– Ja ha…då är det bara Anders o Stefan kvar, sade gympamajjen med ett litet ansträngt skratt.
Där stod vi. Anders och jag, två polare i vått och torrt (mest torrt eftersom vi båda var rätt så oknullade och alltjämt hade en närkontakt av ett kvinnligt könsorgan att se fram emot) och såg på hur Patte, Frippe, Ronny o Tompa i det sista laget att välja våndades över vem de skulle välja.
Det värsta var att man hoppades att man inte skulle bli den siste att väljas. På något makabert vis ville man vinna denna förlorarnas tävling. Men vad var det man vann egentligen? Den bäste av de två sämsta eller den näst sämste av alla i hela salen?
– Mja…vi tar väääääl *visk visk* Anders då!
I ögonvrån såg jag hur Anders lite kraftlöst knöt högerhandens näve. Med precis samma pondus som Mats Wilander. Och hur väl förstod jag inte Anders emotioner. Jag hade gjort samma sak fast med den ynka skillnaden att jag hade knutit bägge nävarna och förmodligen höjt dem till skyarna. Det är inte helt omöjligt att jag skulle utfört en mindre dans också. Djungelns lag.
– Ja… Stefan, då blev du sist kvar och ska spela i Affes lag.
– Åhh nej! Måste vi ha honom, sade någon med fingertoppskänsla för hur man nedboostar någons självkänsla.
– Japp! Alla ska vara med, seså Stefan masa dig över.
Jag hade lika stor lust att joina detta mardrömsteam som jag anar att mitt framtida jag skulle ha att joina Alliansen. Men det stannade inte där. Oh nej då. Som om inte allt var för jävligt ändå så krävde dresskoden allmän nedpetning i fula kläder. Man var tvungen att drapera sin spinkiga kropp i kläder som skulle få Myrorna att snörpa på munnen. Byxorna fick mig att tro att jag befann mig i ett konstant weggietillstånd. Den kameltå jag presterade skulle fått vilken kamel som helst att avundsjukt buffa mig på axeln. Jag fasade för att den stora finnen på ryggen skulle misstas för en puckel. Den behövde bara växa till sig lite så hade varenda käft frågat mig om jag kunde avvara lite vatten.
Och att få in den där stora jävla skittunga bollen i ett mikroskopiskt hål åttio meter upp i luften förknippar jag med förnedring i dess ädlaste form. Det förstärktes av uttrycken “sopa“, “men hur svårt ska det va” och sluggern “min syrra har mer bollkänsla än dig“, som alltid följde på mina tafatta försök. När man blev tacklad av 80 kilo på ostmacka uppfödd tonår och med ett smask via ribborna på väggen landade på golvet var det som att snubbla och landa i varm jävla asfalt. Hur fysikens lagar kunde upphöra och eliminera friktionen är något jag finner att forskarna borde sysselsätta sig med.
Vem bryr sig om det finns andra varelser på andra planeter, när vi har aktiviteter som alienierar människor…
…vissa saker sitter hårt!
Kommer aldrig glömma känslan av förnedring när jag första skoldagen i 7:an stod i rökrutan i gul långkofta (snygg tyckte jag)
och skolans häftigaste tjej m svans säger: – Snygg kofta hörru!
Jag sträckte på mig och dom började viska och fnissa,Då förstod jag att dom gjorde narr av min kofta och mig och jag krömp ihop och ville bara försvinna från jordens yta….
garbo i mitt fall satt gympabrallorna åt lite väl snävt…;)
Jag minns att de coola tjejerna i klasserna ovanför roade sig med att välja ut den fulaste mesigaste grabben i de undre klasserna och låtsades vilja ha honom till tjejgängets stora förtjusning.
“Samson… du är så fin.”
(förvånat)”Va? eh… du är också jättefin!”
“Tycker du det?”
“Ja, du är den hetaste tjejen i skolan”
“Vad snäll du är som säger så. Kyss mig!”
Lättlurad och glad plutade man med läpparna och sträckte sig fram – hela skolgården brister ut i hysteriskt skratt…
“vafan tror du egentligen. Du är den fulaste töntigaste killen. Haha, trodde du verkligen att JAG skulle vilja röra dig med tång? Hahahahahahahaha!”
…den spöade hjärnan bra mycket mer än att vara dålig och ful på idrotten.
Samson fan din skola verkade vara rätt mycket hårdare än min 😉
fast visst känns det där igen men från krogsvängen…fast en smula mer subtilt
Stefan,det där med snäva gympabrallor går bort än idag 😉
Gul långkofta oxå…tror jag…
Men har du ett par brallor som smiter åt fint runt häcken idag dvs sitter snyggt så är du med! =)
Åhhh… känslig och medlidsam som jag är… som kvinna… så ville jag absolut inte skratta… men..
*asg*
Kunde inte låta bli…hahahahah!!
Du beskriver så målande… att jag nästan kunde se mig själv stå i coola gänget… och INTE vilja välja dig!!! ;-D
Men, jag är glad Du överlevde denna händelse… och gav mig ett underbart, gurglande skratt!!!
*ler*
TACK!!!!!!
Gympan var hård! Jag fruktade alltid för att bli vald sist eller för att råka gå ut i gympasalen med rumpan bar. En återkommande mardröm under min uppväxt.
Jag gissar att du inte tillhör den stora massa som tycker att det är för lite gympa i plugget idag.
Du är jäkligt poppis idag som bloggare i alla fall. 🙂
Men här i bloggvärlden är du mitt val om och om igen! Revansch i livet.
Jag vill garna tro att det inte ar nagon gympalarare idag, forutom de gamla stofilerna som fortfarande kor taktiken ‘valja lag’. Nar jag jobbade som larare gav jag alltid ett blankt NEJ till det nar de fragade. Efter ett tag slutade till och med de med mest inbiten vinnar-instinkt vem som vann egentligen, vi hade fullt upp att ha kul. Jag hatade sjalv gympan i skolan sa jag ville bara gora allt annorlunda nar jag sjalv var i positionen att leda. Sa forhoppningsvis behover man inte kanna denna angest som barn aven om man inte har samma talanger inom praktiska amnen i skolan, man ska bara ha turen att inte ha en hjarndod larare. =)
Garbo de sitter år fint runt den fasta rumpan…emellertid är den lösa magen en vagel i ögat men hey…man kan inte få allt här i världen.
MissPezzimizt hehe…det är alltid lika kul att vara amusant 😉
SuraTanten det däremot var en återkommande dagdröm att någon av tjejerna skulle komma ut med rumpan bar…det var fan i mig det enda som fick oss att överleva 😉
Cliff Hanger on the contrary min käre Hanger. Jag gillar att röra på mig och tycker att dagens kids har en för väl utvecklad relation till soffandet och potatisätandet i former av pommes och chips. Det jag opponerade mig emot var att det alltid var de “coola” som fick välja lag och då hamnade vi “ocoola” alltid långt ned på valbar plats…
londongirl man tackar och humblar på i den virituella rymden:)
elinlee man skulle ha haft sådana som dig i skolan under den känsliga tonåren 😉
välkommen hit btw
Ja, när jag gick på Lärarhögskolan hade vi en bra drama-lärare som med emfas avrådde oss för att låta eleverna välja. I stället är det bättre om läraren delar in i lag.
Där jag brukar spela innebandy brukar vi lägga alla klubbor i mitten och sen får någon som inte tittar på klubborna säga 5 ( om man är 10 pers) nummer. Någon plockar ut de klubbor som slumpvis valts och klubbinnehavarna bildar därefter lag. Funkar jättebra.
Cliff Hanger jag använder samma princip när jag gör frukostmackor.
jordnötssmör, kaviar, ost, skivad ägg, jordgubbsylt, potatissallad, messmör…
blundar och pekar. och varenda morgon får mina smaklökar en kickstart på dagen…kittlar dödskönt i kistan 😉
Ha ha. 🙂