…forts KAPITEL 20 eller Ebba the movie
Jag fladdrade upp på Norrbro i grannskapet nittio kilometer i timmen, bytte tillbaka till vanlig körfält i exakt åtta sekunder för att tvärt kasta mig tillbaka till bussfilen för att kunna köra rakt igenom korsningen som endast SL´s bussar fick. Ni vet in pararellt med Kungsträdgården. Jag kollade upp i backspegeln igen mer av en ren reflex än av någon annan orsak och tänkte att ”fan vad skumt att den där Forden fortfarande ligger efter mig”. När jag har kommit halvvägs på Västra Kungsträdgårdsgatan hörde jag en jävligt påtagligt siren tjuta. Jag gjorde som man alltid gör i dessa tillfällen. Kollade framåt, till höger, sedan vänster för att avsluta det med att kolla i backspegeln och det är då jag blir varse att den Ford som har hängt efter mig som en elakartad könssjukdom i själva verket var en civil snutbil. Helvete också! De hade petat på sin lilla blåljuslampa, i äkta Kojak stil.
Jag hade inte så mycket val än att stanna upp min bil. Jag insåg till min skam att jag blev stående precis utanför Vau De Ville. Jag insåg också att all personal står lutad mot fönstret för att ta reda på vad det var som skedde samt att alla lokala gäster också slängde nyfikna blickar åt mitt håll. Ibland gör insikter ont. Ut ur bilen kastade sig två snutar ut. Den gode och den onde. Den onde började.
– Vad i helvete tror du att du håller på med?
– Öh…, jag menar vad fan hade jag att säga till mitt försvar.
– Vad fan har du att säga till ditt försvar, gastade han på.
Jag nödgas erkänna att jag trots min belägenhet hann uppleva en känsla av oro inför den högröda nyans hans ansikte uppvisade. Jag minns att jag hann tänka att där inne bankar ett hjärta som skulle må bättre av ett par mindre antal pizzor och donuts, samt att en mer stressfri tillvaro skulle rekommenderas av vilken läkare som helst. Man kanske skulle bjuda på en Novalucol. Fast det kanske skulle tolkas som ett mutförsök av en statlig tjänsteman. Den rödbrusiges kollega hade förmodligen samma känsla som jag. Han bröt in med den godes attityd.
– Benny, seså ta det lite lugnt, sade han till sin kollega.
– För i helvete Bosse, såg du hur han körde, sade Benny till Bosse.
Det är inte sant. De heter Bosse och Benny. Hur cliche kan det bli liksom?
– Får vi se ditt körkort, sade de vänlige liraren Bosse.
– Öh… sade jag och halade fram mitt förarbevis.
– Strax tillbaka, sade Bosse och gled iväg till sin bil.
Jag noterade att det där blåljuset de hade på taket var en publikmagnet om något. Det rasade till tittare från alla håll och kanter. Ungefär som om Påven var på besök. Vi kanske skulle ha sådan på scenen. Bandet alltså. Under tiden stod Benny kvar och tuggade lite kraftlöst på sin mustasch. Jag såg att han var rov för känslor som var starka. Han fixerade mig med en blick som jag antar att lejon ger sina offer innan delar ut dödstöten.
– Vill du veta en sak, sade han och halade fram en cigg.
– Öh… sade jag. Det kändes som om jag inte kunde säga så värst mycket.
Ett “öh” var enligt min mening neutralt laddat såtillvida att det kunde tolkas som ett bevis på efterblivenhet eller så kunde det tolkas som ett bevis på flathet alternativt ett medhåll.
– Jo serdu, jag skiter fullkomligt i om du smetar dig jämn gentemot en bergsvägg. I couldnt careless liksom. Du kan fan i mig ta och köra ned för ett stup och jag skulle bry mig precis lika mycket om det som jag bryr mig om dammet jag knäpper bort från min skjorta. Men och det är nu du skall lyssna, när du kör i stan bland en massa andra människor som skall ut och fika eller handla, eller rasta sina hundar, alternativt ut och gå med sina kära, så skall du ta mig fan visa respekt för dem. Du har ett socialt kontrakt att fullfölja. De har precis lika mycket rätt att vistas i trafiken som du. Du skall nämligen ha det jävligt klart för dig att det är jag och mina kollegor som får skrapa upp resterna av den barnvagn du mosar och förklara för de anhöriga vad som har hänt. Fattar du det? Kör ihjäl dig själv om du vill. I dont give a fuck, men du skall ta mig fan inte köra ihjäl de medborgare jag har svurit att skydda.
Jag förväntade mig att se ett S -märke på hans bröst, eftersom han lät som en pastich på en seriefigur, men jag skall erkänna att hans ord gjorde djupa intryck på mig. Speciellt det faktum att han inte brydde sig ett dugg om mig. Denna episod fick mig att dyrt lova att jag skulle lägga av med budbilandet nästa gång jag åkte fast. Det tog väl tre veckor så var jag där igen, men denna gång så åkte jag till chefen och sade upp mig.
Benny the polis hade gjort ett intryck på mig. Bennys argumentering vann. Det och att den vänlige Bosse lät mig slippa bot och prickar. De släppte iväg mig med en varning. Som Bosse sade, när de klev in i bilen.
– Låt detta bli dig en läxa och låt oss också hoppas att våra vägar inte kommer att korsas i trafiken.
Det sista jag såg av dem var en vänlig vinkning av Bosse, samt en tungsint blick av Benny, ungefär som om han var offer för motstridiga känslor. Eller så var han bara hungrig.
Det som kan tyckas vara ödets nyck var att i det band som Ebba sjöng i var det en keyboardist som hette Jucy. Han blev senare en medlem i SAY What. I samma gala var det ett annat band som spelade. De spelade soulbaserad pop har jag för mig. I det bandet var det en trummis och saxofonist som senare skulle bli fasta medlemmar i SAY What. Det visar att musikvärlden i Stockholm egentligen inte är större än skiten under mina naglar efter en het natt på lastkajen i Sätra industriområde.
Åh… vad jag hatar allting! Och det värsta är att det är reflexivt eftersom allting verkar hata mig.
Följ den rafflande fortsättningen imorgon…
Fan vad komiskt med deras namn! Och vad schysst att du slapp undan med varning, det hade blivit jobbigt annars…