…forts KAPITEL 22 eller Allt för konsten
Efter två deltävlingar gick vi segrande ur popbandsstriden. Vi fattade ingenting. Men vi hade vunnit den stora talangjakten och knäckt alla band som var med. Vi mötte upp skivbolaget efter sommaren för att diskutera hur vi skulle gå tillväga med inspelningen av singeln. Det var förstapriset samt ett skivkontrakt med det lilla skit…förlåt mig skivbolaget. Jag minns att jag hade sagt till bandet att vi skulle vara stenhårda i de stundande förhandlingarna och inte gå med på vad skit som helst. Visst sade de alla men när vi satt där kring det runda bordet och skivbolagsbossen sade att han egentligen inte tyckte att vi var bra och att han helst hade sett ett annat band vinna så var vi inte så kaxiga längre. Vi fick höra att den enda anledningen till varför vi överhuvudtaget fick spela in en singel var att han hade deltagit i tävlingen som en sponsor.
Alla vår krav på att styra upp affischer och marknadsföring var som vatten för en alkis. Han lyssnade inte på det örat och sade att vi skulle vara jävligt tacksamma för att han slösade bort pengar och tid på oss. Det fick bli femhundra singlar och sålde det något så skulle han fundera på huruvida han såg någon form av intresse för att trycka upp flera exemplar. Han sade också att vi kunde se oss i himlen efter att få spela in två låtar som jag ville. Och som alla andra artister på denna sida om stenkakan gjorde.
Nope, det skulle bli för dyrt så vi fick bara spela in en låt och på baksidan skulle det finnas en instrumental version av samma låt. Detta av ingen annan anledning än för att spara pengar och slippa lägga ned mer investering på en låt till med alla kostnader som det skulle innebära. Visst ja! Vi skulle också skriva på förlagsavtal på alla våra låtar som vi hade skrivit på och sen så skulle de ha option på alla våra framtida låtar.
– Varför skall du ha det om du i alla fall tycker att vi suger, detta förstår inte jag och det är helt enkelt väldigt ologiskt resonemang, sade jag.
Jag kunde inte följa med i resonemanget alls. Till saken hör att jag precis hade börjat studera filosofi och ville ha raka svar som var konkreta och framför allt logiska. Dagen efter att jag hade åkt fast med min budbil så fick jag ett bud som ledde mig till Stockholms Universitet. Vad var mer logiskt än att jag sökte in. Det enda som fanns till buds var emellertid bara filosofi. Varför inte, sade jag och for iväg för att säga upp mig. Jag lämnade in bilen i maj. Jobbade under sommaren på DN och började i plugget i augusti. Jag kände mig utvilad och skarp i hjärnan. Här skulle förhandlas.
– Man vet aldrig. Jag tycker att ni suger men ni kanske får in en hit och då vill jag försäkra mig om att jag inte har gjort en tabbe som en del förläggare har gjort förr. Jag tänker då på bland annat på managern för Beatles på den tiden det begav sig, sade han och tände en cigarr.
Så otroligt skivbolagsbossigt.
– Jag ser ingen anledning till varför vi skall skriva över alla våra låtar på dig, när vi endast får spela in en låt. Det är ju helt jävla absurt, sade jag och petade in en portionssnus.
Kände mig inte lika manlig som jag hade gjort om jag hade tänt en cigg eller liknande, men jag hade slagit vad med grabbarna i orkestern att om vi skulle vinna tävlingen så skulle jag sluta röka på stående fot. Det var min andra månad utan cigg. Jag var lätt stingslig. Lägg till detta min nyfunna aversion mot Kant, den jävla skuggfilosofen som jag för mitt liv inte kunde fatta hade gjort sådant intryck på världsfilosofin. Med vadå? Sina korkade imperativ hit och dit.
– Det är så det går till i branschen, grabben och det skall du ha jävligt klart för dig, sade han, inte alls van vid att få mothugg från folk som var yngre än han själv.
– Jag tycker att vi gör så här, sade jag. Vi skriver på förlagsavtalet på den första singeln och sen så har du option i sex månader på våra nya låtar. Det tycker jag är en fair deal. Sen så får du se det så här, funkar det mellan oss så stannar vi kvar hos dig, det finns ju ingen anledning att byta bolag liksom, men kraschar det så måste vi ju kunna bryta avtalet och kunna gå vidare utan att vi har signat upp oss för resten av livet. Jag tänker då på till exempel Led Zeppelin, som har blivit totalt blåsta av sin manager genom hela sin karriär.
Detta fick honom att lugna ned sig något. Jag ville inte visa att vi var helt bakom flötet. Jag ville inte heller visa att vi var totalt ovilliga att samarbeta, utan jag ville bara att det skulle vara raka rör mellan oss så att det inte skulle kunna uppkomma några oförutsedda krökta rör senare. Killarna i bandet tyckte att jag var för kaxig och att vi skulle vara glada som fick spela in en låt i alla fall. Jag var av den motsatta åsikten att det var han som skulle vara glad som fick den stora äran att arbeta med oss och att det var på den nivån man skulle vara popstjärna.
Det jag menar är att jag hellre vill bli sedd död i ett dike än går med på att det är vi musikerna och kreatörerna som skall vara glada att det finns folk som vill investera i vårt arbete. Det folk på skivbolag och bokförlag inte fattar är att utan vår talang så skulle dessa dagdrivare vara sysslolösa och utan någon som helst form av försörjning. Det är de som skall vara glada att jag kommer dit med mitt alster. Hur svårt är det att sälja en låt? Hallå!!! Prova att skriva en låt så får du se hur jävla svårt det är. Att skapa någonting ur ingenting annat än inspiration och talang, det är svårt. Att nasa en låt eller en bok är det minsta problemet. Som om det skulle vara svårt att vara en krämare på något sätt.
Det som gör mig så jävla lack är att när det går bra för artisten så tar skivbolaget åt sig hela äran, men så fort det lutar uppåt och det blåser snålt så är det för att artisten inte har skrivit en hit. Jag förstår inte hur det å ena sidan kan vara artistens fel att det fuckar och å andra sidan vara skivbolagets insatser som är det som gör att det inte fuckar. Det är väl för fan deras ansvar att det inte floppar. Det är ju det som är deras arbete!
Om de inte kan höra att en låt redan på initialplanet inte är en så kallad hit, så är de helt fel ute redan där. Om låten är en hit så är det väl för att artisten med sitt arbete har fått fram en “bra” produkt. Det skivbolagen skall ta cred för är i sådana fall sin marknadsföringsskicklighet och inte sno cred från artistens talang, så som de snor andelar av hans royalty. Eller? Hur som helst så klev vi ned i en studio på södermalm och började spela in, vad vi trodde skulle bli vår genombrottssingel. Vi fick möta upp en berömd före detta popstjärna, Paul Rein som skulle bli vår producent. Killen som var tekniker och co proddade med producenten hette Klas Wikberg och jobbar idag tätt ihop med den svenske fakefunkaren Gadd.
Följ den rafflande fortsättningen i nästa vecka…
“…Jag tänker då på till exempel Led Zeppelin, som har blivit totalt blåsta av sin manager genom hela sin karriär…”
Haha, stenhårt!
Tuff bransh! 🙁
Inte för att det kanske är det som daskar dina trumhinnor i vanliga fall, men Looptroop har beskrivit det jävligt bra i låten Zombies.