Bitter…Jag? Ähhh!!! del 29

…forts KAPITEL 16 eller The birth of SAY What

Linus jobbade som dagisfröken och jag var på DN och försökte hålla mig undan så mycket som möjligt i packsalen. Som jag tidigare påpekat var detta inte ett av mina mest intellektuellt utmanande arbeten. Tillvaron var på det hela taget rätt så ok. Någon gång vid slutet av Januari ringde Stu till mig och sade att de skulle repa och att det vore bra om jag kunde ta mig ned till replokalen och möta upp bandet. Nu var allting klart för ”take off” liksom. Vad har jag att förlora, tänkte jag och tackade ja till att möta orkestern veckan efter.

Den första februari nittonhundraåttisju gled jag in på Regeringsgatan nummer åttiosex för att repa med det band som sen skulle bli SAY What. Det mäktigaste från detta rep var att när jag kom ned i källaren så satt det en kille i skräddarställning i ett par vita och himmelsblåa träningsoverallbrallor och smattrade på en bas. Jag hade bara hört någonting liknande förr på skiva men aldrig sett någon göra det i realtid. Det var bassisten BJ som gav mig ett lojt ögonkast och en slapp nick med huvudet åt mig som hälsning när Stu presenterade mig. Ungefär som jag kan föreställa mig när två inte så vänskapligt sinnade sengångare hälsar på varandra. Jag frågade var de andra i bandet var och fick höra att trummisen inte skulle komma på grund av migrän. En trummis med migrän måste vara lika ohållbart som en sportig knarkare. Jag undrade om det bara var de tre i bandet och det visade sig att det var en snubbe som skulle spela keyboard på gång, men att de inte hade testat honom än. Han kunde inte komma idag.

Jag fick en mikrofon och BJ kopplade upp en trummaskin. Den var av märket Roland, med trälister runt om. Skitsnygg. Stu och Bj började jamma till de programmerade trummorna och Stu sade åt mig att börja sjunga. Jag vart helt perplex. Jag hade aldrig bara sjungit in i en mikrofon förut, utom vid mina taffliga studioförsök. Grejen var att jag såg mig själv som i första hand en gitarrist som också kunde sjunga lead. Sjungandet var mer ett plus än en faktisk kunskap och talang. Jag öppnade munnen och några kraxande läten halkade ur min mun. De hade en mycket dåligt engelsk brytning. Det lät ungefär som, ”hai dere, cåm ån and dans witt me everidai and nit, kås i kan make yo fiil alrite”. Ett sådant nödrim blev nästan ett verbalt sos.

Jag kände mig skitnäck och som om hela världen höll andan för att höra varenda nyans jag sjöng. I efterhand har jag fått höra att jag inte hade imponerat på BJ utan att han var av den bestämda åsikten att jag var bland det sämsta han hade hört. Det var inte så konstigt, eftersom jag inte egentligen kunde ta en ren ton. För att inte tala om mitt uttal. Samt att jag ännu inte hade lärt mig den ädla konsten att improvisera allt eftersom liksom. Det var bland den sämsta engelskan han hade hört. BJ höll på att utbilda sig till mellanstadielärare och hans mamma var engelskafröken så han om någon visste när uttalet sög. Stu den hederliga medlaren lyckades övertala BJ om min potential, fast egentligen tror jag att, det mer handlade om att Stu inte gillade konflikter och ville vara kompis med alla. Han var den som skulle tala om för mig huruvida jag var på eller av, och det ville han helst inte göra. Så det slutade med att jag fick komma ned ett par gånger på försök och på den vägen är det. Dom hittade helt enkelt ingen annan som var bättre.

Se där än en gång vann minsta motståndets lag. På keyboard kom det så småningom ned en kille som hette Jake som egentligen spelade gitarr men som tyckte det kunde vara cool att spela lite keyboard. Killen var ett musikaliskt geni och jag skulle ge bort min njure för att ha en promille av hans talang. Han kunde spela trummor, bas, gitarr, slagverk, tvärflöjt…what ever och inte som jag smygdåligt utan han var mer eller mindre duktig på dem. Jag frågade honom en gång hur han bar sig åt men hans enda svar var att musik egentligen bara är matematik. Kan man spela ett instrument eller behärskar harmoniläran så kan man spela de flesta instrument som finns. Jag har försökt anamma hans tankar men endast lyckats med bedriften att kalla mig multitalented på mina visitkort utan att för den sakens skull faktiskt vara det. Jag lyckades till och med stava fel. Hur multiotalent är inte egentligen det?

Han pluggade till läkare för det var nämligen en utmaning för honom. Att skriva en låt eller spela vilket instrument som helst var banalt. Än en gång satt Gud i sin himmel och skrattade åt mig. Fuck you too! Hur som helst så började vi repa intensivt och det visade sig att Stu och BJ hade gjort ett par låtar utan melodi eller text, så det föll på min lott att skriva ned ett par väldigt snabbt eftersom vi skulle spela i Södertälje den fjärde april samma år. Så på knappt tre månader hade vi totat ihop ett tiotal låtar som vi kunde spela live inför publik. Jag har aldrig i hela mitt liv varit så nervös någonsin. Inte ens den dagen när jag skulle börja i högstadiet var i närheten av denna fruktansvärda ångest. Jag kunde inte sova ordentligt på flera dagar. Angst! Det som gjorde det värre nu var att om man jämför med the Invaders första gigg så spelade jag där med folk som jag kände väldigt väl långt innan vi blev ett band. Men med SAY What så var medlemmarna löst sammanknutna.

BJ och Stu kände visserligen varandra sen tidigare, men jag var inte kompis med någon av dem sen förr och det gjorde saken lite värre. Keyboardistens relation till bandet var att han var pojkvän till Stu´s gamla flickvän. Hur infekterat borde det inte egentligen varit? Trummisen koppling fattade jag aldrig, men jag tror att Stu hade sett honom på ett gig någonstans eller så hade de spelat ihop i någon konstellation på Munchenbryggeriet. Visst blev vi väldigt goda vänner sedan men det tog flera år av spelande och repande. Att man utsatte sig för detta egentligen? BJ och Stu hade en plan bakom bandet och scenshowen. Eftersom vi spelade gammal originalfunk från sjuttiotalet skulle vi klä oss tidsenligt, så Stu fixade ett par ljusblå gravt utsvängda gabardinbyxor åt mig och toppade det med en rosa skjorta. Hu! Hela bandet skulle se sjuttiotal ut. Hela sjuttiotalet vände sig i graven.

Jag hade inte så mycket att säga till om utan satte på mig stassen utan att knorra och gick upp på scenen.

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…