Bitter…Jag? Ähhh!!! del 69

KAPITEL 28 eller Den Lesbiska erfarenheten

Som sagt så hade bandet SAY What ökat sin popularitet ytterligare en division och blivit ett av Stockholms mest heta och publikdragande band. Vi var ganska nöjda med händelseutvecklingen och kände oss som semikändisar långt ut i periferin. Jag kunde gå på klubb och snacka med folk och fråga dem om de kände till ett band som hette SAY What och fick nästan alltid svaret att: “Jag har inte shett dem schjälv men jag har hört att de schkall vara schå jävla grymma och rocka schkiten av det meschta schom finnsch idag”.

Vid dessa tillfällen brukade jag alltid le i stilla inåtvänd mjugg och klappa mig själv imaginärt på axeln med ett “Fan killen du och ditt band är nog lite halvfeta”. Vid ett tillfälle spelade vi på en fest på Melody och jag minns att det stod fyra tjejer vid sidan om scenen och diggade oss hårt. Dessa tjejer skrek och hade sig som gjorde att vi i bandet ytterligare höjde oss ett snäpp över vår förmåga. Ungefär som om U2 plötsligt en dag skulle bli bra liksom. Vi svängde som salonsdörrar denna kväll. Till och med Zeb Macahan hade gillat oss och beställt in en ren tequila. Masken hade hoppat ut och börjat dansa. Ljudet var topp och ljuset fett. Publiken dansade som om det inte fanns en morgondag.

Trots det lyckades vi med en och en annan tabbe i en del låtar. Bland annat lyckades hela bandet utom trummisen spela samma låt, vid ett tillfälle. I en annan sång hade jag och resten av bandet vitt skilda uppfattningar om i vilken tonart vi skulle spela “Papa was a Rollin stone”. Jag körde mitt race och de sitt och det lät därefter. Det finns dokumenterat på video. Inte alls roligt.

Men förutom dessa små falörer så sjöng jag mycket bättre än vad jag brukade göra eftersom jag ville göra ett gott intryck i största allmänhet. Kort sagt bandet som helhet spelade mycket bättre än vad vi brukade. Jag tror att dessa feminina skrik sporrade oss att bli bättre än vad vi egentligen var. Jag hade också bjudit in folk från mitt förra arbete, som jag visste skulle vara på plats. Det var speciellt en tjej som fångade min uppmärksamhet denna kväll. Hon var blond och hade lite Annie Lennox vibb kring sig som gjorde att min uppmärksamhet inriktade sig på henne. Hon var den som egentligen diggade oss minst, rent fysiskt. Men som hon diggade!

Det vill säga att folket i hennes närhet skrek och dansade med armarna uppåt och skakade på håret. Hon däremot diggade med halvslutna ögon, huvudet bakåtböjd och ett halvsaligt leende på läpparna. I handen hade hon en Heniken. Det kan också ha varit en Dab. I alla fall var det en flaska av något slag. Hon var så sval och laidback så att hon blev den mest iögonfallande av dem alla. Jag kommer ihåg att jag kollade upp hennes ben som var de snyggaste ben jag hade sett på mycket länge. Så där under lugg alltså. Ni vet vad jag menar, se utan att det syns. Tvålblicken. Halka förbi looken. Så som skickliga män kollar på ett par snygga bröst, eller pja…bröst som bröst liksom. Hon diggade lite så där tillbakalutat cool som man gör i en storstad på en het klubb. De andra i hennes sällskap gapade mest och var lite för mycket för min smak. Jag blev helt enkelt för jävla intresserad av henne.

Under pausen innan andra set, gjorde jag lite trevande efterforskningar om någon visste vem hon var eller hade ett namn på henne. Till min oerhörda glädje visade det sig att hon var en god vän med krögaren och festfixaren som hade fixat gigget åt oss och att det bara skulle vara en tidsfråga innan jag hade hennes namn och adress. Eller ett telefonnummer i alla fall.
Vi giggade vidare och jag spanade under de resterande låtarna på hennes ben och ibland frågade jag publiken om de hade kul. Jag var ju tvungen att sköta mitt jobb så att säga. Jag anade också att hon hade en kropp som jag komma skulle gilla. Efter spelningen tappade jag bort henne i det allmänna virrvarret som alltid uppkommer i samband med lyckade spelningar. Folk skulle snacka med oss och kommentera låtar, val av scenkläder, ljussättningen, gitarrsolo, mitt mellansnack, börskursen, funkens framtid, visst var e-strängen lite ostämd, keyboardisten måste uppdatera sin ljudbank, hur fan jag hade fått en lägenhet på söder och att vi borde spela mer covers…bla bla bla. Jag nickade och drack öl eftersom jag fullständigt sket i vad kretit sade till mig. Min attityd var ”eru så jävla bra själv då?”

Några veckor efter detta blev jag tillfrågad om jag ville jobba på Jazz och Blues festivalen på Skeppsholmen som vakt. Det skulle bli schyssta deg, samt gratis musik och chans att få se en och en annan levande legend. Jag funderade på om jag skulle tacka ja till erbjudandet, eftersom jag under dessa dagar skulle tjäna mer än jag gjorde under en hel månads arbete. Visst fan! Jag gick ju på a-kassa. Det innebar att jag tjänade mer på dessa dagar än två månaders a-kassa ersättning!

Fast jag var lite avig till att arbeta som vakt. Jag ringde Iztvan och han sade,

– Vafan hoppa på. Jag vill se James Brown!
– Det vill jag med, sade jag, men jag kanske måste stå med ryggen emot scenen och vara en vaktjävel!
– I och för sig, sade Iztvan, men se det så här, om du arbetar där betyder det att jag slipper betala all entré under dessa dagar, det är minst femtonhundra jag sparar, det betyder också att du slipper betala entré vilket sparar in ytterligare femtonhundra, det gör att vi drar in närmare tretusen, om du därtill släpper in typ Stu, Denny så har du om inte annat varit med och sparat ytterligare ett par laxar, sen har du säkert schysst rabatt på ställena vilket gör att man drar in ett par hundra kronor till på bärs och matutgifter, slutligen tjänar du bortåt en lax om dagen. Alla vinner!
– Inte jag, jag måste ju arbeta för detta, sade jag.
– Sant, men det är väl bättre att en av oss lider lite och arbetar än att ingen av oss benefitar alls?
– Lätt för dig att säga, sade jag trumpet.
– Ja det är det, sade han, men jag vet att Nora vill gå och jag kan säkert övertala Hannah att haka på någon kväll. Det skulle du väl gilla?

Han hade mig fast. Den jäveln! Iztvan hade börjat smygragga en kompis till hon med benen. Hannah. Det visade sig att Nora och Hannah dansade i samma dansgrupp och var goda vänner. Han visste också att jag var sugen på Hannah. Det var faktiskt han som hade tagit reda på vad hon hette och var hon bodde.

– Du kan ju alltid släppa in Hannah på galan, sade han, det skulle säkert göra susen. Kvinnor gillar män med makt. För övrigt anser jag att du är skyldig mig en tjänst eftersom jag såg till att du vart bjuden på maskeraden där du en gång för alla kunde ha styrt upp Hannah. Men nä… då, jag kallas för mister tunghäfta och vet inte alls hur man snackar med babes. Jävla sopa! Vet du hur mycket skit jag har fått för det förresten? De referar till mig som ”han med den stumma dumma snubben i drakulatänder till polare”. Jag räknar kallt med att komma in gratis första kvällen på galan. Syns vi inte innan dess så syns vi då, sade han och lade sin vana på luren utan att förbereda eller säga hejdå.

*Klick*

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…