Bitter…Jag? Ähhh!!! del 47

..forts KAPITEL 18 eller Ursula

– Watyoumuttafuckinfaggitwants, väste det sammanbitet och antog samma ickeleende som Jack Nicholson på videoomslaget till The Shining.
– Öh… eh… uh… we´re lookin for Yasse and Helen, sade Linus.
– Ah… the swedish guys, sade ansiktet och sprack upp i ett leende samtidigt som dörren öppnades på vid gavel.
– Kom in skrek Yasse från de inre regionerna.
– Hi I´m Oleg, sade ansiktet. I´m from Denmark and I´m an old friend to Yasse and Helen. You got wine. Nice.
– Hi I´m Linus and this is Luther, sade Linus och pekade på mig.
– Hi, sade Oleg.
– Wassup, sade jag och tog i hand.

Jag visste inte riktigt vad det var med snubben som gjorde att jag kände igen honom men han verkade otroligt bekant. När jag hade funderat en stund till så kom jag på att han var en karbonkopia på Runar. huvudet minst lika stort. Fast inte lika tomt dock.

– Heads up, feet down, sade Oleg och gav mig ett äkta milliondollar leende. Det vackra folket i LA liksom.

Vi gick in och Linus hoppade likt en vessla in i duschen och jag slog mig ned på golvet och öppnade en vinare. Oleg gjorde mig sällskap och tjejerna lagade pasta och drack lite vin de också. Det hade gått kanske en fyrtio minuter innan Linus kom tillbaka. Så fräsch och gottluktande. Hade jag inte varit hetero skulle jag fan i mig styrt upp honom direkt på plats. Så annorlunda. Jag nickade lite lojt åt honom och erbjöd honom att ta min plats medan jag siktade in mig på duschen. Jag smög med mig en pava vitt för att jag inte skulle törsta ihjäl i duschen. Jag duschade som om jag skulle ut på en rymdresa till planeten Pluto och inte skulle duscha igen förrän om tre år. Det roliga var att jag var ganska packad och tro mig det är kul att duscha med en flaska vin rinnande i systemet. Allting blir så vattnigt och rinnande liksom. Den medhavda flaskan vart snart uppdrucken och jag började sjunga fyllevisor för mig själv.

Jag anar hur han snubben med trehjulingen man ser i gamla berättelser måste känna sig. Konstant blöt och allting gungar. Det sista jag minns är att jag klamrade mig ur duschkabinen fint på gasen och stapplade in till rummet där alla befann sig. Jag har ett vagt minne att jag och Yasse låg och rullade i sängen med kläderna på. Mer minns jag inte.

Dagen efter vaknade vi upp fint bakfulla, men rena. Jag hittade också en tvålbit i min högra byxficka, fan vet hur den kom dit. Med tanke på att jag hade svårt att komma i byxorna själv menar jag. Nåväl det får sälla sig till de övriga mysterierna i mitt liv. Vi gick ned för att hämta lite nya destillerade kläder i bilen men allt som fanns kvar på parkeringen var… tja… öh… parkeringen. Bilen var borta! Gone! Inte bara with the wind utan like the fuckin jävla wind! Vår bil hade blivit bortforslad under natten, med alla våra saker i. Det enda vi hade med oss var lite resecheckar och min skateboard. Linus var inte glad på mig.

Vi gick tillbaka till tjejernas hotellrum och ringde några samtal och fick reda på var bilen kunde lösas ut. Oleg hjälpte oss att hitta dit. Direkt efter att vi hade fått tillbaka bilen och blivit hundrafyrtio dollars fattigare tittade vi på varandra och sade ”Viva vilken annan jävla stad som helst, till exempel LAS VEGAS!”

LA stod oss upp i halsen och vi styrde vår kos mot Las Vegas. De blåpermanterade ansiktslyftade damernas stad. Vi menade att ingenting kunde vara värre i Vegas än vad vi hittills hade upplevt i LA. Vi checkade in på ett billigt motell på en bakgata i utkanten av Las Vegas och softade in på Cesars Palace. Linus broder hade gett oss ett överlevartips. Vi skulle växla till oss en massa tjugofemcentare och sitta framför enarmade banditer och softa. Så fort vi såg en servitris komma åt vårat håll skulle vi peta in tjugofem cent i maskinen och se ut som om vi storspelade. Det visade sig nämligen att man blev bjuden på drinkar om man betedde sig så. Vi anammade snabbt denna taktik och såg till att hela tiden byta platser så att vi konstant hade en fräsch drink på väg emot oss. Jag tror att vi spelade för kanske två dollar per kväll men blev bjudna på drinkar för någonstans runt tjugo dollar per skaft.

Det skönaste i Vegas var att jag en kväll lyckades se gamla soulbandet The Imperials riva av sina gamla dängor. Jag diggade och skakade på huvudet av glädje. Linus skakade på huvudet och sade att det inte är manligt att sjunga i falsett. Jag tittade på honom och sade, gå och skaffa drinkar om det inte passar. Vilket han glatt gjorde. Gin och tonicar i långa rader.

En kväll när vi var på väg till Ceasar´s, vårt nya stamställe i Vegas, fick jag syn på en tjej som var det största jag hade sett. Hon var lika stor som alla Riki Lake gäster tillsammans. Det var som om någonting knäppte till i mitt huvud. Jag bara stannade upp mitt i steget med öppen mun, ungefär som en fågelhund som fått vittring. Jag tror att mitt ena ben hängde i luften på det sätt som hundarna gör när de skall vara riktigt still. Linus stannade upp och kollade på mig och sade:

– Vad har hänt med ditt knä?
– Kolla den stjärten, sade jag och pekade med en darrande hand åt bruden till.
– Yikes, sade Linus och skyggade till.
– Mmm… hajja att få klämma den rumpan, dräglade jag.
– Skojar du med mig eller, sade Linus.
– Ser jag ut som om jag skojar, väste jag darrande av massiv åtrå åt denna massiva madam med skinkor stora som en mindre bisonoxe.

Jag visste någonstans att det var någonting som var fruktansvärt fel, men jag kunde inte rå för dessa konstiga lustar som sköljde över mig likt en tidvattensvåg. Det var som om någon hade släppt lös några tyfoner i mitt inre. Linus stirrade på mig som om jag hade blivit galen. Det var precis som den där sköna scenen i Blues Brothers när Elmer står i kyrkan och får sin uppenbarelse. Det riktigt lös om honom som jag antog lös om mig. Tyvärr nödgas jag erkänna att Linus rektion inte var som broder Jakes, utan han fnös föraktfullt och gick vidare. Den otrogne.

Vad skulle jag göra? Vi hade ju lovat varandra dyrt och heligt att vi inte skulle tappa bort varandra och alltid se till att vi kom hem levande, så jag hade inget annat val än att följa med honom till Ceasars. Speciellt efter New Orleans episoden, med böghaket i färskt minne. Men jag ljuger inte när jag säger att det krävdes all min självkontroll, för att jag inte skulle smyga upp till damen och med ett:

– Hi there beauty, wassup? ragga på henne för att komma i position att kunna klämma henne på skinkorna.

Det var ett riktigt krisläge för Ursula. Eller jag menar egentligen ett riktigt krisläge för Ursula´s förtroende gentemot mig? Eller menar jag egentligen att det var ett riktigt krisläge för mitt mentala tillstånd? Eller menar jag att det var ett riktigt krisläge för vad jag fysiskt preferar? Jag vet inte så noga, men det jag vet är att hade inte Linus varit med mig där i Vegas och fungerat som ett bromsfilter så hade jag förmodligen befunnit mig ivrigt klämmandes på ett par skinkor som jag idag hade ångrat att jag hade stiftat närmare bekantskap med.

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…