Bitter…Jag? Ähhh!!! del 30

…forts KAPITEL 16 eller The birth of SAY What

Den enda som knorrade var Lill–Luther som tyckte att byxorna satt något tajt runt kulorna. Jag såg ut som en svart Svenne i Svenne & Lotta eller jag såg egentligen ut som Lotta ifrån Svenne & Lotta utan bröst men med en tydlig silhuett av ett könsorgan tajt paketerat lite till vänster. Så jävla trans som man kunde bli. Den övriga delen av mig var så skräckslagen av att stå längst fram i mitten framför en mikrofon utan den gamla hederliga trygga gitarren att gömma sig bakom, så att jag inte kunde förmå mig till att darra. Inte en millimeter av min kropp rörde på sig. Vilket i sig är en bedrift. Om inte jag visste att jag andades skulle jag dödförklarat mig själv.

De flesta musiker brukar ha en fot som rör sig efter beatet eller digga lite cool med huvudet men jag stod still som om jag var cementerad där i mitten på golvet. Om ni hade frågat mig då så hade jag sagt att jag hade jobbat lika mycket som Mick Jagger brukar och att jag osade utstrålning, men när jag fick se mig själv i ickeaction på video som någon hade filmat blev jag så genererad så att jag ville radera mig själv från detta universa. Jag bestämde mig då för att jag aldrig skulle bli en sångare eller artist som någon i publiken kunde göra bättre.

Det andra gigget vi hade med bandet var på en uteplats i Fittja någonstans. Jake som spelade synt skulle ut och tågluffa med sin flickvän så han kunde inte vara med. Vi var unga och hade driv så vi tittade på varandra och sade att vi kör ändå. Det var knappt så att vi ryckte på axlarna. Det hade vi inte tid till. The show must liksom go on. Tänk er själva. Fyra killar på scenen. En trummis, en basist, en gitarrist och en sångare som skulle spela funk. Jag har ingen aning om hur det lät men enligt oss själva svängde Fittja såsom det aldrig någonsin har svängt förr. Typ någonstans kring fem på Richterskalan i alla fall.

Vid en låt som hette “Are You Ready” tappade jag bort mig totalt i låten. Förr har jag alltid haft koll på var jag befann mig i låtarna eftersom jag har spelat gitarr eller bas och sålunda på något transcendalt undermedvetet sätt lyssnat på trummisen så att jag alltid har vetat var ettan eller tvåan var men utan ett instrument i min hand var jag förlorad. När vi hade jammat på ett stick i låten och skulle ta oss till slutrefrängen på mitt kommando kunde jag inte höra ettan. Jag hittade den inte helt enkelt. Den var inte där den brukade vara ser ni, strax efter fyran.

För de novisa kan jag berätta att, vi musiker som spelar traditionell västerländsk pop oftast går efter vanlig fyr-fyra som man säger. Man räknar alltså till fyra. Det går fyra hi-hat slag på en takt och fyra takter på en normal standard refräng runda… bla bla bla. Jag kan föreställa mig hur Björn och Benny ryser till när de läser detta, men skillnaden mellan dem och mig är endast synlig med en massa nollor emellan på deras respektive mitt bankkonto. Som sångare så skulle jag markera med ett tecken i luften eller medelst ett vrål i den sista fjärdedelen innan en ny jämn period skulle börja. Då skulle killarna i bandet fatta att det var typ en dubbel refräng kvar innan vi skulle gå till avslut av låten. Detta var vad vi hade repat för varenda dag i två månader. Men varenda gång ettan kom upp så insåg jag att jag hade missat den och var tvungen att vänta på en ny etta. Det går inte för sig att börja på t ex. en trea, även om bandet kan maskera det, så låter det märkligt för publiken. Ungefär som ett hack i skivan, för de som minns vinylen.

I och med att jag missade detta ett antal gånger i följd, så växte min prestationsångest och jag fick bara inte missa ettan nästa gång. Vad hände tror ni, jag missade den gång på gång och killarna i bandet gav mig förtvivlade blickar och försökte markera för mig var den skulle komma nästa gång. Ungefär som en finkänslig flicka som vill hjälpa den tafatte att styra in den i rätt hål lite diskret sådär, utan att sabba den finnige tonåringens vacklande självkänsla. Hela bandet stod och markerade ettan gång på gång. Nu var det slut med finkänsligheten. Bandet uppträdde mer som en fint erfaren prostituerad på stritan, som inte har tid med finlir. Tid är pengar. Skall du styra in den någon gång eller? Hur svårt kan det vara att hitta hålet. Det finns bara två hål där. Kom igen. Det är inte så att jag har ett såll mellan benen. Upp upp, såja… det var väl inte så svårt?

Hela Fittja visste var ettan var utom jag. Så som det kändes visste hela Stockholm var ettan var. Heck… varför vara blygsam det verkade som om hela Universum, med alla dess parallella jävla dimensioner visste detta utom jag. Det kändes som om jag skulle stå där på scenen fram till min pension utan att någonsin träffa ettan. Ungefär som den finkänsliga flickan som trodde att hon skulle dö oskuld om ynglingen fick hålla på själv utan assistans. Det kändes även som om ettorna började sina. Snart skulle de ta slut och vad skulle då jag ta mig till? Jag blev illamående. Jag började transpirera kraftigt och killarna likaså. BJ hade börjat få kramp i tummen av allt slappande. Han sade efteråt till mig att det hade känts som om han inte hade gjort någonting annat i sitt liv än stått på ett gräsfält i Fittja slappandes på en bas. Fred våran trummis hade börjat tappa håret på grund av stressen av att skinnen på hans trummor skulle förmultna trots att de var av plast.

Stu däremot tyckte att det var ganska cool för han gillar att spela gitarr och trodde att det var planerat från min sida och att vi hade fet groove och att det var därför jag avvaktade. Stu är också mannen som sist lämnar en fest, trots att värdparet redan har borstat tänderna och sagt god natt till alla som redan har lämnat stadsdelen. Till slut tröttnade BJ på den icke hållbara situationen och släntrade lite nonchalant upp till mig, för att publiken inte skulle fatta misstankar, röd i synen och räknade in mig. Precis som horan som med ett resolut grepp på ynglingen styr in den in i rätt bana. Detta var en av dessa moments då man känner att livet går lite, lite för långsamt. Vi hade inte kommit in i den här coola avslappnade attityden än.

Följ den rafflande fortsättningen i nästa vecka…