…forts KAPITEL 10 eller Namnsdagsbarnet
Ännu en gång fann jag mig själv ståendes i den icke avundsvärda situationen, då en man (okej då, en tonåring) visualiserade sin för tidiga och plötsliga bortgång. Detta har jag gjort ett antal gånger senare i mina dagar och tro mig när jag säger att det alltid är samma hisnande känsla i magtrakten som inte är allt för skön. Addera till det alla de öl och whiskey och enligt Alf hunddelar som gjorde sitt bästa för att ha ett party i min mage. Inte ett bra party utan ett sådant där som man läser om i tidningarna som hade börjat bra men urartade i våldsamma kravaller och makabra scener. Jag mådde illa. Jag trodde att det var en enorm lokal solförmörkelse framför mig. Jag hade gåshud över hela kroppen. Jag kunde inte förstå varför killen hade en Volvo till högerhand.
Jag var ensam. Jag saknade min mamma. Jag ville hem. Till mamma i Gröndal, det kvittade, bara jag kom härifrån. Jag trodde på fullt allvar att jag skulle dö. Jag insåg min dödlighet. Jag ville uppnå tjugo fyllda bast. Jag ville åtminstone ha haft sex minst en gång i mitt liv. Jag ville inte dö oskuld. Inte lille Luther heller. Jag ville ha en Magnum 44 i fickan. Det ville lille Luther också att jag skulle ha. Jag ville trycka på livets pausknapp eller om inte annat spola förbi det kommande obehagliga.
– Well öh… äh I ..öh…I mean you know…ehh nothing personally you know.., pep jag fram.
– THEN WHY DID YOU SAY LIKE THAT, MAN ?, bullrade den väldige fram på nytt.
Och jag tror än i dag att det var han som drog igång Big Bang medelst en väderspänning. Killen snackade ta mig fan i versaler. Varenda bokstav han sa kändes stor och hotfull. Jag var skiträdd. En kanin hade kunnat ta lektioner i rädsla hos mig. Jag anser att forskarna och advokaterna skall kolla upp hans alibi för den kritiska stunden för ca 20 miljarder år sen då det enligt en enad forskarkår var då Big Bang skedde. Och om det visar sig att det var han som drog igång hela den här jävla skiten som en del kallar tillvaron och jag sugheten så har han en hel del att förklara.
En stilla undran… vilken dag i veckan skedde Big Bang? Tänk om det var en söndag eftermiddag allting bara exploderade. En enda stor jävla kula softar omkring i rymden ett tag och blir så less på det så den får för sig att smälla av en disig söndags eftermiddag, om inte annat för att bryta tristessen. Ungefär som om den ville säga till Världsintet “take a picture of this, motherfucker!”
Jag insåg att här fanns bara en enda taktik om jag ville komma hem i en enad enhet som vi alla har lärt oss att tycka om. “Let Luther Live” hörde jag inom mig, som en slags mantra.
-We are all brothers and I think that…, sade jag men blev bryskt avbruten av den lille pakistaniern som sade:
– I´m not your brother! I´m from Portugal!
Ser man på killen var ju från Portugal! Jag har sagt det förr och det tål att upprepas, jag är inte och kommer aldrig att vara den som skall ertappas med att skåda hästar i deras munnar. Det verkar inte vara så roligt. Jag såg min räddning och blev behagligt medveten om att frasen “Let Luther Live” hade en stark inneboende realitetsfaktor. Jag skulle få återse min kära mor igen. Jag skulle imorgon vid uppvaknandet finna att kroppen och den kära gamla skallen skulle sitta ihop såsom de alltid har gjort. En aning osynkade förvisso, eftersom det fula ansiktet baksmälla skulle visa sitt tryne, men i alla fall en enad entitet känd som Luther. Jag blev stark. Jag vågade se den väldige i ögonen utan att darra allt för mycket med knäna. Jag till och med försökte mig på ett litet leende och sade:
– Hey? Who is the rasist now!!?
– YEAH , bullrade den väldige, fast nu i riktning mot den lille vedervärdige glasögonbäraren.
– Öh…, försökte pakistaniern.
– YOU WANT A FIST OF ME ?, dånade min nyfunne broder och riktade Volvon emot pakistaniern. Jag menar portugisen.
– You want a fist of him, försökte jag klargöra för den lille paki…sorry portugisen, trygg i förvisning om att jag satt med en full hand nu.
Det var nästan så att jag ville massera den väldige som de masserar Tyson i ringen. Fan jag kände mig som Don King. Med tanke på att alkoholen hade satt fart på det mesta i mitt system antog jag att mitt hår hade krullat sig hårt och såg minst lika sjövilt ut som mr. Kings.
– Nice to meet you both but I got places to visit and people to meet so I say…see you, sade den lille indiern och for iväg med ett litet väsande förbi mig.
– HA HA HA….WHAT A PUSSY, MAN!!!, vrålade den gigantiske efter den bortflyende ryggtavlan och vände sig om emot mig med en hand som var stor som en mindre buffel.
Vi skakade hand och var på något sätt brothers in crime. Att skaka hand med honom var ungefär som jag föreställer mig att det måste kännas när man sticker in sin hand in i ett svart hål. Man undrar liksom i förbifarten om man någonsin får se sin högerhand igen. Jag såg för mitt inre öga hur alla framtida runkningar radikalt försvårades och svor en mindre ed över att jag inte till fullo hade uppskattat alla runkningar jag trots allt hunnit med. Man säger ju att man aldrig uppskattar något så mycket som när man precis har mist det. Detta förklarar alla mina skumma pseudosorger efter mina flickvänner trots att det är jag som har gjort slut med dem.
På tal om flickvänner, så spelade vi en gång i mitt gymnasium. Mitt i ljushallen. Jag hade skrivit en låt som hette Big Mistake, som handlade om mitt första möte med olycklig kärlek där jag som vanligt gick förlorande ur striden. Hon med det våta håret på skolgården för några år sedan. Det blev aldrig något mellan oss. Inte så konstig kanske när det framkom att hon var tillsammans med en snubbe som var ett skinhead och som var svartsjuk som satan. Det framkom klockan 03.00 under en bro i någon satans jävla förort hon hade lurat mig till. Precis när jag tog modet till mig och lutade mig fram för att ge henne en alkoholindränkt våt djuptungare och mjukat upp fingrarna för att lägga en avslappnad hand på ett bröst sade hon ”åh…jag vet inte om detta är en så bra idé. Min pojkvän skulle nog inte samtycka till detta”. Nu lade hon inte fram det exakt sådär men ja…ni fattar andemeningen. No hands, no kyss och no grovhångel.
På denna tid var blodet i mina vener hett och det låg en liten matta framför mitt hjärta med de vänliga orden “Välkommen” på med stora inbjudande bokstäver. Jag var konstant kär i den ena tjejen efter den andra. Jag hade på något skumt sätt spridit dessa vibbar runt omkring mig så att när vi stod där på scenen och brände av låten med orden ” denna låt är tillägnad en speciell vacker flicka “, så var det sju tjejer som tog åt sig i skolan. Det roliga var att den det handlade om inte ens gick i min skola. Jag hade fullt sjå med att försöka förklara för dessa stackars vilseledda små flickor att “visst tycker jag att ni är söta men…bla bla bla”. Behöver jag nämna att jag inte fick sätta på en enda av dem.
Hade jag varit smart hade jag givetvis sagt till dem att “visst handlar den om dig…gillar du den?…kul skulle vi kanske hitta på något någon gång…kanske till helgen…varför inte kolla en videorulle hemma hos mig…för jag kommer att vara ensam hemma och vi kunde käka något…bla bla bla”. Jag vet att min gode vän Iztvan aldrig skulle låtit detta serverade smörgåsbord av kvinnor passera framför honom utan att han hade provsmakat dem alla. Men som han så riktigt har påpekat så lider jag av denna konstiga sak som han kallar moral.
Följ den rafflande fortsättningen i nästa vecka…
