Bitter…Jag? Ähhh!!! del 68

…forts KAPITEL 27 eller Dag 14

Jag tänkte väl, eller tänkte och tänkte, snarare hoppades att det kanske var ett kvinnobröst eller så någon gång i bild och att de måste skriva det på affischen. Jag menar man var ju inte bortskämd med fluktar på bröst på denna tid. Och när jag ändå hade betalat ett par tior i biljettpengar vore det för jävla bra om man kunde skymta ett par lökar eller två. Man skulle till och med vara nöjd med en vårtgård. Och droppa till plugghästbroderna vad han missade.

Efter en stunds dagdrömmerier om bröst, vårtgårdar och hur kvinnor skulle se ut om de hade bröst på ryggen också, blev vi sålunda insläppta i salongen och jag satte mig i mitten ungefär. Jag ville sitta mitt i synvinkeln för de eventuella lökarna. Tittar på den sedvanliga reklamfilmen och petade i mig engelsk kola som om mitt liv hängde på det. Jag kollade runt i salongen och tyckte att det var lite märkligt att det inte var mer folk därinne. Det var typ en gubbe som satt till höger om mig och en gubbe till på min vänstra sida. Sedan såg jag ytterligare ett par gubbar till i salongen placerade som små kobbar i ett öppet hav.

Efter reklamfilmens slut började sålunda filmen. Döh! Det tog väl åtminstone en kvart innan den första porrscenen dök upp, och jag höll på att sätta kolan i halsen. Jag vart helt perplex, visst erotisk i all ära men detta var grovporr för hela slanten. De nöjde sig inte med ett bröst eller en vårtgård här inte. De visade ta mig tusan hela kvarteret. Med bakgårdar, källare, vindsförråd och faderullan. Jag kollade runt på de övriga i salongen i smyg så att säga och kände det som om alla i hela salongen visste att jag var för ung för denna film. Jag kan väl säga som så att ingen tog notis om mig, och i akt och mening för att göra mig så osynlig som möjlig, slutade jag att äta kola eftersom det prasslade så och riktade uppmärksamheten mot mig.

Vid ett svagt ögonblick tänkte jag smita ut, men pallade inte trycket när jag insåg att jag inte kunde ta mig ut ur salongen utan att vara tvungen att få folk runt omkring mig att resa på sig. Det satt gubbar i alla väderstreck och hindrade min sorti. Jag sjönk ihop och låtsades vara helt oberörd, men jag skulle inte göra mig oskyldig till en liten icke sanning om jag sade att jag inte satt med veckans ribba genom hela filmen. Trassla er igenom den där nagationshärvan. Vi snackar två timmar och tjugosex minuter! Jag svettades och var enormt stressad och generad. Det kändes som om hela världen visste att jag satt med en ribba som skulle gå till historien.

Så här retrospektivt vet jag att alla som satt i salongen hade fullt upp med sina egna erigerade tillstånd, och inte brydde sig ett vitten om vad form av skuldbelagda emotioner jag gick igenom. För deras del kunde det verkligen kvitta. Efter vad som kändes som en mindre evighet släpptes vi ut i det fria. Etthundrafyrtiosex minuter senare. Jag satt kvar till sist för att försöka lugna ned mitt enorma stånd innan jag vågade ta mig ut i det fria. Det var som om jag hade en knölpåk nedstoppad i brallorna. Venig och grov och överjävlig. Jag tittade inte en människa i ögonen när jag i princip dubbelvikt hastade ut till min parkerade cykel. Däremot måste de ha kollat på mig. Jag skulle gjort det i alla fall. Jag kastade mig på den och tokcyklade för att komma hem.

Detta känner förmodligen inte den kvinnliga delen av befolkningen till, men vi män som haft ett sprängande stånd under en längre tid måste få utlösning annars erhåller mannen en smärta som börjar i pungkulorna och sedan cirkelartat går upp i magen via njurarna och sen ned igen i pungkulorna efter att passerat tarmarna. Och sedan börjar den om igen. Som ett smärtans kretslopp. Att recykla smärta så att säga. Vi snackar en smärtsam version på moment tjugotvå. Jag lovar, det är inte något man som man vill uppleva efter den första gången. Bah, ni snackar om menssmärtor och våndan av att föda ett barn. Jag säger att jag heller föder trettio ungar med vattenskalle än försöker tvinga tillbaka sperman in i kulorna igen. Det är smärta på riktig nivå. Det är liksom ganska omöjligt.

Hur som helst så hann jag cykla fram till Zinkensdamm trippelvikt innan jag gav upp slaget. Jag hade två val: ulösa eller implodera. Jag visste att jag inte skulle orka cykla över Liljeholmsbron och ta mig hem till toaletten innan jag imploderade. Panikartat kollade jag runt vart jag skulle ta vägen med mitt predikament.

Plötsligt såg jag en väg ut ur mitt dilemma, på vänster hand såg jag Zinkens idrottsplats och bakom den såg jag en skog som hypnotiskt drog mig till sig, ungefär som om den sade, ”va fan killen behöver du runka? Kom hit här finns det buskar och träd som har sett det mesta och som kan gömma dig!”

Jag var inte sen att lyda mantrat utan gjorde en tvär gir till vänster över heldragna linjer och tutande bilar. Vad mig anbekom kunde bilarna tuta till nästa årtusende. Tuta på bara, muttrade jag mellan sammanbitna tänder och vitnade knogar. Det kändes som om det kvittade på något drömlikt sätt, nu fanns det ingenting som fick stoppa mig. En Volvo kunde kanske stoppa mig men då fick den ta mig attan ligga i. Ingen Sedan vi snackar Herrgård. Medelst en genial undanmanöver lyckades jag med nöd och näppe undvika onödig närkontakt av moder med en barnvagn. Jag hörde henne svära och gorma något om, övergångsställen och företräde för gångtrafikanter. Det var som om jag cyklade i sirap och mitt synfält snävades ned till ett schysst tunnelseende. Ett litet ögonblick undrade jag om det var konstiga svampar blandade med den engelska kolan jag hade petat i mig.

Jag vred på huvudet likt en extremt långsam sinnessvag Iguana och fick till min oerhörda glädje se en buske som såg ut att kunna hålla tyst och inte berätta för kreti och pleti vad jag var about to do, för att bli lite internationell. Jag kastade cykeln till backen och sprang de få metrarna till busken och innan jag skred till verket svepte jag med en skyldig blick över grannskapet och såg att jag var så ensam som jag önskade. Nöjd med detta fumlade jag ned blixtlåset på mina byxor och lät lill-Luther supa in frisk luft. Jag svär att jag inte behövde lägga min högerhand runt hans huvud förrän det pumpade sädesvätska ut ur honom, ungefär som om han spydde galla över hur långt tid han hade fått hålla igen. Den utlösningen var mer som en utskällning.

”pumpa-din-pumpa-korkade-pumpa-jävel-pumpa-vill-pumpa-du-pumpa-ta-
pumpa-livet-pumpa-av-pumpa-mig-pumpa-eller? ”

Han gav mig ett surt ögonkast strax innan han utmattad föll ihop och rullade ihop sig till en liten skrynklig daggmasksliknande varelse. Hade han haft armar hade han boxat mig i magen. Den lättnad jag erfor efter denna utlösning söker fortfarande sin like i mitt liv. Det absurda är att jag idag bor cirka hundra meter från busken jag har mycket att tacka för. Varenda gång jag passerar den känns det som om den synar mig i mina sömmar och vet att innerst inne är jag en liten buskrunkare. Suset som susar i den skogen känns lite skvalleraktigt, ungefär som ”sss-se-där-glider-bussssk-runkaren-Luther-sss.”

Följ den rafflande fortsättningen i nästa vecka…