Bitter…Jag? Ähhh!!! del 32

KAPITEL 17 eller Dag 9 på Lastkajen

När jag var hos syrran och snodde med mig en matlåda studsade hon till och utbrast i ett vad är grejjen med skägget? Jag muttrade bakom skägget att jag inte hade tid med kritik. Fanns det mat eller?

Va fan jag jobbar ju på en lastkaj. Med avgasrörssortering. Jag gillar inte det. Speciellt inte med tanke på att jag skulle bli en världsberömd firad superstjärna. En del säger att jag är bitter. Jag för min del anser att jag har blivit orättvisst behandlad av livet. Jag skulle ju vid trettiotre års ålder ha hunnit släppa ut en massa herrans låtar. Medverkat på alla otaliga best of och megahithit och megahitdit. Gjort ett och ett annat inhopp i någon schysst film. Samt funderat på huruvida jag borde skriva en biografi med titel liknande ”Hur jag lyckade med det omöjliga”, ”Luther, Livet och Lyckan de tre L:n till Land of Lylloness”.

Jag pratade med en av mina kvinnliga vänner tidigare på dagen och hon tyckte att jag skulle säga att jag var ansvarig i kundkontakten mellan Posten och en del stora företag som t ex. SAAB, Volvo och Mercedes. Att jag höll på med logistik. Hon jobbar själv på systembolaget som kassörska men sade till folk att hon jobbar som vin och spritkonsult vilket inte är allt för långt ifrån sanningen. En liten gräddfärgad lögn som hon sade.

Suck. Jag borde gå och raka bort de sista hårtestarna som befinner sig på min almost kala hjässa. Det är inte så cool att vara flint vid trettitre års ålder kan en del tycka och jag sällar mig nog till den skaran, fast det är tur att mitt bakhuvud är så pass snyggt så att jag med värdighet faktiskt kan irra runt på stadens gator och torg utan att skrämma slag på förbipasserande. Ibland så känner jag mig som Don Martins roliga gubbar med fin hårsamling på sidan av huvudet men spegelblank mitt på där det egentligen räknas. Kliver in på lastkajen ett par timmar senare och det första jag får höra från killen som måste vara sin egen bror är “Snyggt skägg, Luther, börjar arta sig!!”

Ridå!

Två timmar senare får en annan suspekt individ på lastkajen för sig att han skall tappa en järnbalk över mina fötter. Den vägde cirka trettioåtta kilo och att inte min vänstra fot gick av får man väl kalla ett tecken från ovan. Fast det gjorde så ont så att hälften vore nog. Och ingen som helst jävla sympati fick jag. Oh.. nej då. Jag skulle ha haft på mig mina skyddsskor så skulle detta aldrig ha hänt, sade en del av mina kollegor.

Jag vet inte… kalla mig dum, men om jag hade haft traktordäck på mina fötter så skulle det väl inte ha påverkat huruvida han skulle ha tappat balken på min fot eller inte. Det enda ljusa med denna händelse var att jag fick ett schysst tillfälle att smita undan då de värsta avgasrören kom in. Jag hoppade på ett ben in i omklädnings rummet och lade min fot i kallt vatten, och där satt jag i cirka tjugo kontemplativa minuter.

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…