Bitter…Jag? Ähhh!!! del 23

..forts KAPITEL 12 eller Luther skaffar sig en flickvän

Ännu en gång hörde jag detta sus i mitt huvud och kände hur vindlingarna i min hjärna slätades ut. Vad var det som egentligen pågick? Sist jag kollade mitt liv var jag en före detta lallare som precis hade hoppat av mitt band och packat ned gitarren för gott och skaffat mig ett nio till fem jobb inne i stan. Jag var en lågmäld vaktmästare på en känd patentbyrå i centrala Stockholm vars arbetsuppgift var att koka kaffe på morgonen åt alla anställda och låsa dörren på kvällen när alla hade gått hem.

Min kollega var en vandrande död som drack en starkbira innan lunch och en annan efter lunch. Det var hans nöje. It made his day. Han maskerade öppnandet av burken med att hosta högt, vilket mer fungerade som en signal till alla anställda att nu öppnade han en ny bira. Som flyglarmet. Mitt nöje var att suga på en skabbig gammal mentholcigg som jag hade stulit från en sekreterare när hon hade vänt ryggen till, eftersom jag försökte sluta röka. Om jag tände den hade jag förlorat. Ibland fick jag även äran att byta trasiga glödlampor hos någon tekniskt handikappad akademiker som inte kunde byta lampa på sin bordslampa. Vid denna koll på mitt liv fann jag mig själv alltså ha ett jobb om än förnedrande likväl något som genererade doleros i slutet på månaden, boende hemma hos mamma och ingen flickvän. Och det var för ett par dagar sedan.

Nu fann jag mig själv ståendes i mitt kök med en fenomenalt snygg tjej som jag har haft fantastisk sex med, kramandes och kyssandes som om vi har varit ihop i tio år. Jag måste erkänna att jag gav min vänster hand en snabb flyktig blick bara för att bekräfta att det inte satt en förlovningsring på den. Man vet aldrig. Vi gick in till mitt rum och jag snubblade över två stora gröna resväskor som stod mitt i rummet direkt till vänster om dörren. Jag tog ingen större notis om dem eftersom jag och min syster hade växt upp i ett hushåll där det hade kommit och gått en massa människor genom åren. Jag trodde i min enfald att det var någon av morsans vänner som skulle bo hos oss ett tag. Jag flyttade på väskorna mumlandes något om att de åtminstone kunde ha ställt väskorna lite närmare väggen så att man slapp bli skadad för livet varje gång man äntrade sitt rum. Det var då Kajsa sade att väskorna tillhörde henne.

Ah… ha, sade jag och lade ingen större betydelse bakom hennes utsago. Jag insåg inte att Kajsa faktiskt hade flyttat hem till mig. Jag menar hallå! Jag borde vid detta uttalande ha hört klockorna ringa. Inte de vanliga klockorna som man hör när man vill skaffa barn och så, utan mer varningsklockor slagna med den fulla kraften hos en nykter rakryggad ringare från Notré Dame. En ringare i sina bästa dagar. En stark ringare. En man man inte ska ringakta. Fatta klangen, men i mitt fall, inte en ringning. Min digitalklocka flimrade inte ens till, liksom.

Vi softade hemma denna kväll och hade på nytt en av dessa heta nätter som idag bara är minne blott. Jag insåg att det bara var att luta sig tillbaka och njuta av tillvaron och dess frukter. Och frukterna var de bästa Gud hade skapat enligt min knappa och ganska magra erfarenhet. Jag kände mig som Adam i paradiset, när Eva hade dykt upp dagarna innan hon sabbade allt med ormhistorien. Det märkliga var att min mor och Kajsa på något sätt väldigt snabbt hade funnit varandra. När jag var på jobbet var Kajsa hemma och städade och fixade och väntade på mig. Total hemmafru. Jag slutade att umgås med mina kompisar och hastade snabbt hemåt efter jobbet varje dag.

Vid ett tillfälle, en helg typ, jag tror att det var en lördagsmorgon eller någonting liknande, så bodde en släkting till min mamma hos oss under ett par dagar. Hon klev in i mitt rum för att hämta något eller någonting sådant utan att knacka först. Eller åtminstone hosta alternativt harkla sig precis innan hon tog tag i dörrhandtaget. Jag visste inte att hon hade sovit över hos oss och för övrigt räknade jag med att alla i huset respekterade den enda regeln som vi hade som var att man alltid knackar på dörren innan man kliver in i något stängt rum.

Hemma i Arvika gör man inte så utan man kliver bara in. Jag antar att man hemma i Arvika inte anser att sådant som privat sfär vara viktigt. Jag antar också att man hemma i Arvika inte trycker på sin flickvän en tidig lördagsmorgon. Detta resulterade i att denna stackars kvinna fick full insyn i hur jag såg ut med rumpan högt upp i vädret med en svettig rygg i full färd med att praktisera missionärsställningen i ett rasande tempo med min Kajsa. Tempot var relaterat direkt till min ålder. Typ skitsnabbt juckande. Nästan mach-3. Det gick så fort fram och tillbaka så att lille Luther, den stackaren drabbades av G-krafter som endast rymdfarare upplever.

Idag är man glad om man får upp den och ens minns tempot. Jag kände att det drog en iskall nordanvind om min fasta lilla rumpa, vände mig om och såg den skrikande släktingen. Lill Luther trodde att det var flyglarmet som gick och tro mig när jag säger att det var första gången jag känt blodet rusa tillbaka in i kroppen med den enorma hastighet som man annars är van vid rusa ut och nedåt från huvudet.

Alla killar hajar vad jag menar.

Hjärtat hoppade över ett par slag med ett skrämt “hallå…vad står på ?”. Hade jag varit en Macintosh så hade jag hängt mig och hade jag varit en PC så hade jag gjort en förbjuden åtgärd. Blodrusning fick en ny och skrämmande innebörd. Lille Luther rullade ihop sig likt tungan på en geckoödla och försvann med ett litet pip. Typ in i sig själv. Om jag inte visste bättre skulle jag säga att han svimmade. Om jag någonsin skulle ha haft ett autistiskt könsorgan skulle det vara då. Kajsa tittade storögt på och frågade mig hur jag gjorde detta.

Jag var inte riktigt på humör för att försöka förklara den manliga fysiologin för henne utan hastade in i en morgonrock för att försöka hinna ifatt den stackars skrikande kvinnan, som stapplandes hade galopperat bort åt köksregionerna till. Jag fann henne i köket fullt upptagen med att diska. Knäpptyst!

– Öh…äh.., försökte jag men fann att jag inte hade några coola lines för situationer som dessa.

Ingenting i min erfarenhet hade förberett mig för någonting liknande. Jag var en novis på detta område. En lekman om man så vill. Helt enkelt en färskning. En amatör. Ett superoproffs. Jag kände ingen som hade upplevt detta och kunnat bistå mig med information för händelser så som dessa. Jag var helt enkelt jävligt generad. Som om det inte vore illa nog så började lille Luther tro att faran var över och ville kolla läget. Orsaken till detta var att någonstans långt inom mig började lejonet Luther visualisera bilden av min flickvän liggandes ett par meter bort i min säng med särade ben. Så vad var naturligare än att han hastade fram till den avsvimmade lille Luther och tryckte upp luktsalt under hans näsa. Jag menar blodsband förpliktigar liksom. Lill Luther vred och vände på sig och med ett knyck på huvudet slog han upp ögat. Blodet samlade sig för att rusa tillbaka till sin ursprungliga position. Lill Luther såg samma bild och jag fann mig själv ståendes i en för liten morgonrock med ett annalkande stånd i faggorna.

Vad göra tänkte jag och försökte mota ned min lille motsträvige bäste vän men han hade fått vittring ivrigt påhejad av lejonet Luther. Det var ungefär som om han och lejonet Luther sjöng på den gamla slagdängan “Ain´t no stoppin´us now…we´re on the move”
– Jag såg inget och vi pratar aldrig om det här, ok?, sade hon och diskade intensivt.
Jag minns att jag reflekterade att den där koppen aldrig hade haft en sådan klar röd nyans förr när jag hade diskat den.

– Öh…, försökte jag på nytt.
– Gå in och avsluta det du har påbörjat så gör jag frukost så länge, sade hon och vände ryggen åt mig.

Jag måste erkänna att det var en ganska makaber känsla jag hade när jag skamset smög tillbaka in i mitt rum. Kajsa frågade hur det var med henne och jag muttrade något som jag inte riktigt minns. Hon började skratta och jag frågade henne vad som var så lustigt och då pekade hon på mig och jag tittade ned och fann till min oerhörda skam att lill Luther pekade rakt ut som en fågelhund som fått vittring och stadigt ställer sig med hela kroppen i riktning emot bytet. Det konstiga var att jag inte var upplagd för sex med det sket den lilla svikaren i och visade det sig snart också Kajsa.

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…