förrgår med en liten tår rinnande ned för hennes kind, tacksam för detta visade intresse av hennes hund. Hon frågade Alf varför han undrade. Alf viftade med köttbiten han hade i sin hand och undrade om hon kände igen sin hund.

Detta orsakade en ocean av tårar från damen med den stora sorgen som brådstörtat lämnade oss. En aning vingligt. Jag tyckte att det var lite taskigt sagt och nämnde detta för Alf som oberört ryckte på sina axlar att han verkligen inte kunde bry sig mindre, varpå vi droppade ämnet. Vi drack mer öl och blev om möjligt ännu fullare. Det var vid den här tiden som Mustafa började bjuda oss på whiskey och cigarr. Nu tappade jag totalt alla hämningar och blev förvandlad till den store stygge aspackade Luther. Stor och stor, allting är relativt men jag tyckte att jag var stor om inte annat i orden.

Bara någon halvtimme senare blev jag anklagad för att jag var en rasist, när jag var ute i publikhavet och ving…öh…minglade. Det kom fram en pakistanier fram till mig och frågade mig varför jag spelade hårdrock och inte reaggie. Han menade att Bob Marley var kung och att jag svek alla ideal och att jag skulle skämmas som höll på med denna hedniska musik. Han sade något om att endast sanna musiker spelar reaggie. Detta kunde jag naturligtvis inte låta passera obemärkt. Jag spände de rödsprängda i honom så gott jag kunde och sluddrade fram:

– I dont like Bob Marley!
– Why not ?, svarade denna korta man i för stora glasögon.
– Because he´s from Jamaica, sade jag skämtsamt och vände mig om för att lämna vad som om det misstolkades skulle kunna bli en obehaglig scen.

Jag gick rakt in i bringan på den största svarta man jag någonsin har sett. Det tog mig gott och väl en minut att försöka gå runt hans axlar.
– I´M FROM JAMAICA, MAN! WHAT YOU GOT AGAINST US, MAN? WHY DONT WE APPLY TO YOUR TASTE… WHAT IS YOUR PROBLEM BESIDE THE ONE COMING IN A NEAR FUTURE FROM NOW WITH A SOURCE ADRESS FROM MY RIGHT FIST, MAN?, mullrade denna väldige representant för Afrika och viftade med en knytnäve som i storlek avlägset påminde om en Volvo Amazon kombikupe.

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…