Bitter…Jag? Ähhh!!! del 60

KAPITEL 23 eller Dag 12 på Lastkajen min vän älgen

Jag fattar inte varför den här jävla horvattenfestivalen skall vara i Stockholm? Skicka den till någon stad som vill ha den. De flesta besökare som kollar upp idiotfestivalen är ju folk från landet som inte har en susning om hur man beter sig i staden. Träningsoveraller och fula dialekter överallt. Flytta ut skiten där den hör hemma så blir alla glada. Det finns ingen jag känner som tycker att Wasserskiten belongs in Stockholm så jag fattar inte vad den skall göra i huvudstaden? Move it away fan! Varför skall Stockholm stängas av för att ett gäng bönder skall komma upp eller ned och äga Drottninggatan? Låt de smyga omkring på Gärdet för de ser ingen jävla skillnad på betong eller asfalt. Fan vad jag hatar skiten!

Jag blir så trött på skiten så att jag rollerbladar hem och tar en powernap. Jag hinner sova i en halvtimme innan jag måste iväg till helveteshålan. Bönderna sög verkligen musten ur mig. Eller var det den där skumma plesckaviskan som den kutryggige försäljaren lurade på mig vid djurgårdsfärjan? Jag somnar in och det nästa jag hör är hur min mor ber mig klippa vår gräsmatta.

– Varför då,? Var mitt gnälliga svar då jag nyss hittat en serietidning jag bara hade läst cirka trettiotre gånger, lite chips, en cola och en bekväm ställning i våran för sjuttiotalet tidstypiska soffa.
– Gör det!, befallde morsan från de bakre regionerna. Detta var på den tid vi levde i en stor fyra på hundra kvadratmeter.
– Men… åh… mutter… okej då, sade jag resignerat och såg ett gyllene tillfälle att slappa försvinna med ett hånleende på läpparna.

Jag kliver upp, tar på mig en skjorta. En sådan där byggnadsarbetarerutig och tar hissen ned till bottenvåningen. I samma ögonblick som jag kliver ut från porten inser jag att vi bor i ett hyreshus på fjärde våningen och sålunda inte är innehavare utav någon gräsmatta. Än mindre behövde den klippas eftersom det var senvinter.

– Men va fan, vi bor ju i ett betongkloster ju. Vi har väl ingen jävla gräsmatta, var min något förbittrade kommentar.

Så som jag ofta gör slår jag en imaginär hand för min panna och vänder mig om för att kliva in i hissen igen för att åka upp till fjärde våningen och föreslå morsan ett litet billigt rehabcenter någonstans i norra norrland, när jag hör en röst bakom mig väsa lite hest:

– Psst grabben. Jag vänder mig om och ser till min oerhörda fasa en älg i farstun.

Va fan skall morsan till ett rehabhem för, hon som är så skärpt. Jag behöver pengarna bättre till ett besök på sluten avdelning en tio år eller så med den obligatoriska vita tröjan med de förlängda armarna på. Det är fullt normalt att man får en störning och ber sin son klippa en gräsmatta som man inte äger mitt i vintern när man bor i ett hyreshus. Men om man börjar se talande älgar i trapphuset så har man fan i mig gått över gränsen för det acceptabla. Allvarlig hjärnupplösning utan hjälpmedel med thinner, var den snabba reflektion jag gjorde samtidigt som håret tröttnade på att vara kvar på huvudet och likt råttorna gjorde sitt bästa för att lämna det sjunkande vraket och ögongloberna rullade runt ett par varv eller så. Allting blev svart som man säger i de stora romanerna. För min del nöjer jag mig med att konstatera att jag var i full färd med att svimma. Jag hann konstatera, jasså det är så här det känns när man svimmar.

Dunk! Mitt huvud slog i hissdörren. Antar jag. Det kan jag ju egentligen inte veta eftersom jag hade svimmat. Jag vet inte hur länge jag låg där avsvimmad men när jag slår upp ögonen igen så står älgen där lutad över mig med ett bekymrat uttryck dragandes över sitt ansikte och jag gör det logiska i sådana här sammanhang och svimmar på nytt.

Ytterligare en stund måste ha gått om man accepterar tidens linjära rörelse. Hur som helst tröttnade medvetslösheten och kallade in medvetandet igen. Jag upp med mina ögon. Älgen var kvar. Zip ned med ögonlock och in i svimvärlden igen, Sådär höll jag väl på cirka fyra eller fem gånger tills älgen tröttande och när jag precis skulle svimma igen utbrast:

– Men herregud! Nu får du ta och skärpa dig. Är du en man eller mus?
– Vad har det med saken att göra, bet jag av irriterat.

Huvudet bultade och jag var törstig och sur. Ingen ifrågasätter mitt man eller mus komplex. Framförallt inte en älg i mitt eget trapphus! Mitt och mitt, vi delade det med sju andra familjer men jag tyckte nog att i fråga om vems det var mellan älgen och mig var det fullt adekvat att säga att det var mitt eftersom jag var den enda representanten av de närvarande som hade om inte annat ett blodsbandsaktigt förhållande till hyresavin.

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…