Spöket…

Häromdagen vaknade jag upp och insåg att jag var död. Det är inte precis det bästa sättet att börja en tisdag på. En måndag, fine man e så gott som en bakfull levande död i alla fall. Men på en tisdag tar det på något vis geisten och livslusten ur de flesta. Men inte mig.

Hursomhelst i alla fall vilket som vaknade jag upp där i min säng. Klev upp och försökte klä på mig. Precis! Försökte! Kruxet med att vara ex-levande är att man inte kan ta i materiella ting. Jag böjde mig ned och försökte plocka upp mina jeans och såg med en viss förvåning hur mina händer sjönk ned genom golvet. En obehaglig chock. Speciellt om man inte fått sig en mun stärkande te först.

Något jag är stolt över är min situationsfattningsförmåga, herre jävlar vilket ord! Inom loppet av en nanosekund eller den tid det tar en jävligt på snubbe att inse att “satan var inte det där en förtidig utlösning?”, shit hur mörkar man detta, hade jag förstått att jag var ett spöke.

Jag vill minnas att en tanke som slog mig var “trevligt att vara spöke ett tag som omväxling“. Det här var på den tiden då jag fann att det mesta i min tillvaro var botten. Jag var rätt så utråkad. Men att spöka eller som vi i spökvärlden säger “astra” kunde kanske ge mig en ny syn på tillvaron. Jag är alltid game. Allt annat är bara lögn och elakt förtal.

Jag tänkte, fan jag måste dra över till Elsa, ett ex som jag fortfarande var sur på eftersom hon hade dumpat mig medelst Silent Dump Method® eller “försvinna utan ett ord“. Undrar var hon bor hann jag tänka, för att i nästa sekund befinna mig i hennes lägenhet, i hennes 32 tumsteve. Fan va soft, tänkte jag. Fuck SL och Eniro. Just think och du är där på ett blink.

Jag såg mig själv i spegeln och ; “mne gja rä uj örf naf äkcn“, virvlade förbi i mitt huvud. Vad fan betydde det där, tänkte jag och kallade tillbaka tanken och bad den glida förbi igen, fast en smula långsammare och gärna med bokstäverna i en ordning som jag fattade.
“men jag är ju för fan näck“, gled förbi. Snyggt och i ordning. Tog tre sekunder innan innebörden hade sjunkit in och händerna reflexmässigt kastade sig för att skydda könet. Men en aning för sent. Jag var så hårt outad som man bara kunde vara. Där rök lögnen om mina 33 cm. Där rök vaneföreställningen om mig som the stud. Där rök…men va fan, ingen ser ju mig kom jag på. Jag är osynlig.

Och ändå kastade jag mig mot väggen och höll sånär på att mista förståndet när jag gled in i genom väggen. Jag blev rätt illamående när jag såg min ena fot fortfarande kvar i teven. Ja visst fan, jag e ju spöke. Snygg men inte så snabb. Provade ett litet försiktigt:

– Uueeaaaa…

…men det var ingen stuns. Tog i på nytt fast med lite konsonater med.

– Muuuhhhaaaaggg…

Wtf? Thats it? Hur mjäkigt kan det bli? Då får jag väl välta något då. Tog sikte på en vas som jag visste att hon gillade. Med ett visst ogillande såg jag hur händerna sjönk igenom. Men för fan! Det här lirar ju inte alls. Inte så kontsigt att spöken i gemen är en samling olyckliga osaliga jävlar, som glider omkring och ingenting gör. Man kan fan inte göra något som helst vettigt.

Nåväl, jag smög omkring där ett tag och småspökade för henne. Men det var lighta grejer jag sysslade med. Inget hardcore. Inte för att jag fortfarande hade en fling för henne, utan för att jag var en novis på området. Mina vänner, att spöka är inte så enkelt som man kan tro. Jag skrapade naglarna mot fönsterutan och drog ut toapappersrullen men hon brydde sig inte alls. Jag försökte besitta hennes hund, men hoppade snabbt ut när jag kände ett omotiverat sug att slicka mig på ballarna. Jag “oohhh:ade ” i ventilationsystemet, men det slutade bara med att hon ringde fastighetsskötaren som givetvis inte kunde hitta något fel.

Polarna då? Fan det var inget kul för de fattade aldrig att det var jag som släckte lamporna och fladdrade i gardinerna. De flesta ryckte på axlarna och mumlade. Och det kan få vilket spöke som helst att tappa gnistan. Jag blev på nytt utråkad och flög mellan dimensionerna till högsta spöket, även kallad superspökaren, och frågade om jag inte kunde få vara verklig igen.

– Självklart, det är svårt med spökandet, sa han.
– Tell me något som jag inte visste, väste jag.
– Kan inte ta i saker, mässade han.
– För att inte tala om att kaffet bara rinner jag igenom. Så hur kommer jag tillbaka till livet igen. Det här suger, väste jag surt.

Det handlar bara om andens makt över materien, sade han och jag undrade vad han menade med det. Jo du behöver bara vilja leva igen så går det hur bra som helst. Ja men va fan jag har väl aldrig velat vara död, så hur fan hamnade jag här in the first place liksom, jo men du säger ju hela tiden att livet suger och då beslöts det att du skulle lämna livet. Jag har aldrig sagt att livet suger, sade jag. Joho rå, sade han. Nähäro, glöm det. Jo men du driver ju en blogg om det. Men va fan läs innnantill det är saker som suger inte livet som suger, sade jag upprört. Åh fan det har nog skett ett litet misstag på administrationen men varför sa du inte till direkt, sade han. Ja…jo… jag skulle kanske gjort det man jag ville kolla spökande ett tag för att se om det var så coolt som man säger och för övrigt det är ju inte jag som gjort något fel här. Det är ju ni. Ja det har du rätt i men vi ber så hemskt mycket om ursäkt och kastar in dig i livet igen. Är det ok för dig? Fint, kanske man kan få några bonusår som plåster på såren, eller är det för mycket begärt, sade jag. Det är inte min avdelning men jag ska se vad jag kan göra och med de orden och en handviftning kände jag hur jag skiljdes från den astrala dimensionen .

Så här är jag igen bland de levandes skara. En smula tunn med stårisar som är lighta, en del till och med genomskinliga. Men alla är sanna. Jag svär.