Bitter…Jag? Ähhh!!! del 53

…forts KAPITEL 19 eller Dag 10 på Lastkajen Detta kan bara hända mig

Detta kommer som en klar blixt från vilken jävla himmel som helst och jag blir lite paff och frågar henne hur länge hon har suttit med denna kunskap.

– Åh.… ett par år eller så, säger hon och fortsätter med, det gör ingenting det är soft och jag tar inte det som en förolämpning men till protokollet vill jag bara tillägga att jag inte är så tyst som jag verkar.
– Uh… äh… säger jag, men tystnar eftersom jag inte har några bra lines redo för såna här tillfällen.

Det är vid sådana här tillfällen som jag förbannar den svenska grundskolan. Varför i helvete skall vi dissekera en massa försvarslösa jävla grodor för i biologin eller lära oss rabbla en meningslös jävla grundämneskarta för? Vi borde ha lärt oss hur man hanterar en oväntad situation på krogen, vid en fest, i sänghalmen. Hur man bråkar med en dryg servitör. Hur man fyller i en a-kassa blankett. Hur man dumpar sin partner så smärtfritt som möjligt. Hur man ser till att inte bli ertappad med lögner, otrohet eller skattefiffel. Hur man hanterar sin bitterhet när man ser sitt ex hångla med den nya snubben…

Det enda jag som flög förbi min dimmiga hjärna var en massa anklagande grodögon och grundämnesbeteckningen för järn.

– Visschte du att järn heter fe på kemischpråk?

Det var det enda jag kunde få fram. Så patetiskt. Jag hytte en packad mental näve åt min gamla lärare i biologi och kemi i högstadiet. Jag tog en ny djup klunk och vände mig fint besvärad åt de övriga i sällskapet och utlyste en skål.

– Låt osch schkåla, hickade jag fram.
– För vadå, sade någon.
– För va fan schom helscht! Grodorna till exshcempel…?
– Schål!!!
– För va fans schom helscht, skrek alla.

Hur som helst så festar vi vidare och allting är jättebra. Vid midnattsnåret vill Cee plus pojkvän och Tysta My dra vidare till Heaven. Jag dissar på och säger att det skall fan till man lämnar en bra fest med bra funkmusik i utbyte mot ett tonårshak där det häftigaste DJ:n spelar är “Oaa hela natten” eller så. Tysta My propsar på och snart befinner jag mig själv ståendes i en regning kö på väg in till ett ställe som jag föraktar. Alkohol och ett par vackra kvinnoögon är allt som behövdes.

Väl inne parkerar vi vid baren, medan Cee plus pojkvän vimlar bort på dansgolvet. Jag tar mod till mig och frågar Tysta My vad hon egentligen vill. För visst har hon spanat in mig lite grann under kvällen eller…, säger jag.

– Du måschte vara dum, blind eller efterbliven säger hon. Jag har schpanat in dig schen förschta gången vi schågs. Du har allt det en kille schkall ha men tyvärr schå är du Cee´s ex och det gör dig till förbjuden frukt. Jag schkulle ge vad schom helscht för att få vara med dig men detta hinder är för mycket.
– Öh…äh…, säger jag.

Grymt förvånad. Visst trodde jag i min egofyllda enfald att alla tjejer som gav mig mer än en flyktig blick ville bli mor till mina barn men detta var lite mer än vad jag hade inbillat mig. Det var på riktigt.

– Är det allt du har att schäga när jag till schlut tar bladet ifrån munnen? säger hon.

Någonstans långt bort hör jag hur ödet lägger av ett asgarv. Ungefär som om det ville säga detta är bland det roligaste jag utsett Luther för. Oh… ha! Och oh… haa kan man säga så att det skorrar för alla öron. Jag står där framför en kvinna som hade lagt sitt hjärta för mina fötter och ifrågasatte min intelligens.

Jag var van vid situationen utifrån det perspektiv som jag hade förr kunnat. Den där meningen måste vara ett rekord i absolut ingen som helst mening. Jag vet inte ens vad jag menar. Är jag fortfarande full eller? Det borde finnas alkolås på tangentbord. Fast då skulle väl inte Lundell fått ut ett endaste alster. Jag var den som hade lagt upp hjärtat och kvinnorna som hade spottat på det alternativt kastat iväg det såsom någonting som katten hade ratat. Liksom så var tingens ordning. Men nu var det andra tider tydligen. Detta var en ny situation för Luther, Luther viste inte hur han skulle handskas med detta, Luther var helt enkelt mållös. Vad skulle Luther göra? Här stod en tjej i sina start trettio och ville ha barn med Luther, vår lyckogosse. Men problemet var så besvärligt att överstiga så att det som skulle kunna bli fortsättningen på Romeo och Julia fick helt enkelt steppa åt sidan.

Once agan hörde jag hur ödet den lömske fan garvade och sade för sig självt “…och folk säger att jag inte har sinne för humor”. Jag grabbade tag i hennes midja och sade:

– Om jag kysscher dig här och nu vad schäger du då?
– Du är schå scheriösch schå det schkulle du aldrig göra… det är inte din schtil.

Detta tog lite udden av min strategi så mina händer lämnade hennes midja som om hon hade någon elakartad sjukdom. Det som jag hörde djupt inom mig var hur Lejonet Luther rasade.

– Va fan var en man, vrålade lejonet på. Kyss henne! Det är ju vad hon vill!!!, röt lejonet inom mig.
– Mja är det så genomtänkt, sade velourvarianten av mig med en pipig gnällig omanlig röst. Lite Lagerfieldaktigt.
– Hörru din fjolla, sätt på dig en rosa overall och kryp iväg till det hörn du kom ifrån, hotade lejonet den mjuka sidan av mig.
– Man kan inte annat än sucka och tycka synd om dig. Bara en massa tesostron och spermier som vill ut, sade velour Luther till det rasande Lejonet.
– Pja skall man leva efter din teori har man inga problem med testotron och spermier eftersom allt du kan göra är runka på dina ensamma helgkvällar. Fan är du kär i din högerhand eller, vad är det för fel på lite sex emellanåt?
– Sex är inte allt här i livet, sade mjukisen i velour.
– Jag tvår mina händer, sade Lejonet och försvann.
– Phu det var nära, sade velourmig till mig och jag visste inte om känslan jag erfor var en vinst eller inte.

Jag kände mig inte så manlig som min självbild borde ge sken av och tillfället gled undan. Cee och pojkvännen gled förbi och frågade om allt var under kontroll?

– Visscht sade tysta My.
– Öh… äh… visscht, finemang schjälva då, sade jag men det var som att kasta pärlor för svin.

Efter en konstig blick på oss, vinglade de vidare bort på dansgolvet ungefär som om de aldrig hade mött mig tidigare. Tysta My kollade mig djupt i ögonen och sade att det var det jag ville säga. Jag tror att det är bäst att jag åker hem. Satan vilken snacksalig brud hon visade sig vara!

– Men… försökte jag.

Lejonet inom mig skakade på huvudet och sade att nu är det försent. Det blir till att åka hem och runka upp självförtroendet. Lycka till!

– Det är nog lika bra schå att vi inte gör något som vi båda schen får ångra. Eller vad tror du? sade hon och tryckte sig tätare emot mig och skickade signaler som jag inte hade en aning om hur jag skulle tolka.
– Jag vet att jag inte schkulle ångra mig, sade jag lite tveksamt.
– Det schäger du bara för att du är kåt och packad, kontrar hon med.

Att bevisa motsatsen var ju totalt omöjligt eftersom jag var kåt och full samt förvirrat hade lyssnat till ett galet resonemang inombords som hade resulterat i att jag visste varken in eller ut. Det slutade med att hon tog en taxi åt sitt håll och jag återgick till festen där det bara var jag, DJ:n och festens mittpunkt kvar och drack varsin sorgsen öl över mixerbordet lyssnades på sorglig funk.

I hate my life och som Percy brukar säga när jag skriker ut detta i looserhangaren “I hate Your life too!”

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…