Bitter…Jag? Ähhh!!! del 72

…forts KAPITEL 28 eller Den Lesbiska erfarenheten

Visst skulle jag tekniskt sett vara otrogen, men jag skulle inte vara det i hjärtat och det var ju egentligen det som räknades. Eller? Detta var ett resonemang byggt av en alkoholiserad version av mig. Helt jävla galet egentligen om man tänker efter, men framför mig vankades det sex som jag visste skulle bli bra och jag ville inte mista det, speciellt inte om orsaken till att jag inte skulle göra det var en flickvän i en annan del av Sverige som snart skulle tillhöra mina föredettors skara. Plus det faktum att hon aldrig skulle få reda på det. Hoppas inte att hon läser denna bok. Om du gör det så, för vad det är värt; förlåt mig!

Fan det visade sig att efter alla dessa år så vid skrapning av den känsliga ytan av mig så skulle man inte som väntat hitta guld utan en liten stinkande opålitlig otrogen skitstövel. Till mitt enda försvar kan jag bara säga att jag är en man och att det var värt det.

Vi klev upp i lägenheten och ägnade oss åt kroppsutforskning av den högre skolan. Det var bland det bästa jag varit med om. Jag minns att jag satte på Eros Ramazottis hit på repeat hela natten. Vi gökade gott och väl i ett par timmar tills vi båda slocknade av utmattning.

Jag vaknade upp gravt desorienterad och alldeles tom i huvudet. Jag minns att jag kände att det var någonting som saknades. Det var då jag insåg vad det var. Mitt samvete klev på med träskor. Jag hyssjade åt det.

– Du kan inte hyssa åt mig din fähund, vrålade det.

Jag hörde ett knackande ljud i huvudet och det nästa jag blir medveten om är hur samvetet öppnar dörren och släpper in Mr Ångest och den mest massiva huvudvärk jag till dags dato har upplevt i ett koppel. Bulldoggen Bakfylla slickade mig i ansiktet.

– Åhh… , stönade jag.
– Vad åhh´ar du åt, väste det gamla exet, som precis hade krupit ned i sängen igen efter en kräksession i badrummet.

Hon stank fylla, osade svett, doftade nattgammal sex och Pepsodent. Fan det låter som en fras som Lundell eller Strömstedt skulle kunna sjunga. Jätteosexigt. Jag svalde konvulsiviskt för Pepsodenten skar i näsan.

– Jag mår inte så bra, vad har jag gjort?
– Shh…, fräste hon.

Som tur var in i kudden som hon hade lagt över sitt ansikte i akt och mening antar jag att stänga ut ljuset, som måste ha skurit i hennes ögon lika vasst som i mina. Kudden gjorde henne lite snyggare om inte annat.

– Fan jag har ju en flickvän! Vad i helvete har vi gjort, väste jag matt.
– Dra inte in mig i din ångest. Det var du som var otrogen. Jag hade inget med det att göra. Den ångest som du genomlider är endast din alone. Låt mig sova, sade hon och tryckte huvudkudden hårdare över huvudet.
– Jag tror att jag måste hem, sade jag.
– Vi syns. Var snäll och smäll inte igen dörren när du går, sade hon fullständigt fri från en endaste partikel av empati.

Jag klädde på mig och gick hem i regnet. Jag försökte straffa mig själv genom att ta denna långa promenad hem. Från Hornstull till Mariatorget. Hela dagen befann jag mig i en dimma full av anklagelser. Varför? Idiot! Ärthjärna! Var det värt det? Fy fan vad rutten du är! Jag beställde en pizza vid sjuttontiden och käkade upp den i min dystra ångestfulla ensamhet. Det var det enda jag förmådde äta. Precis när jag hade ätit upp pizzan som smakade aska ringde det på min telefon. Jag tittade på den som om den skulle hoppa upp och bita mig i vaden och bestämde mig för att låta telefonsvararen ta hand om samtalet. Jag hade ingen lust.

*ring*
”Hej detta är en helautomatisk telefonsvarare, till skillnad från de halvautomatiska som drivs med disel och en gummisnodd hahaha… öh… äh, var var jag nu, just det, och jag är inte hemma så var god lämna ett meddelande så ringer jag upp dig om jag har tid, lust, ork eller om mitt horoskop tillåter det. Hejdå. Alltså lämna meddelande efter pipet som kommer att låta ungefär så här… piiiip… Fast mycket bättre. Som sagt hej då ”

*piiiip*.

– Ja hej Luther, det är Hannah. Ring mig! Det är viktigt! Jag måste prata med dig. Hej då! Förresten gör någonting åt det där svamliga meddelandet!

*klick*

Jösses! Det var Hannah som hade ringt! Jag blev lätt svettig. Jag visste att jag måste ringa henne och konfronteras. Men vad hade hon menat med att hon måste prata med mig? Hade någon sett mig smyga ut ur klubben igår med en annan dam vid min sida, eller? Kände taxichaffisen Hannah? Jag fattade ingenting.

– Vad var det jag sa, gled samvetet in med.
– Lägg av nu! Börjar bli ganska trött på dig, väste jag rakt ut i rummet.
– Jag sade ju igår att du skulle ångra dig, fortsatte samvetet med.
– Stor tröst nu, visst rubba bara in det. För min personliga del kan du dra och doppa huvudet i en hink, väste jag på nytt.
– Visst kan jag göra det, sade mitt samvete, men kom ihåg att vad du har gjort vet jag. Kom även i håg att du vet att jag vet vad du har gjort och kom ihåg att jag fortfarande trots huvudet i en hink vet detta fram tills den dag du tror att du har glömt det och då drar jag upp huvudet hur din jävla hink och påminner dig om gårdagens äventyr, och med denna djungel av påminnelser om vem som egentligen visste vad stoppade mitt samvete ned sitt huvud i en hink och surade.

Jag fann mig vara ett rov för känslor. Hur skulle jag tackla detta? Vad skulle jag göra? Skulle jag köra den gamla kända Eddie Murphy devisen, att vid anklagelser köra “nope babe, it wasn´t me” eller skulle jag falla ned på knä och be om förlåtelse? Jag började bita på naglarna men insåg efter en stund att det inte var särskilt kreativt. Jag började vanka fram och tillbaka i lägenheten med nedböjt huvud. Vid det trettioåttionde varvet råkade jag få syn på spegelbilden av mig själv, när jag råkade passera hallen. Hela hallväggen bestod av speglar. Vi snackar åttiotal. Jag stannade upp och synade mig noggrant i spegeln.

Jag gillade inte vad jag såg. Det som stod framför mig var en harkrank, en feg jävel, en ryggradslös amöba. Va fan ! Det var väl bara att ringa upp henne och dumpa henne. Det var ju det jag hade bestämt mig för. Jag spratt till som om någon hade stuckit mig i röven med en vass syl och gick bestämt fram till telefonen och ringde upp Hannah. Vi beslöt att hon skulle komma hem till mig eftersom hon ville prata med mig. Jag hade inget val än att göra ett par nya varv medan jag väntade på hennes ankomst. Sent omsider kom hon hem till mig.

Det kändes lite avigt och jag gav henne endast en vänskaplig kram. Jag frågade henne om jag fick bjuda på någonting men hon tackade nej och verkade inte själv veta hur hon skulle approcha livet i allmänhet och kvällens tala ut session i synnerhet. Vi satte oss i soffan. Hade jag haft en kniv nära till hands hade jag kunna skära till mig en bit tung stämmning.

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…