…forts KAPITEL 18 eller Ursula
Det var skönt att vara tillbaka bland folk som jag kände och kunde göra mig förstådd med. Visst var det cool att softa i New York ensam ett par dagar, men jag måste erkänna att spela den ensamme vandraren inte var lika coolt som jag trodde. Jag och Linus checkade in på ett motell som vi skulle bo på fram till Tompa och Moniques bröllop. Det enda vi gjorde under de två veckorna fram till bröllopet var festa så att vi skulle vara i fin festform för den stora kvällen. Det kanske kan te sig en aning makabert att man festar som en gnu för att kunna festa som en riktig hjälte. Tja… vad säger man? På den tiden tyckte vi att det var till följd av ett logiskt resonemang som allting grundade sig på. Det kändes också sunt att festa så hårt som vi gjorde eftersom vi skulle åka hem till Sverige igen inom en snar framtid.
Nu skriver jag bara en massa goja, jag vet inte vad jag riktigt menar, men för att göra en kort historia soft så festade vi som dårar fram, till bröllopsnatten och det spelar ingen roll vilka skälen till det egentligen var. Vi hade kul! Det skönaste var att det ploppade upp en massa folk från hela världen som skulle vara med på festligheterna. Vid ett tillfälle bodde det sex personer i vårt rum, och vi fick oss en varning från hotellägarna men vi lyckades styra upp det med att säga att det bara vara polare som var där och hälsade på under dagarna och att deras väskor endast var placerade hos oss för att de inte skulle bli bestulna. Jag minns inte riktigt hur vi bortförklarade sovsäckarna som låg utspridda i rummet, men det gick bra i alla fall.
En speciell sak som jag minns är att det var en tjej som hade gått i samma skola som Moniquee som hette Aiofe som var från Sydafrika, som jag fick en mycket skön vibb till. Vi tog en fika sista dagen hon var där innan hon skulle till sin skola i Alabama och jag ljuger inte om jag säger att det var en massa starka undertryckta känslor från oss två som florerade runt omkring oss. Hon kollade på mig med stora ögon och jag tänkte att hade jag inte haft en flickvän hemma i Sverige så hade jag ställt in hemresan och följ med henne till Alabama. När vi kramades en sista gång så tryckte hon sig emot mig som om jag var en miljon dollar hon skulle skatta bort. Det var fint och jag känner ett litet sting i hjärtat när jag tänker på vad som kunde ha varit, nu i eftertankens kranka blekhet.
Bröllopet? Tja båda sa ja till varandra och vi vart skitfulla allihop. På hemresan i kalkonflygbolaget Icelandair hamnade jag i en tvist med ett pucko. De placerade mig och Linus direkt bakom ett jävla tygstycke som tydligen skulle skilja kreti från pleti. Låstas förstaklass. Idioten framför mig vek ned sätet så att det skavde mot min ben och jag frågade honom vänligt om han kunde tänka sig att flytta upp stolen tre centimeter.
– Ursäkta mig men, skulle du kunna tänka dig att flytta fram stolen lite, det skaver mot mina ben?
Jag frågade på svenska eftersom jag hade hört att de var i från Sverige. Och förväntade mig ett ”oj…självklart, inga problem”. Men möts till min förvåning av :
– Nej. Jag sitter i Första Klass och behöver inte och bryr mig inte om folk i andra klass.
Jag tittade på Linus. Han skakade på huvudet och mimade ”idiot, skit i honom”. Jag tänkte att jag hört fel och sade:
– Ursäkta sa du det jag tror att du sa eller är det bullret som förvanskade dina ord?
– Du hörde!
– Ah…på så vis!
– Precis. Skulle du kunna låta mig vara nu. Jag behöver vila.
Jag såg rött. Skulle jag behöva sitta i sexton timmar med en stol som skavde mot mina ben och därtill acceptera bemötande av denna art. Glöm det. Jag beställde in dubbla konjak och tre whiskey. Allt för att komma i form. Bygga upp den svåra jävlen i mig. När de hade sjunkit ned och bekantat sig med varandra och varit uppe i irritationcentret och konfererat, lät jag handling tala. Och började dunka med händerna mot ryggstödet framför mig där idioten satt. Jag körde paradiller, skitirriterande rytmmönster, speciellt om man är lite packad och inte får till timingen. Jag hickade nog lite också. Linus satt och log. Han kände att hämnaren Luther hade gjort entré.
– Men va fan gör du, utbrast lallaren framför mig.
– Schpelar para….para..äh trummor, va då då?
– Sluta med det genast.
– Jag schitter i andra klassch och behöver inte och bryr mig inte. Jag har flera riff på lager och kommer att dunka på schå länge whischkeyn scherverasch…
– Jag ropar på stewarden!
– Gör det! Schkvallerbytta bing bång! Tror du att jag är schå dum schom då sitter och spelar? Hur schka du kunna bevischa något? Jävla kötthuvud! Jag frågade dig artigt och du behandlar mig schom schkit. Men min ovän du vet inte vad schkit är och du vet inte hur jobbig denna rescha kommer att bli för dig från och med nu. Gillar du fylleschånger…jag har några på lager, sade jag och markerade med en riktig tryckare på huvudstödet.
Linus såg ut som om han skulle explodera av skratt. Grannarna log de med och en gjorde tummen upp. Jag kände att det var en revolution på gång. Med ett klick åkte stolen upp i rakt läge. Jag sträckte mig fram och drog några synkoperade slag och sade:
– Jag schitter här bakom dig hela reschan, vill du någe schå vet du var jag schitter.
Det var knäpptyst. Det riktigt sköna i kråksången var att jag några timmar och för många konjak och whiskeys i mig senare kom i ett jobbigt läge då en mindre delegation vill komma upp och kolla läget. Jag hann inte till toaletten men han spy upp i en sådan där liten mesig påse. Och för att jävlas med idioten såg jag till att lägga mycket ljud bakom varje uppkastning. Skall sanningen fram så överdrev jag nog ljudet en smula men va fan, det kunde han ha. Sedan så placerade jag påsen direkt under hans stol lite öppen, så att ångorna i lagom doser läckte mot honom. Det var verkligen ”välkommen till Sverige igen” som idioten symboliserade. Han gav mig en lång blick på flygplatsen och jag sade:
– Titta bara! Titta länge, se till att memorera mitt ansikte för träffas vi igen så skulle jag om jag vore du vara väldigt mån om att gå omvägar!
Följ den rafflande fortsättningen nästa vecka…
