Bitter…Jag? Ähhh!!! del 35

…forts KAPITEL 18 eller Ursula

En kväll kom det fram en chaufför när jag vart kommenderad strafftjänsten lastkajsjon och tryckte medlidsamt ned en kassett med Delbert McClinton i min hand med orden att du borde lyssna på den här snubben. Han vet vad du går igenom. Jag tog nattbussen hem efter jobbet. Satte på min freestyle när jag såg ansiktena på alla de andra förlorarna i det ljusrörsbelysta skenet i nattbussen och höll på att gå upp i atomer när jag lyssnade på låtarna. Det var musik som handlade om den enda kvinnan som någonsin hade funnits. Country. Delbert den gamle hjälten räddade mitt förnuft tror jag. Nattbussens hemska verklighet accentuerade min ensamhet.

Några dagar senare satte jag mig ensam på fönsterblecket mitt i natten i min lånade lägenhet i Hornstull och kollade ut genom nyss nämnda fönster och tyckte synd om mig själv. Jag öppnade en Whiskey och satt och drack den i min totala ensamhet och lyssnade på Delbert och jag nödgas erkänna att jag grät en smula. Jag var så kär i henne så att jag inte kunde se oss inte leva ihop i all evighet. Vilken underbar negationskollision. Jag vet fan inte själv vad jag menar.

Till slut pallade jag inte längre och en dag tog jag mod till mig och gick fram till henne och frågade henne vad som stod på och vart vi stod. Jag frågade om hon hade slickat klart. Såren alltså. Vi snackar inte sexuella fantasier. Hon körde samma gamla historia att hennes förra kille hade slagit henne och att han hade varit otrogen och att hon var rädd för att bli satt i samma situation igen. Jag nämnde för henne att jag inte var denna samma gamla expojkvän och att det var lite orättvist att jag skulle få ta skulden för denna skitstövel från förr. Och om hon inte gillade mig så skulle hon bara säga det så skulle jag lämna henne ifred. Vad tror ni att hon gjorde? Hon gav mig en massa förhoppningar om att allt hon behövde var lite mer tid. Jag vacklade därifrån och tog skydd bakom en tidningsbunt. Jag hade inte en aning om vad jag skulle tro längre. Mina oseende ögon gled på måfå över nyheter och artiklar som kunde varit intressanta för mig om jag hade noterat dem. Jag var förkrossad.

Jag började få ringar under ögonen och håret började glesna för att jag ville ha henne så mycket så att jag trodde jag skulle dö. Jag var inte längre mitt unga snygga jag. Mina vänner frågade mig vad som var fatt. Jag mumlade något om att det var mycket på jobbet. Och visst var det mycket. Mycket kärleksfullt blod osande i mina vener. Under tiden var Linus på mig och sade att vi skulle dra den tjugonionde januari. Visst sade jag lite disträigt. Förstå hur förtappad jag egentligen var när jag inte ens brydde mig om datumet. Den tjugonionde är min systers födelsedag som jag aldrig har missat att närvara på. Men nu…

När julen närmade sig så insåg jag att det inte kommer att bli någonting mellan mig och Fiskmåsen, som min gode vän Denny har döpt henne till eftersom hon bara gled undan hela tiden. Jag fick ett behov att skriva till någon och berätta hur jag kände det men hade inga vänner som jag tyckte att jag kunde anförtro mig åt. Jag har alltid haft lite svårt att tala fritt ur hjärtat för mina närmaste om vad jag känner men aldrig haft problem att utgjuta mitt hjärta för någon lite mer bort i periferin. Jag har aldrig lyckats luska ut varför det är så men det kanske har att göra med att man blir mer sårbar om det är någon nära som sårar en, än om det är någon som man inte har en djupare vänskap med….jag vet inte.

Förmodligen har Freud någon sjuk liten teori om att jag blev petad i röven av min förskolelärare och att det därför skulle förklara mitt nuvarande beteende. Synd bara för Freud, den gamla kvacksalvaren att där jag växte upp hade vi inte någon barnflicka eller förskolelärare. Fan vi hade inte ens en potta så hela hans barndomsteori barkar åstad om man betänker att hälften av världens befolkning inte har växt upp under de kriterier han har stipulerat för sin pseudovetenskapliga out of this world förklaring om varför folk kan tappa lite styrfart i livet. Jävla kreti- och pleti teori.

Vad hände med den gamla teorin att man har en taskig dag? Eller att man vaknade på fel sida? Va!

Jag åkte hem till Linus en kväll efter jobbet och spelade kort med Linus och Jon. Vi drack lite öl och jag frågade om det fanns lite whiskey i huset och Linus sade att det fanns en flaska men att det inte var hans flaska utan Ursulas, en liten söt tjej som han var ihop med under ett par veckor under sommaren innan han träffade sin nuvarande som vi kallade ”damen med planen”, när vi blev varse att hon skulle tvinga in vår vän in i det äkta ståndet. Vi dricker upp den, sade jag och Linus sade att jag fick ta konflikten. Jag har sorg och behövde dricka whiskey menade jag. Jag var ganska struken och sade ge mig hennes nummer så skall jag ringa henne och styra opp. Sagt och gjort jag ringde henne mitt i natten och sluddrade fram att vi skulle dricka upp hennes whiskey, för att jag var olyckligt kär.

Konstigt nog skrattade hon bara och sade “be my guest men glöm inte att köpa tillbaka den sen”. Coolt. Vi krökade upp flaskan och jag cyklade hem superfull och ett par hundra kronor fattigare. När jag var nykter sög jag som pokerspelare, när jag var full så är det svårare att sno godis från ett blint barn. Till protokollet: jag äger som pokerspelare idag. All in liksom. Strax efter att jag har vinglat förbi korvkiosken som står mittemot Zinkensdamms tunnelbanestation blev jag stoppad av en kille som frågade mig om jag hade kondomer på mig. Ah… tänkte jag. Fan killen skall precis trycka på men får inte om han inte styr upp kådisar.

Jag letade i mina fickor och hade jag varit nykter hade jag vetat huruvida jag hade kondomer på mig eller icke. Efter en stunds grävande i fickor skakade jag nekande på huvudet åt killen och sade att jag tyvärr inte kunde hjälpa honom med det.

– Så du har inga kådisar?
– Nope, men kompisch…en bit bort på gatan förbi McDonaldsch finns en kondom maskich…masckin…va fan… en kondomapparat på väggen. Roschenlundsgatan precisch bredvid frischörschalongen. Ju cant´t juscht mischsch it and if yo misch it that’s it! Du vet jag e shångare och schriver texter hela tiden. Shorry about the nödrim likschom…Där kan du scköpa gummi, sade jag pekande åt Rosenlundsgatan till.

Och gjorde förmodligen någon galen mental not om att jag inte skulle glömma denna textfras, för den har sedan dess florerat i massor av mina alster.

– Mmm… ere långt dit, sade han och synade mig som om jag ljög.
– Nej… prescish runt hörnet.
– Är du frisk?, frågade han mig.
– Om jag e en fischk? Vadå ser jag blöt ut? Har jag gälar, sade jag skrattandes för jag förstod inte denna frågas relevans. För övrigt förstod inte jag särskilt mycket. Whiskeyn hade däremot gjort mig till en glad skit, som hörde lite illa. Fisk liksom.
– Jag sade är du frisk?
– Frischk som i schjuk?
– Precis. Fast tvärtom.
– Va?
– Tvärtom till sjuk.
– Fricks?
– Precis.
– Det var ju det jag scha ju, sade jag förvirrad.
– Just det. Är du frisk?
– Ja det hoppasch jag verkligen att jag är, hickade jag, vadå då?
– Inga könssjukdomar alltså?
– Varför frågar du det?

Jag fattade ingenting.

– Om du inte har kondom och inga sjukdomar, kan jag väl få suga av dig, sade denna snubbe från absolut ingenstans.
– Öh… nej tack, var allt jag förmådde klämma fram.
– Snälla!, bönade killen.
– Inte nu men kanske en annan gång, mumlade jag och hoppade raskt upp på min cykel och gasade på som fasen därifrån. Det sista jag hörde var ett avlägset
– Lova det!
– Självklart, vrålade jag och lyckades med konststycket att hålla alla fingrar i kors samtidigt. Bäst att vara på den säkra sidan tänkte mina tår och korsade sig de också.

Följ den rafflande fortsättningen nästa vecka…