Bitter…Jag? Ähhh!!! del 49

…forts KAPITEL 18 eller Ursula

Anchorigeveckan bestod av att Linus låg i hög feber och kollade på teve på rummet. Jag lärde känna ägaren till en pub som ville att jag skulle spela några låtar en kväll för några dollars. Visst sade jag men visste med mig själv om att jag inte skulle komma att göra det. Det som föranledde honom till att erbjuda mig det var att jag under influens av ett par bira hade nämnt att jag var en halvkänd musiker i Sverige och att jag var på en skaparsemester. Jag for land och rike runt i staterna för att skaffa mig inspiration till nya låter… bla bla. Han plockade ner en gitarr från väggen och jag var tvungen att spela några fega ackord. När jag såg tvivlet i hans ögon mumlade jag något om att jag i huvudsak skrev material och sjöng. Jag var inte så bra på att spela gitarr egentligen utan hade en gitarrist som skötte den biten i bandet. Att det alltid skall bli så när man fått i sig ett par Heinken.

New York. Staden som aldrig sover. Mmm… världens coolaste stad enlig min mening. Jag blev kär i New York från först sekunden vi möttes. Folket stämningen och känslan av att befinna sig en världsstad var helt överväldigande. Linus gillade inte New York så värst mycket. Vi hade lite problem att hitta någonstans att bo de första dagarna. Yasse hade lovat oss att vi kunde slagga hos henne ett par dagar när vi råkades där i Los Angeles, men när vi ringde då vi var framme i New York visade det sig att hon och Helen hade blivit utkastade efter något bråk med deras hyresvärd. Vi lyckades luska upp ett telefonnummer och ringa upp en polare som vi hade jobbat med på Dagens Nyheter som skulle bo i New York medan vi var där som hade sagt att vi kunde slagga hos honom några nätter.

När vi berättade om vårt dilemma visade det sig att han var en av dessa som snackar vitt och brett som, när-du-är-i-min-stad-slå-en-signal-så-styr-jag-upp, men i själva verket visade det sig att det var världens problem. Linus är inte den som är den utan propsade på att han hade lovat oss, så vi tvingade oss in i hans lägenhet och slaggade där en natt. Han bodde ovanför en nattklubb och det dunkade hela natten från golvet och Linus och jag var rörande överens om att det bästa vi kunde göra var ta in på ett vandrarhem.

Dagen efter styrde vi upp ett rum på YMCA och sedan dess har jag inte sett lallaren. Han var nog lika glad över att vi försvann ur hans liv som vi blev att han försvann ur vårt. Ömsesidigt kan man säga. Det dråpliga i detta var att jag inom loppet av en timme på det loppbitna hotellet lyckades med konststycket att fastna i hissen. Och tro mig när jag säger att det tog över en timme innan någon i hela fastigheten brydde sig om att kontakta någon ansvarig. Välkommen till New York. Staden där folk inte bryr sig ett dugg. Fuck you, very much! Det mest frustrerande var att jag satt med ett helt paket Marlboro i min hand, men inte en tändare så långt ögat nådde. Det var en av de mest röksugna stunder jag har upplevt i hela mitt nikotinberoende liv. Usch!

När jag kom tillbaka darrandes till rummet frågade Linus var jag hade varit och när jag sade att jag suttit fast i en hiss i över en timme och att han borde ha hört något eller gått ut och letat efter mig, sade han att han hade hört någon klocka ringa och någon röst ropa avlägset. Lite spöklikt. Han trodde att det kom från någon film någonstans. Då jag menade på att han kunde ha känt igen rösten som min sade han att han hade svårt att urskilja min desperata röst från någon som höll på och bli mördad och att han inte vågade gå ut och kolla, samt att det var väl bra om bara en av oss blev mördad för att kunna informera våra föräldrar. Onödigt att båda gick bort. Jag brydde mig inte om att svara utan letade upp min tändare och tände en cigg. Linus tyckte att jag kunde röka utomhus och jag tyckte att han kunde sätta sig i en hiss i över en timma och sedan komma till mig och ha åsikter om cigarettrökens vara och icke vara i vårt hotellrum.

Fast Linus skall ha lite heder för han lovade mig att om vi gick ned till den schyssta sportbar han hade sett nere på hörnet, så skulle han bjuda på några bira som plåster på alla mina sår. Heders sade jag. Det är det minsta jag kan göra replikerade han. Krogen hette P & G och vi drack bira som om det var det sista vi skulle göra i New York. Vi vart stammisar efter tre bira var på stället. De spelade även Final Countdown på stället varje kväll.

Två dagar senare fick vi tag i en av Linus brorsas gamla polare som bodde i NY. Det tog honom en sekund att fråga var vi bodde och när vi nämnde att vi höll till på YMCA, flämtade han till och sade att vi skulle ge honom en kvart så skulle han styra upp. En kvart senare ringde han oss och sade att vi kunde bo i hans lägenhet. Själv skulle han bo hos sin dam så länge vi befann oss i New York. Vilken hyvens kille liksom.

Linus tröttnade på NY efter ett par dagar och drog vidare till Florida. Jag för min del stannade kvar i ytterligare en vecka. Pakten var bruten. Men jag ville gå på alla museum, fika på Manhattan, rollerblada i Central Park och bara vara en NY bo i största allmänhet. Polaren Pepe lät mig bo i hans lägenhet i Greenich Village och jag gick ned på lite olika barer på kvällarna och mådde hur bra som helst. Till slut insåg jag att jag var tvungen att fara vidare och klev på Greyhound bussen som skulle ta mig ned till Florida på trettiosex timmar.

Jag hade blivit uppmanad av Pepe och Tompa att regel nummer ett när man skall åka Greyhoundbuss är att sitta så långt fram i bussen som möjligt. Längst bak sitter nämligen individer med tvivelaktig härkomst och historia samt framtid om de har någon vill säga. De som alla morsor i hela universum varnar sina döttrar för. Vad gjorde Luther den korkade? Jag satte mig på sätet näst längst bak och trodde att jag kunde spela farlig genom att skjuta fram hakan under hela bussresan ned och på så vis få sitta ensam. Det tog inte ens station innan min villfarelse for all världens kos. Vid New Jersey klev det på en brud i militärkläder som tog sikte på den lediga platsen bredvid mig och ställde sig i ledig ställning och tittade ned på mig. Med en väsning som bara Clint Eastwood kan frambringa ur ena mungipan väste hon whiskeyhest åt mig:

– Is the seat free?
– Eh…, sade jag och noterade att det fanns fler säten lediga runt omkring mig, men vågade inte annat än att ta bort min väska från sätet och nicka jakande åt henne.
– Fine, väste hon på nytt och slog sig ned bredvid mig.

Jag var rädd som fan. Jag gillar inte militärer och här satte sig en brud ned som skulle få alla militanta feminister att likna Baby Spice. Det tog inte lång stund innan hon tände en cigg och erbjöd mig en. Jag vågade inte annat än att ta emot den med ett litet soft

– Thanks.

Vi satt där och rökte varsin cigg och softade på. Eller ja hon softade på, jag för min del var skitskraj. Jag försökte krypa in i ryggstödet, hon satt med en spikrak rygg. Bussen svängde ut och fortsatte sin färd söderut. Efter ytterligare en stund grävde hon i sin militärväska och halade fram en stor flaska whiskey. Hon tittade på mig och undrade om jag ville ha en liten slurk.

– No thank´s, mumlade jag.
– C´mon man, don´t be a pussy, väste hon.

Jag kände på mig att jag per definition inte kunde komma i det stadiet att jag skulle kunna anklagas för att vara det mista lik ett kvinnligt könsorgan, i synnerhet från en kvinna men jag förstod att det inte var läge att kliva in i en semantisk diskussion med henne. Jag tackade istället ja åt hennes erbjudande. Enklast så. Det verkade krävas mindre av mig att dricka whiskey än att protestera emot hennes anklagelse att jag var en pussy om jag inte drack whiskeyn.

Savannah, åt en Burger King frukost klockan fem och fyrtiofex på morgonen. Jacksonville, fika klockan nio minuter över nio. Vid St. Augistine stannade vi för en kisspaus vid tio och fyrtio. Jag finner det märkligt att jag noterade tiden så exakt men det var på den tiden jag hade en Miami Vice digital klocka med kalkylator och allez. Förmodligen var det viktigt på den tiden.

Äntligen kom vi så småningom fram till Orlando där Tompa plockade upp mig efter en svettig färd i en Greyhoundbuss med galna olika karaktärer från den amerikanska befolkningsfloran. Tompa såg att jag behövde en bira och tog med mig till en bar där vi klämde i oss ett par välkommen-tillbaka-Luther-bira. Jag fick också alla de brev som Ursula hade skrivit till mig medan vi var borta över landet. En mycket skön läsning. Svagt kanske men jag nödgas erkänna att ett par tårar av saknad kröp fram när jag läste dem. Får kanske skylla det på biran och anspänningen av samvaron med damen med den väsande rösten på bussen.

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…