Bitter…Jag? Ähhh!!! del 24

..forts KAPITEL 12 eller Luther skaffar sig en flickvän

Det som visade sig vara ett soft förhållande med mycket sex spårade ut efter ett par månader när jag en dag kom hem och kände en enorm lust att spela lite gitarr. Jag grävde fram min gitarr som hade legat i sitt fodral under sängen och drog ett par ostadiga dammiga ackord. Vid denna tid så hade Brassen, en gammal före detta klasskamrat, ringt och sagt att de sökte en gitarrist till hans punkband. Jag hade förklarat för honom att jag hade lagt ned musiken men var smickrad över erbjudandet då de var ett av Stockholms coolaste punkband.

Kajsa verkade lite purken på mig och jag frågade henne om allting var bra. Hon gav mig ett av dessa konstiga blickar som man får av kvinnor ibland som verkar säga att “vet du inte vad problemet är kommer jag då inte att berätta det för dig”. Vid sådana situationer är vi män så jävla förlorade. Det är som att gå omkring i ett minerat fält med bindel för ögonen. Man vet att det kommer att smälla men inte var eller när. Och det kommer att göra ont. Så in i helvete jävla ont! Så jag fortsatte att spela lite gitarr och smög omkring på tå i minfältet. Min stora styrka är att jag verkligen inte bryr mig. Om någon har ett problem får de väl säga det till mig. Jag har varken lust, tid eller intresse av att försöka lirka ur folk saker de egentligen vill berätta men som de vill vara lite halvhemliga med. Det kändes verkligen som om det kvittade så jag spelade ett par fega tillbakadragna mollackord mycket medveten om att det snart kommer att barka loss.

– Vem är Sari?, sade till slut Kajsa med en änglalik röst.
– Sari… Sari… öh… ingen aning, sade jag och drog ett försiktigt A-moll.

Fan jag gillde verkligen A-moll. Det måste vara världens bästa ackord. Jag önskar att jag hade kommit på det.

– Hon verkar veta vem du är i alla fall och du hade telefonnummer till henne i din telefonbok innan jag rev ut det.
– Sari… ah ha…det är ju min gamla klasskamrat från gymnasiet ju…va sa du om min telefonbok?, sade jag förvånat.
– Jag sa att jag rev ut hennes telefonnummer, och för din information även alla andra tjejnamn, bara så att du vet vem som är nummer ett i ditt liv. Du skall icke ha andra kvinnors telefonnummer i din telefonbok.
– Du skojar va?, sade jag och rörde mig inte alls i minfältet.

Det kunde ju vara en blindgångare. Ett test för att se min reaktion.

– Skulle inte tro det, sade hon med en röst som hon måste ha hämtat från någon gammal skräckfilm och fortsatte, när vi ändå håller på att klargöra lite regler här så tycker jag att du skall ta dig en funderare på vad du prioriterar här i livet. Antingen så åker gitarren ut eller så går jag. Du får välja mellan mig och gitarren!

Jag såg mig om i rummet och kollade att jag inte hade kjol och tofflor på mig. Sist jag kollade var jag en man. Hur fan gick detta till? Vad var det som skedde? Vem hade minerat mitt liv? Va fan var det som hände? Va va va! Jag har aldrig varit den typ som varit taskig mot kvinnor eller behandlar dem illa. Jag såg mig själv som den sista gentlemannen, som istället för att golva henne med en klubba schangtilt erbjudit henne min kam, och här fann jag mig själv sittandes med min metallicblåa gitarr i knät och med en flickvän som hade fått hybris. Jag menar hallå!

Ett lugn kom över mig och jag såg för mitt inre öga en framtida version av mig vid tjugosju års ålder dragandes en barnvagn. Vid min sida gick den framtida versionen av kvinnan som just ställt ett ultimatum till mig, bitchigt sågande mig och min hållning. Vi snackar sågning i alla dess olika tempusformer, jag var fel, är fel och kommer att alltid vara fel, malde denna vision av min äkta futuristiska hälft. Detta var inte någonting jag tyckte om. Jag såg att här måste skåp ställas till rätta. Den del av mig som jag kallar integritet gjorde uppror. Med en röst som var så sval så att jag trodde att jag i själva verket var död sade jag.

– Ser du mig ?
– Det är väl självklart att jag ser dig, dumhuve!!!

Misstag nummer ett, kalla mig dumhuve.

– Ser du vad jag håller i?
– Din jävla gitarr förstås, vad är jag?… Blind eller?

Misstag nummer två, kalla min gitarr för jävla.

– Ser du vad jag inte håller i?
– Ditt hår, dina tänder, din keps inte fan vet jag. Vart vill du komma egentligen, pucko!

Misstag nummer tre, kalla mig för pucko.

– Ok då är vi överens om att du ser mig, vi är också överens om att jag håller i min gitarr men vad vi inte är riktigt överens om är vad jag inte håller i. Du kanske blir förvånad när jag säger detta men det jag inte håller i är dig. I valet mellan min gitarr och dig är jag nödgad att erkänna att valet redan är gjort. Vem tror du att du är? Mussoini…Musslun…äh Marilyn Monroe eller…du skall aldrig säga till en annan människa att göra ett val om du inte är beredd på konsekvenserna. Jag vill att du packar ditt pick och pack och sticker härifrån. Valet är gjort och det är oåterkalleligt!

Lejonet inom mig jublade och gjorde vågen. Jag för min del nöjde mig med att andas in djupt, för det var en lång harang jag hade spottat ur mig utan att andas en endaste gång. Därav förklaringen till min klädsamma rodnad som täckte mina kinder. Jag var ta mig fan andfådd, men jag hade visat alla närvarande i rummet att jag inte var en kjolbärare. Det kastades blomkrukor och skreks höga skrik från Kajsa men jag var lugn som en filbunke för jag kände det som om jag äntligen hade hittat tillbaka till livet. Efter ett queen-makes-a-drama-scen på cirka trettio minuter packade Kajsa sina prylar och hoppade in i en taxi. Visst var jag eller hade varit kär i Kajsa men när hon efter ett par månader började bugga runt började jag tröttna. Droppen var när hon faktiskt hade rivit ur telefonnummer från min telefonbok. Ingen rör mina personliga saker utan att fråga om lov först. Hon hade kränkt min integritet och betvivlat min trohet och detta tar jag inte från någon människa. Sen spelar det ingen roll om hugget är hugget i guld.

Samt det faktum att jag ville börja spela igen. Jag hade inte rört mina instrument på ett halvår och det kliade som fasen i fingrarna. Luther var tillbaka! Jag saknade mina a-moll.

Hon ringde mig senare på natten från en telefonkiosk som jag direkt kände igen. Jag hade nämligen en kompis som bodde i Midsommarkransen och inte hade en egen telefon. Han ringde mig alltid från denna kiosk och jag hade lärt mig känna igen suset och bruset från den. Så jag visste i vilken förort hon befann sig. Hon frågade mig om jag ångrade mig och jag sade ganska kallt att, nope det lär inte ske på denna sida av århundradet. Då frågade hon mig om jag visste var hon var. Jag tog henne på bar gärning när jag sade att jag visste var hon var och var hon hade varit. Min polare hade ett gott öga till henne. Det visste jag sen förr och man behövde inte vara Einstein för att fatta att hon hade stuckit hem till honom och haft sex med honom för att såra mig. Han visste att han hade gjort bort sig och höll sig undan ett par veckor och en dag råkade jag på honom på stan.

Han kom fram och vred sina händer och var full av ånger men jag var ganska sval och sade honom att jag visste allt och att jag var totalt oberörd. Jag hade ju gjort slut och om hon satte på en av mina polare minuten efter att vi hade gjort slut eller hundra år efter egentligen inte spelade någon roll. Jag brydde mig inte särskilt mycket och vi slutade att umgås på daglig basis, men inte på grund av att han satte på mitt ex utan för att vi helt enkelt hade olika intressen och olika mål här i livet. Jag fick dock klart för mig att när det gäller sex så skall man inte lita på så många människor.

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…