…forts KAPITEL 24 eller Nittonhundranittioett tror jag

Typ entertangenten.

– Det schkall till många häschtar för att schtoppa mig, sade jag och överhöljde hennes ansikte med i runda tal en miljon passionerade kyssar.

Typ exekvera en process.

Ser ni att hästen på nytt dök upp i mitt liv, fast denna gång granskade jag inte den i ansiktet. Jag ignorerade den och styrde upp. Man kan säga att jag tog till mig mitt manliga arv och förvaltade det på ett kraftfullt sätt. Vi for hem till mig sen på natten och utforskade varandra som jag aldrig varit med om tidigare. Inte ens den gången i Åkersberga med Ursula kommer i närheten. Vi klev in i ett förhållande som redan från dag ett kändes som en marsch till slutstation giftermål. Vad jag menar är att jag förr med mina flickvänner alltid hade haft en känsla hos dem att de var ihop med mig för att jag var en kul typ som de fann tilldragande, men inget ämne att bilda familj och bygga en framtid med. Jag var alltid nöjd med dessa upplägg för det är så att jag ser på tillvaron som så att man inte i detalj behöver planera upp livet hela vägen. Det är inte på något sätt det bästa sättet att leva på menar jag utan det är bara mitt sätt att hantera tillvaron.

Jag ansåg att flickvänner har man på samma basis som andra relationer, man ses när man kan och ibland så buggar det på grund av att man har andra planer eller förpliktelser. Jag blev dock snabbt varse att Jamella inte riktigt såg på livet på samma sätt som jag gjorde utan hon hade mer en linje i sitt relationskap som var totalt nytt för mig. Jag skall erkänna att det tog emot att försöka ändra på mitt beteende som jag haft i typ halva mitt liv men jag gjorde mitt bästa. Men det var inte tillräckligt bra för henne. Det fanns stunder då jag anklagades för att jag bara var med henne för att jag inte hade något bättre för mig. När dessa anklagelser kom emot mig från flanken då jag satt och softade, fann jag alltid att jag fan i mig hade saker och ting att göra som var mil bättre än detta.

Det var bland annat därför jag köpte oss en resa till Dominikanska Republiken som en kärlekssemester i november. Där jag närapå druknade vid vild fajt med en jävla windsurfingbräda, som inte alls ville lyda mina moves. Efter åttonde kallsupen en halvmeter från stranden, klev jag av med ett “fuch this shit” och krävde tillbaka pengarna från uthyraren. Jamella låg trippelvikt och sade att det var det roligaste hon sett. Jag hade långt till skratt, däremot skitnära till saltvatten i näsan.

Hon var en bra tjej på många sätt och vis och varför det inte fungerade mellan oss ligger nog mer hos mig än hos henne, även om jag i eftertankens kranka blekhet ibland kan känna att hon aldrig uppskattade allt jag gjorde för henne.

Fast frågar du henne kommer hon att med all rätt säga att jag inte uppskattade allt hon gjorde för mig. Problemet för oss var att hon ville satsa lite djupare på relationen mellan oss än vad jag gjorde. Jag var mest nöjd med att ha en flickvän typ under mina lediga dagar. Visserligen såg jag till att jag hade väldigt mycket ledigt för henne och sade i princip upp bekantskapen med mina vänner för att vara så mycket med henne som möjligt men det visade sig att det inte var tillräckligt. Vi stack dock på en semester tillsammans utomlands och det var första gången i mitt liv jag gjort en sådan sak med en kvinna. Vuxet tyckte jag men mina vänner var inte det minsta imponerade. Det sade alla med en mun att det var fan i mig på tiden att du också kan göra saker som en vanlig Svensson.

När vi var på Dominikanska Republiken mötte jag en kille som var en klonad version av mig själv. Jag höll på att smälla av när han kom gående längs med poolen där jag och Jamella låg och tryckte likt två ovanligt heta trötta geckoödlor. Det var som om jag hade en out of body experience. Min enda tanke när han kom gående var:

-Va fan, hur kan jag gå där borta när jag i samma ögonblick ligger här och solar. Detta måste jag ringa och kolla med Vetenskapens Värld om det är möjligt.

Han tittade på mig med stora ögon och sade:

– Brother, whats up?
– Öh…va… I eh mean… what´s up?, sade jag.
– They told me that my brother was here, sade han och pekade bortåt receptionen till.
– What is your mothers name, sade jag.
– Paula, sade han och då visste jag att det bara var en osannolik otrolig händelse som hade gjort det möjligt att två så exakt lika individer som han och jag kunde finnas i samma tidsplan på samma plats i rummet.

Min mamma heter inte Paula.

– Mmm… sade Jamella, och jag såg att det föll något drömlikt över hennes ögon.

Inte så konstigt kanske. Med tanke på att jag endast åt ägg här nere och hon fick sig en påhälsning ungefär var tredje timme anade jag att hon funderade på hur det skulle vara att ha oss två mycket vackra killar fint äggätandes i hennes omedelbara närhet. Det som fick mig att slutligen inse att det var fåfängligt att ens försöka var när jag en dag nämnde för Jamella att jag funderade på att söka in till en skrivarskola för att odla mitt skrivande. Det fanns inga skolor i stockholmsområdet utan de flesta var uppåt landet och jag sade i förbigående att jag funderade på att kanske testa en sådan utbildning under ett år. Hennes reaktion var mest ett surt ” var är jag i denna relation?”

Jag begrep då att det hon krävde av mig var mer än jag kunde offerera. Jag fick ett ultimatum av henne som jag fick fundera på ett par dagar och sedan var jag välkommen att förhålla mig till det på ett eller annat sätt. Det var typ “love them, leave them”. Gene Simmons. Tja…

Jag tog mig ut till hennes bostad i förorten och knackade på hemma hos henne. Vi drack te och chillade som två gamla goda vänner och när frågan om huruvida vi skulle fortsätta med detta eller se det som finito var vi båda överens om att en nedläggning av förhållandet skulle vara det bästa sättet att hantera det på. Jag tyckte att hon tog det väldigt bra men hon hade nog på förhand redan mentalt förstått att det inte skulle vara någon ide att fortsätta, så hon hade redan gjort sin closure innan jag hade kommit hem till henne. Min closure fick jag sköta på pendeln.

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…

3 Replies to “Bitter…Jag? Ähhh!!! del 64”

  1. efter en skitdag då hon blitt en mental pöl av den tankemässiga påfrestningen , hon utsatts för, och kommit hem o läser ett kapitel o därmed återfår en del av sin ursprungliga mentala form, för att hon får något annat att tänka på, säger hon: tack.

  2. c tackar som attans här.

    *gör vågen, trist att det bara blir en krusning eftersom man bör vara en publik för att få vågkänslan men va fan…*

    😉

  3. Meh… vad hande med brorsan din? Och varfor hatar du den 17 April (jag ar helt med dig pa den punkten, men vi delar formodligen inte anledning)? 🙂

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *