Bitter…Jag? Ähhh!!! del 62

KAPITEL 24 eller Nittonhundranittioett tror jag

– Jag lägger av, sade Jake!
– Va! Varför då?
– Äh… det kommer i alla fall inte att bli någonting med det här bandet, för övrigt skall jag bli läkare.
– Läkare?
– Ja!
– Varför det?
– Det är en framtid.
– Musiken då?
– Nä…
– Men…öh…okej då, sade jag och tänkte att fan den där killen hade inte många skruvar åtdragna rätt i huvudet.

Killen kunde traktera vilket instrument som fanns i hela världen och antog jag även instrument som var byggda för varelser med åtta olika munnar och från andra planeter. Och han gjorde det inte bara hjälpligt utan så in i helvete bra så att om man skivade upp honom i fem olika bitar skulle varje del räcka åt, Beethoven, Prince, Mozart, Bootzy och Rick James. Och vad valde killen att göra?

Jag skall bli läkare. En rockbärare. En stetoskopfjant. En gapa-riktigt-stort-nu-så-skall-vi-se-vad-som-fattas-er sägare. En golfare. En det går tjugo såna som mig på dussinet. En sjuksköterskas våta dröm. En… you get the picture. Förstå mig rätt. Jag gillar läkare, när jag har brutit armen. När jag har ont i balanssinnet, när jag känner för att slösa bort en halv förmögenhet på en person vars främsta kompetens är att hitta jävligt snabbt i Fass. Men jag gillar inte de läkare som utan att det är påkallat be en ung kille med grava magsmärtor vars grund borde sökas i den stressade budkillens leverne och de ohälsosamt många kaffekoppar på springande fot, böja sig framåt och sticka in långa fingrar långt in i röven med oklippta långa naglar. Och det skulle denne mästarkeyboardist eventuellt bli.

Jag sprängde bomben vid nästa rep och killarna kollade på mig som om jag hade smällt av en kinapuff. Vad var problemet tycktes de säga, vi hittar någon annan snart. Hur svårt kan det vara att hamra på några vita tangenter liksom. “Let the fonk liv”, sade de och drog igång trummaskinen.

Ingen verkade förstå vilken förlust för mänskligheten detta var. Jag stapplade hem med ett mentalt sorgband runt armen. Ingenting var roligt längre tyckte jag. Jag funderade på att skriva låter med svensk text. Det var verkligen inte långt ifrån att jag hade blivit en blek variant på Orup. Fast med den goda smaken att inte blanda in en massa djur i mina låtar förstås, samt att det jag hade fått ihop, i sig hade haft en faktor som de flesta människor skulle känna igen som sväng. Hans jävla durtreklangslåtar svängde precis som en metronom. Inte en ton av själ liksom.

Om man kan stämma musiker för att de snor någonting, kan man inte också stämma folk just för att de inte snor någonting. Han kunde gott sno lite talang av någon. Milli Vanilli, Eilert eller Rick Astley. Då hade man sluppit höra nödrysaren ”Stockholm har blivit kallt och jag hittar nästan överallt”.

Hallå kanske en del av er säger. Vad hände med spindelkvinnan? Det undrar jag med? Va, säger en del andra… vem fan är spindelkvinnan? Har jag inte berättat det…? Ni ser… när Jake hoppade av bandet och bandmedlemmarna inte brydde sig speciellt mycket och min filosofilärare bad mig definiera vad jag menade med meningen i livets mening, kände jag att det bara fanns en sak att göra. Jag behövde ta mig en funderare över en öl någonstans. Jag letade upp ett fik mitt i city som senare under kvällen förvandlades likt Hulk till en skum nattklubb. Och jag förvandlades från den halvsorglige småtrasig kavaj pannrynkande fönsterglasögonbärande timide hobbyfilosofen, till mannen utan sorger. Den glade packade fånen med det galna leendet.

Jag hade suttit en stund och blivit mer och mer packad allt eftersom vinet blev mer och mer lättdrucket i takt med att mina smaklökar bedövades. I samma omfattning fuckades mitt seende och omdöme, fast upphöjt i tiopotenser. Jag såg en tjej som hade suttit i princip lika länge som jag på fiket och också druckit nästan lika mycket. Hon hade en massa ben tyckte jag och var spretig och bara var. Jag kände att jag var tvungen att säga det till henne och vecklade upp mina egna ben och gungade dit likt ett aspackat nyförlöst föl. Alla mina ben ville gå i olika riktningar och alla mina armar ville hålla i allt som fanns runt omkring mig. Resultatet var att jag med en massa åtbörder och viftningar vinglade fram till hennes bord, slog ut hennes glas och flaska, missade stolen jag försökte sätta mig på och dröp likt en golvad vit boxare ned framför henne. I fallet han jag sluddra fram,

– Schatan vilka många långa armar och ben du har…oopsch förlåt mig för vinet jag schkall beschtälla in ett nytt glsch…öh…flaschh… flaschka då ere okej om jag schlår mig ned här… och är du enscham… jag tycker du är schkitschnygg och jag är en schångare schom är schingel och schjunger shom är en schångare, vi schpelar näschta vecka på någon krog och jag kan fixa ett gäschtpassh om du vill…

Inte världens bästa raggreplik. Jag vet att det finns en massa grodätande snigelsmaskande fransmän som skulle skaka menande på huvudet implicerandes att så där styr man inte upp en kvinna. Jo det gör man, säger jag och det gör man med kvinnor som har insett att för att bli en fullkomlig behaglig varelse skall man ta bort vartenda hårstrå man har runt omkring groparna under armarna. Det är därför det finns ladyshave.

Hur som helst så föll hon likt en… omdömeslös aspackad… öh brud. Och vem var jag att tacka nej till det? Jag menar en i princip avsvimmad spindelaktig kvinna, vars försvar förlitade sig på först och främst min moraliska spärr för att utnyttja försvarslösa ägare till könsorgan som passade mitt som en handske till handen, och hennes förmåga att få sitt ”nej jag vill inte” att inte låta som ett ”nja varför inte, och jag brukar inte ha schex den förschta kvällen egentligen”.

Vid den här tiden hade jag fått låna en sugande liten etta i Solna och vi tog nattbussen dit och drog igång ett ”stand-back, clear and power on” relation. Hon var precis tre centimeter längre än jag och det fick mig att ständigt gå och sträcka på mig. Jag hade ont i ryggen hela tiden av flera anledningar. Tunga böcker, sträckt rygg, dåliga skor. Öh… den som tror på detta sträck upp en hand… som sagt det var mycket långa ben och armar i vårat förhållande i många konstiga dubbel och trippelvikta ställningar i en alldeles för liten säng. Men jag klagade inte. Det mesta var bra. Man skulle till och med kunna säga schysst. Men givetvis fanns det en sol som lätt kunde förmörkas. Fram med ett litet moln bara. Vilket som helst.

Den sjuttonde april bankade hon på min dörr…

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…