Bitter…Jag? Ähhh!!! del 38

…forts KAPITEL 18 eller Ursula

Som tur var så var hennes morsa inte hemma så vi kunde utan att skämmas eller ta hänsyn till några sovande människor i huset hänge åt oss varandra och lära känna varandra lite närmare. På det där manliga och kvinnliga sättet. Hårt men samtidigt mjukt. Utan att gå in på några grafiska detaljer så kan jag bara säga att jag var tjugotvå år och hon nitton och då kan ni kanske föreställa er att det var en mycket bra, hetsig och svettig natt. Ungdomens glöd så att säga. Ack hur mycket saknar inte jag den. Speciellt nu när det känns som om Lill-Luther likt Refaat El Sayed, har dragit sig tillbaka från offentligheten. Mot sin vilja. Rubriken” Lill Luthers stånd bara fake!!!”, skriker emot mig när jag passerar mina mentala tidningslöpsedlar.

Dagen efter vaknade jag upp i hennes säng och hade lite svårt att lokalisera mig och låg och undrade vem jag var och huruvida jag befann mig i samklang med tillvaron. Överallt på väggarna fanns det en massa affischer på typiska åttiotalsartister. Sandra, Sabrina och Samantha Fox ansikten tittade ned på mig. Allting hade en flickrumston över sig. Rosa och mycket kuddar överallt.

Jag hade en liten känsla av att jag inte riktigt befann mig där jag normalt brukade vakna upp. Under tiden som min hjärna försökte ta till sig informationen när och hur jag blev en liten flicka med affischer på artister förutom de nyss nämnda, även Wham och Madonna på väggarna, började resten av min kropp vakna till. Jag sträckte på mig och körde in en hand i någonting mjukt och varmt. Jag flämtade till av förvåning och lyfte på täcket i den förskräckta föreställningen att jag har blivit av med någon kroppsdel.

Till min oerhörda glädje såg jag att det låg en kvinnokropp bredvid mig och nattens händelser sköljde över mig likt en tidvattensvåg. “Ja visst ja” tänkte jag för mig själv, Ursula och jag åkte hem till henne. Hon vaknade upp och kröp närmare mig och gav mig en varm kram. Vi såg varandra i ögonen och jag kände att allting var så bra som det kunde vara. Jag var kär. Fiskmåsen var verkligen passé och glömd.

Detta var starten på en av de bästa förhållanden jag har haft. Under Januari månad sågs vi dagligen eftersom jag hade sagt upp mig från mitt jobb som tidningspackare. Jag sade commitment till polarna. De sade ”Bah…genomsnittlig kåthet”.

Linus höll på och fixa visum till USA och hade lyckats spara ihop fyrtiotusen kronor. Han ringde mig titt som tätt och räknade ned och frågade om jag var på. Det var som att snacka med Houston. Konstanta nedräkningar och systemcheckar. Visst, visst, sade jag och började känna att nu började det brinna runt Luthers kanter. Jag hade inga pengar annat än semesterersättningen som jag hade räknat ut skulle bli cirka sjuttontusen kronor. Dessa växelpengar skulle inte räcka till USA. Det visste jag. Jag visste också att jag inte kunde ställa in trippen utan att bli dissad av Linus fram till pensionen. Vad skulle jag göra?

Som en blixt från en klar himmel kom jag på att jag kanske kunde fråga min gamla skol- och arbetskamrat Olov om jag kunde låna lite cash av honom fram till Augusti. Sagt och gjort. Han sade visst that´s what friends are for och hostade upp femtontusen utan att blinka. Jag gav honom en vänlig klapp på axeln och sade att det är killar som han som gör denna värld till den vackraste plats jag känner till. Visst, Mars är snygg att se på men fan ta mig om inte Tellus är vackrare ändå och det endast för att killar som Olov finns och regerar. Jag tror också att en liten stilla tår smög sig fram. Jag bjöd på valfri fika för att symbolisera min tacksamhet.

Nu fick jag bråttom att styra upp visum och alla nödvändiga papper. Jag hastade till amerikanska ambassaden och sökte visum. Jag trodde inte att jag skulle få ett eftersom jag var sen med min ansökan och att Linus hade haft problem med sitt tillstånd. Jag vet inte riktigt vad som egentligen hände där, men Linus kommentar om att han hade en bror i USA föll inte i god jord. Antar att de trodde att Linus skulle fly till USA eftersom han hade familjemedlemmar där. På ambassaden frågade de mig om jag hade kreditkort och jag halade upp mitt VISA kort och fick ett tillstånd som gällde i sex månader med hur många in och utresor som helst. Linus fick en inresa och en utresa vilket gjorde att vår tripp till norra Kanada och Hawaii fick ställas in. Vi fick ta Grisslybjörnarna nästa gång.

Ett annat mörkt moln på min himmel var att jag inte hade nämnt ett knyst till mitt band SAY What att jag skulle iväg och nu blev skitjobbigt att berätta så jag valde den fega taktiken att inte ens yppa ett ord på engelska så att de inte skulle fatta misstankar.

Linus och jag hade visserligen kommit överens om att inte säga ett jota till någon av våra polare utan vi skulle ringa från staterna och säga “tjena vi är i USA och skall fika ett halvår eller så, vi hör av oss när vi kommer hem”, men jag hade inte riktigt trott att det skulle gå så långt. Inte ens Denny som är min bästa polare visste något. Tyvärr råkade Olov möta Stu i stan och de började snacka om min USA tripp. Stu sade att det är cool för att par veckor eller så och då råkade Olov säga att nä du Luther skall vara borta i sex månader för han lånade femton kalla av mig som han skall betala tillbaka under sommaren.

Detta resulterade givetvis i att bandet hastigt styrde upp ett möte där det klubbades att Luther ej längre var en önskvärd sångare. Fuck him liksom. Jag fick denna information av min syster när jag ringde hem efter ett par veckor av smygande i Florida. Men den mörkaste av moln som gled över min horisont var att jag skulle vara borta i sex månader från min flickvän. Jag var i det nykära stadiet och skulle inte få se eller röra henne på en evighet. Detta knäckte mig något oerhört och dagen för avresa kom närmare och närmare.
Den tjugoåttonde januari stack vi till USA med Iceland Air. Världens i särklass sämsta flygbolag. De gör ta mig fan ingenting rätt. Det är ett under att de lyckas landa planen i rätt land och stad. Jävla inavlade fiskätande klåpare. När vi lämnade Sverige började det snöa och det var cirka tio grader kallt. När vi landade i Florida efter sexton timmars sittande i ett irriterande litet flygplan sken solen och det var cirka trettio grader varmt. Ohh aa…!

Linus bror mötte upp oss på flygplatsen med sin fästmö. Jag var i Amerika och alla min sköna vanföreställningar om den internationella standarden på min engelska for all världens kos. Herregud vad min dialekt sög. Jag kände mig som den svenske kocken i Mupparna. Jag ville inte ens säga hej till Tom och Monique, för att det skorrade i mina öron. Det första som hände efter att vi tagit några tillbakalutade välkommen-till-Amerika-grabbar-bira är, att Tom åkte fast i en hastighetskontroll. Vi åkte över en bro och vid broslutet gömd bakom en buske på det där klassiska amerikanska sättet man ser i filmer stod en polisbil, som mätte upp vår hastighet. Efter det sedvanliga amerikanska siren och blåljus förföljandet blev vi stoppade och snutbilen stannade strax bakom oss. Polisen klev ur sin bil med draget vapen och närmade sig vår bil.

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…