..forts KAPITEL 18 eller Ursula
– Men hallå? utbrast han.
– Hallå själv, sade jag lugnt och fiskade upp en något krokig cigarett ur min bröstficka på jackan.
– Du skulle ju parkera bilen!
– Precis, sade jag och lät tändarens låga lysa upp mitt ansikte i mörkret.
Jag kände mig som om jag var Clark Gable och Humpery Bogart i samma person. Så cool liksom.
– Ja? sade Linus undrande.
– Bilen är parkerad, sade jag Clint Eastwoodhest och blåste ut en rökring.
– Ah… ha, sade Linus och man kunde se att småmynten föll på sina platser i hans huvud, när han blev varse att jag hade fintat honom att köpa vin med parkeringsargumentet. Speciellt när han borde insett att bilen var snyggt parkerad redan när han satt i den. Platsen var dessutom bra upplyst.
– Snyggt, sade han och gled iväg mot vinbutiken.
– Eller hur? sade jag och lutade mig bekvämt mot lyktstolpen och gjorde mig beredd på hans återkomst. Jag tog ett nytt roat bloss på min Marlboro. Efter cirka tio minuter var han tillbaka och frågade om bilen verkligen kunde stå där över natten.
– Är det du eller jag som kört budbil, frågade jag.
– Jag ser inte relevansen i din fråga huruvida budbilskörning i Solna kan ge dig kunskap om parkeringsregler i Los Angeles, sade Linus en aning hetsigt. Men det blir säkert bra så här om du säger det!
– Trust me. Låt oss gå in till tjejernas hotellrum och ta oss varsin dusch som kommer att gå till historien och sedan öppna vinarna istället för att stå här och tjafs om parkeringar, sade jag.
– Min vän det var det bästa du sagt på hela kvällen!
– Inte sant?
– Låt oss gå dit, sade Linus.
Och med de orden stegade vi muntert mot motellet. Två själar, en tanke. Två kroppar, en påse sprit. Två stinkande lirare, en kompakt odör. Två polare lika grå som veckogamla lik. En dusch skulle verkligen göra det lättare för folk att skilja oss åt. Vi hade några minuters tjafs med motellägaren som inte riktigt trodde att vi enbart var ett par polare till tjejerna som bara skulle hälsa på en stund.
– Why you smell?
– Is this not a free country? sade Linus
– Why you carry so much wine?
– Why not? sade jag.
– But you are only four people and you have enough wine for eight people, sade han misstänksamt.
Jag tippar alla hästar jag äger på att han trodde vi skulle slagga där ett par dagar och dricka en flaska per dag typ. Sett så här efteråt kan jag faktiskt förstå honom. Killen drev ett motell och ville inte ha några gratisslaggare i sitt hotell. Money talks bullshit walks. Det var liksom hela hans affärsidé att ta betalt för folk som ville slagga och duscha. Så kommer vi fint stinkandes och med påsar under våra ögon som klädsamt i storlek matchade påsarna vi bar våra flaskor vin i. Jag menar kan man klandra honom?
– That´s because a couple of more friends is comin later, sade jag fint ljugandes.
– Are you gonna have some party in here, började han tills jag avbröt honom med de lugnande orden;
– Oh… no you missunderstood me, we´re just gonna have some wine and when our friends show up we gonna go to a club. You know a disco. So you don’t have to worry about a party or so. We´re the good guys, avslutade jag och gav honom ett av mina förtroendeingivande leenden plus en förtrolig klapp på axeln och rundade honom snyggt.
Linus gled runt på den andra sidan och plötsligt insåg motellägaren att hans försök att stoppa oss bokstavligen talat hade glidit honom ur händerna.
– No party or I call the police, hotade han oss med.
– If you call them say hi from us, sade Linus och vi klev in i hissen.
Det var först när vi stod i ljuset av klara hisslampor som vi insåg att vi såg ut som ett par kraftigt fint övervintrade uteliggare. Linus hade flott hår och skäggstubb som skulle fått George Michael att verka nyrakad som en dagsgammal baby. Mitt hår låg snett, ungefär som om någon hade hotat och kuvat mitt hår oavbrutet under hela dess barndom. Denna teori förklarar i viss mån varför jag idag har en begränsad mängd hår på min skalle. De som är kvar är de få strån som inte ger vika i första taget. De tappra hårstråna till skillnad från de tappade stråna. De andra har likt råttorna lämnat skeppet för många år sedan. Det värsta är att de lämnar mitt huvud pö om pö. Jag märker inte att jag får mindre och mindre hår allt eftersom åren går utan det är endast när jag ser kort från min fagra ungdom jag inser att det som saknas är mitt hår. Samt givetvis framtiden.
– Christ! sade Linus och skyggade.
– Jösses amalia! Vi ser ut som ett par rejäla heltidspundare, sade jag.
– Pax för att duscha först, sade Linus.
– Ok, då hugger jag in på vinet så länge, sade jag lite snävt eftersom Linus hade paxat före mig.
Tanken slog mig aldrig in att paxa. Jag var lika snabb som back in da day på lekskolans tid.
– Lova att spara lite åt mig, sade Linus som slagen av tanken att duschen skulle ta en ganska lång tid och att det fanns risk för att när han kom ut skulle vinet vara uppdrucket.
– Givetvis!
Vi knackade på dörren till tjejernas motellrum. Döm om vår förvåning när ett mansansikte visade sig i dörröppningen. Ett av de största huvuden jag har sett någonsin. Det var som att betrakta Globen från Skanstull. Det kändes som om man inte kunde backa tillräckligt långt bort och få en överblick.
Följ den rafflande fortsättningen imorgon…
