Bitter…Jag? Ähhh!!! del 42

..forts KAPITEL 18 eller Ursula

Några kvällar senare gled vi ned på ett disko och kollade runt. Vid ett tillfälle kom det upp två brudar till mig och Linus och ville umgås. Den ena var vit och den andra var svart.

– Hi!, sade de.
– Wassup laides, sade Linus filmstjärnecoolt.

Jag nickade bara på huvudet eftersom Linus hade tagit den coola inledningsfrasen från mig.

– How you guys doin?, sade den ljusa bruden till oss.
– Oh… it´s all hangin there, sade Linus hur Clint Eastwood aktigt som helst.

Jag å andra sidan gav den mörka tjejen en outgrundlig blick och svepte med oseende ögon över lokalen. Jag tände en cigg och blåste en mycket laidback rökring.

– What’s up with your friend? Is he retarded or something, sade den ljusa bruden åt Linus och pekade menande mot mig.

Detta var inte riktigt det jag hade in mind så att säga. Att de skulle tro att jag hade talsvårigheter eller var efterbliven på något sätt, menar jag. Jag hostade till eftersom jag hade satt röken i halsen och mina ögon började tåras. Jag insåg att jag var lika cool som en tolvåring.

– Host host…I´m not.. host host retarded. What kind of quiz is that?, sade jag med ögonen rinnandes.

Jag såg ut som om jag grinade. Hur ocool som helst. Ungefär som Argentinas landslag när de förlorar en fotbollsmatch. Dessa män grinar inte över att ett barn dör i svält, men gjuter tårar som om det inte fanns en morgondag om bollen inte rullar in i ett nät. Patetiska avarter till män. Detta misslyckande uppvisande av en cool dude skrämde dem inte utan de slog sig ned och softade bredvid oss och vi snackade om allting. De frågade oss om Sverige och om oss och vi svarade som om vi var med i Jeopardy. Vi hade skitkul fram tills jag berättade om min vita månad som jag hade varje år. Jag tittade på den mörka tjejen och sade:

– Did You know that I always have a white month once a year?
– WHAT! Sade hon och spärrade upp ögonen.
– I said that I …
– I know what you said! How prejudice can you be! That was by far the most stupid thing I have ever heard! C´mon Ann-Lee, let´s go! sade hon och med ett svep var de borta.

Jag fattade ingenting. Jag satt med öppen mun och frågade Linus.

– Va fan hände nu då?
– Min vän. Hörde du själv vad du sade?
– Det är väl klart att jag gjorde. Det var ju jag som sade det. Vad sade jag? Var de påtända eller? Jag fattar ingenting.
– Är du allvarlig? sade Linus och såg ut som om jag var helt bakom flötet.
– Vadå?
– Du sitter mitt emot en vacker mörk kvinna som uppenbarligen är attraherad av dig och säger till henne att en gång om året så har du en vit månad. Hon ser för sitt inre hur ni flyttar ihop och skaffar barn, men en månad om året så har du en vit månad och hoppar i säng med vita kvinnor. Vad skall hon göra? Hur rasistisk är inte du på en skala? Hon duger endast elva månader om året. Detta måste du väl ändå förstå gör henne en smula upprörd.
– Oh…
– Precis! Du måste förstå att du inte kan köra din raka översättningar i parti och minut. A-non-drinking-month hade varit bättre än white month till en svart kvinna. Det heter inte left bushing om man vill säga vänsterprassel för att inte nämna din now-you-out-and-biking om det är någon som är lite lost eller så.
– Åh… fan, sade jag och bet mig fundersamt i underläppen.
– Precis! sade Linus och tog en klunk av sin öl.
– Hmm, sade jag och tog en tankfull klunk av min bira. Godare än att bita sig i läppen menar jag.

Dagen efter nämnde vi för Bill att vi var på väg till Los Angeles efter att ha sett nog av hans Phoenix och frågade honom om han hade lust att köra ut oss till flygplatsen. Hans svar var ett korthugget:
– Why?
– So we can take the flight to LA, sade Linus.
– We will compensate you for the gas of course, sade jag som slagen av en tanke att han kanske inte hade lust att betala bensinen till flygplatsen.

Kommandes från Sverige så är det inte många som jag känner som skulle köra någon polare om man inte betalade bensinen själv, även om det var på vägen. Jag vet inte hur många gånger jag betalade bensin åt idioter jag har arbetat med när jag har frågat dem om jag kunde få åka med dem hem på natten efter jobbet då vi hade slutat och jag visste att de bodde åt samma håll. Okej om det var en omväg, typ jag bodde i Åkersberga och de egentligen skulle till Nynäshamn, men när jag bodde i Telefonplan och de skulle till Fruängen, så kändes det ganska töntigt att ge dem fyrtio spänn i soppapengar. Det var ju så att säga åt samma håll. Så jävla gnidet så att hälften hade varit för mycket. Fast vår gode amerikanske vän Bill gick inte i dessa tankebanor.

– I drive you to L.A, so you don’t need to take no flight, sade vännen Bill.
– No… you don’t have to drive us, we take the flight, sade Linus.
– Thanks friend Bill, sade jag fint direkt översättandes min vana trogen och fortsatte, it’s totally unnecessary, we have standby flight tickets and besides it’s an five hour long drive.
– So?
– Thanks but we be fine if you take us to the airplane place, sade Linus.
– Airport, korrigerade jag Linus.
– Airport, airplane place, home of the wings, Kentucky Fried Chicken… who cares, muttrade Linus som inte gärna gillar att bli korrigerad, speciellt inte efter min white-month-incident.

Bill darrade till och insåg att detta kunde bli en obehaglig scen med mig och Linus på kollisionskurs och avslutade det hela med ett bestämt:

– I drive you to L.A. and that´s my final statement, varpå han försvann in i på sitt rum.

Detta tog udden ur kamplustan mellan Linus och mig och vi såg på varann och bara skakade på huvudet.

– Känner du någon som frivilligt skulle köra någon som de endast har känt ett par dagar till Göteborg från Stockholm, sade Linus.
– Jag säger bara amerikansk gästfrihet och amerikaner. Visst har de brister i sitt system men denna osjälviska handling från gode Bill visar bara att man inte skall vara så snar till att såga USA, sade jag.
– Heja USA, sade Linus.
– Viva La America, sade jag och tände en Marlboro som en tyst hyllning till allt amerikanskt.

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…