Bitter…Jag? Ähhh!!! del 76

KAPITEL 29 eller Dag 15 på Lastkajen Iztvan har en teori

Tidigare på dagen hade jag ringt upp vännen Iztvan för att höra hur det var med ryggen hans. Han hade fått ett åldersbevis eller diskbråck alldeles nyligen och kan inte gå, sitta eller stå. Eller som han själv hade uttryckt det:

– Jag har inte kunnat runka på flera dagar och det är helläskigt eftersom det är det som definierar mig som en människa och jag känner att ingenting är normalt längre. Det är som att ta bort ränderna från en tiger. Eller som att ta bort torsdagarna från veckan. Eller få det bevisat att du har rytmen i blodet.
– Och jag har träffat en brud som verkar gilla mig, ett jobb som jag i och för sig ogillar men det betalar hyran och så har jag en känsla av att lägenheten jag bor i kommer att tillfalla mig inom kort.
– Va fan är det som händer?, sade Iztvan.
– Eller hur? Det verkar som om Gud din gamla polare har tappat lite sting på sistone och solen den gamla hederspaschan jobbar nio till fem för att lysa upp mitt liv, sade jag.
– Fast egentligen är jag inte särskilt orolig. Det måste fundamentalt hända dig någonting som gör att saker och ting kommer att korrigeras så att det blir du som befinner dig på livets skuggsida och jag på den välbekanta upplysta stigen. Om jag vore dig skulle jag vara enormt stressad likt den mest darrande hinden i flocken, sade Iztvan.

Hade han rätt? Förmodligen. Någonting var about to happen i mitt liv. Vad det skulle vara för någonting kunde jag inte veta men jag visste att det skulle ske med rasande takt den dagen eller minuten det satt igång. Så mycket visste jag. Jag började bita på naglarna och darra i största allmänhet. Varför inte liksom? Jag fann att det inte var mycket som kunde trösta mig. Visst hade jag så att jag klarar mig. Deg på fickan hade jag. I alla fall fram till nästa löning men det var också allt. Vad skulle ödet, den otäcka rackaren hitta på åt mig? Hur skulle tillvaron bevisa att jag endast existerade för dess höga nöjes skull? Att den högre plan som fanns egentligen bestod av att sura till mitt liv så mycket som möjligt.

Ungefär som jag föreställer mig att en tennisboll kan uppleva det. Den ställde sig i kön som började på “T” och hoppades att den skulle återfödas som någonting gulligt och fint typ; tamkatt, tigerunge, talgoxe eller tofslärka. Någonting som började på t typ tusenfoting funkade också även om det inte låg högt på gullighetslistan. I värsta fall något som innehöll bokstaven t, panter, hamster eller liknande.

Vad händer? Den vaknar upp och finner sig vara en tennisboll högt upp i luften på väg mot ett racket i cirka etthundraåttio blås.

– Aj det verkar som om det kommer att gör ont hinner den tänka.

Smack!

– Puh det var inte så farligt , säger den till sig självt när den på nytt öppnar upp ögonen och till sin fasa inser att den är på väg i motsatta riktningen mot ett annat racket i ungefär tvåhundratolv blås.

Smack!

– Hur länge skall detta på gå?

Smack!

– Aj!

Smack!

Ungefär som jag gjorde. Ställde mig i kön som började på ”L” och hoppades på Lycklige Luther alternativt Loveable Luther eller Lukurative Luther. Vad händer? Loosern Luther på Lastkajen! Ja jag tror ni kan visualisera er den bild som jag försöker förmedla.

I livets tennismatch finner jag mig själv inneha tennisbollens roll. Ödet är i ena stunden Stefan Edberg och i nästa stund Roscoe Tanner. Fint pendlandes. Ont som fan gör det! Och missar någon av dem slaget så far man med ett par hundra knyck rakt ned i backen eller i skrevet på en bollkalle. Hade det varit mina gamla vänner Linus mot Iztvan i en game, set match så hade jag inte klagat så mycket eftersom de inte har den teknik och muskelkraft som proffsen Edberg och Tanner visar prov på vid en stenhård duell på tenniscourten. Spaghetti armar liksom.

– En annan sak jag har funderat mycket på nu när jag har tid att ligga ned här och vara kontemplativ och i icke runkbart skick är, alla dessa livslögner vi har fått höra genom hela vår barndom, sade Iztvan.
– Vad menar du, sade jag.
– Jo, jag menar att du likaväl som jag har fått höra alla dessa ansträngda lögner. Till exempel ta det där när man ville ha godis och morsan sade ät en banan istället. “Men morsan, jag vill ha godis ju”, sade man förtvivlad. Inte fan frågade man efter en trist banan. “Frukt är godis “, sade morsan och mot det hade man inga argument utan man surade en stund och sedan klämde man i sig den halvbruna bananen, eller äpplet.
– Ja ta mig fan, sade jag, som slagen av en tanke som jag aldrig har tänkt på, jag fortsatte, en annan sak man fått höra är att det inte spelar någon roll vem som började bråka.
– Klart att det spelar roll. Om David klappar till mig från tomma luften spelar det en jävla roll vem som började, eller hur.
– Så klart så att det nästan är kristalliskt.
– Frukt är frukt och godis är godis och det spelar visst en jävla roll vem som börjar jiddra, sade Iztvan sammanfattningsvis.
– En annan sak som folk har missuppfattat är att det är tanken som räknas. Om jag får en soppslev i trettioårspresent som jag inte vill ha eftersom jag aldrig äter soppa, är det knappast till någon tröst att tänka tanken att det är tanken som räknas. Vad är det för en jävla polare som inte kan tänka sig tanken att jag inte vill ha den? Hur bra känner han mig? Varför skall han komma hem till mig och dricka bira, kaffe och sleva i sig schyssta tårtor om han endast erbjuder en jävla soppslev? Han kan doppa huvudet i en hink och äta sin jävla soppa själv. Hur svårt är det att ringa upp och fråga hur man ställer sig till en soppslev, sade jag.
– Öh… fick inte du en soppslev av mig senast, sade Iztvan.
– Jag snackar bara bildligt. Den soppslev jag fick av dig funkar skitbra och är snygg. Jag kunde lika gärna ha pratat om salladsbestick, sade jag.

Jag hade totalt glömt bort vad det var jag hade fått av Iztvan när jag fyllde år sist. Jag har för mig att det var en flaska whiskey jag fick av honom. Minnet är kort och ibland sätter det en i skiten.
– Hmm… Jag snackade med DJ Led häromdagen och han satte huvudet på spiken när han sade att en brud som ser ut som åtta svåra år inte har en chans, eftersom det är hennes bröst och utseende han går på. Vadå det inre som räknas. Fuck it! Han skiter frankt i om hon är moder Teresa inombords. Hon kan vara moder Theresa om hon vill men inte fan vill han för den sakens skull sätta på henne. Det är inte hennes inre han sätter på utan han vill stoppa in den i hennes inre, som han uttryckte det. Han är inte precis en Lumafabrik men han har sin ljusa stunder, då och då.
– Ja det finns en och en annan lögn man har gått på genom livet, sade jag.
– Precis och jag lovar att när jag blir helt frisk skall jag sätta på allting som rör sig, om inte annat som en hämnd. Jag skall kalla det för Iztvans hämnd turné. Förstår du hur mycket vi har missat för att vi har blivit blåsta? Fysatan, sade Iztvan och frustade hörbart genom luren.

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…