Bitter…Jag? Ähhh!!! del 75

…forts KAPITEL 28 eller Den Lesbiska erfarenheten

Summa: Jag hade precis gjort min flickvän lesbisk, fått sparken från jobbet och blivt uppsagd från den sura andrahandsettan på söder. Rätt mycket sög. Fast inte exet.

Lite gatlopp fick jag springa mellan kommentarerna som mina så kallade vänner fällde, när det blev allmänt känt att jag hade lyckats skrämma iväg en puma till den andra sidan. Jag hade gjort en köttätare vegetarisk. Och när jag ändå var i farten med kutande menar jag, beslöt jag mig för att rasa ned på arbetsförmedlingen och anmäla mig som sökande arbete och varandes arbetslös. Det är inte alla som vet hur det är att möta dessa assistenter som oftast lever kvar i det förflutna. Jag syftar då på det glada sjuttiotalet då det faktiskt fanns jobb och framtidstro. Frottésockor. Palestinaschalar. Velour mjukisbyxor med de obligatoriska hålen vid knäna.

Man måste mota dem tidigt i konversationen. Aldrig ge dem chans att leda samtalet. Det är alltså av största vikt att de inte får ett övertag för annars finner man sig dagen efter sittandes på ett pendeltåg klockan fem på morgonen på väg till Kungsängen för ett deltidsarbete på en farm där kycklingar skall plockas. Eller till Lumafabriken (vi som lyser upp tillvaron) för att packa energisnåla glödlampor, fast man är en dyslektisk grafiker. Så jag babblade om saltets förmåga att binda vätska, väderkvarnar och vindkraftverk, Earth Wind & Fire´s grymma synkoper, datorer och musik i samverkan, fjärrkontrollens betydelse för människans förslappning och det moderna samhällets eskalerande sjukvårdskostnader, varför det inte finns neonrosa tomater, Lokets fördumning av det svenska folket, regeringens ekonomiska politik mm…

Allt detta för att slippa hamna i söka jobb-kurs-programmet. Det var en kurs som de arbetslösa fick gå för att de skulle bli bättre på att söka jobb. Ungefär som om det skulle vara orsaken till att folk inte har något arbete. Man skulle lära sig skriva en CV, ringa på jobb och leka lite med datorer. Ungdomsgård för vuxna. Samhall light. Mental bakgård. The leftovers samlingsplats. Den där typen av människor som man inte berättar för att hela huset brinner och att alla måste ut. Precis när jag tyckte att jag hade pratat om allting som man skulle prata om och gjorde mig redo att lämna byggnaden och gratta mig själv för att jag än en gång hade kommit undan kläcker assistenten ur sig:

– Men Luther, jag har en grej här som jag tror skulle passa dig. En söka jobbkurs. Hurra!, sa hon och såg ut som om hon hade vunnit en miljon kronor.
– Eh… gurglade jag matt.

Alldeles torr i munnen också efter denna supermonolog jag hållit i cirka fyrtio minuter. Ingenting att dricka hade jag heller. Förutom svettdropparna som rann ned för min panna. Omärkligt sträckte jag ut tungan och hinkade i mig ett par droppar. Nöden har ingen lag och allt det där.

– Luther, jag tror att det skulle göra dig gott. Du ser så deprimerad ut. Alldeles glåmig i hyn. Du påminner mig om någon… mm… Bryan någonting… Ferry! Naee… Bryan… jag har det på tungan… öh… Adams! Nu vet jag… du påminner mig om Bryan Adams, finnig och så vidare.
– Va!? Får en arbetsförmedlare säga sådär, sade jag paff.
– Får och får… jag tror på ärlighet. Det kan du väl inte förneka att han har akne. Hursomhelst den här kursen jag har i tankarna gör att du blir positiv, klär dig riktigt och återfår glimten i ögat. Kort sagt den kommer att ge dig rätt attityd och skaffa dig ett arbete.

Här någonstans slutade jag att lyssna. Jag lutade mig tillbaka i stolen och anlade en min som jag har övat på hemma framför mina speglar i hallen och som jag har haft stor nytta utav vid samtal med tröga fruntimmer i mina dagar. Lätt blaséartad. Sedan stängde jag av hjärnan. Ungefär som en SL-kontrollant.

Mina tankar började vandra. Om människan inte hade bekantat sig med elden och blivit lite halvpolare med det, så hade faktiskt brandmännen varit överflödiga. Vi hade i och för sig varit frusna. Onekligen. Fast i och för sig hade nog människorna inte kommit till Sverige. Och hade vi inte kommit till Sverige, så hade vi inte kunnat uppfinna arbetsförmedlingen. För hemma i Afrika hade det förmodligen alla haft jobb om inte annat som lejon…öh…jägare. Och ett spjut kan varje sann afrikan hantera. Fråga ett lejon, vilket som helst, tam eller vild, hane eller hona, gamling eller yngling, och de lär hålla med. De, lejonen alltså, skulle säga och det med ganska mycket fog,

– Vad som helst kan man säga om Luther. Han e snål. Han e töntig. Lesbiskkatalysator. En sugande ordinär sångare i ett ordinärt osvängande band och kopierar förmodligen texterna av Kicki Danielsson. Men när det kommer till avdelningen spjut vaknar afrikanen i honom och då bör man ta sin lejonman och fråga närmaste gasell om den snabbaste vägen till Kamerun, för att där sadla om och utbilda sig till säg… brandman. Och därmed sluts en cirkel. En aning oval möjligtvis, men cirkulär. Jag skulle inte sitta här i Sverige på arbetsförmedlingen och lyssna på en galen kärring om jobbkurser hit och dit och i pari och minut. Om människan inte hade funnit elden. Fan!

– Då ses vi här igen då. Om en vecka Luther! Klockan nio på morgonen! avslutade hon och såg ut som om hon hade vunnit en miljon till.

Jag antar att jag såg ut som om hon vunnit denna miljon av mig.

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…