Bitter…Jag? Ähhh!!! del 81

…forts KAPITEL 32 eller Rakningen som löpte amok

Jag fann mig själv alltså sittandes aspackad och i det där konstiga stadiet man hamnar i efter cirka sexton bärs som gör att man är beredd att göra vad som helst för att få lite sex. Fan jag hade stuckit in handen i en kängrupung om så krävdes.

– Hallå? sade en röst sömndrucket på den andra sidan.
– Schena, det är jag. Shov du?
– Inte riktigt jag kom precisch hem, sade hon lite lulligt.
– Har du vatt ute och danschat?, frågade jag.
– Någonting like that. Jag drack lite vin och öl ockhså.

Detta var en inbjudan! Visa mig den brud som varit ute och dansat och fått i sig lite alkohol som tackar nej till sex om det serveras på ett fat med sallad till och jag skall visa er att gravitationen inte existerar och sålunda att Newton ljög. Jag visualiserade mig själv liggandes på ett fat helt naken med sallad och dressing till och frestade henne med mig själv, sägandes:

– Scha jag komma över med nyckeln till Stargaten?

Kodspråket för vill du knulla?

– Vill schtarshipen connecta till the motherschep?, hickade hon.

Kodspråk för ”ingen skulle vara gladare än jag om du vill hänga in din rock i garderoben”.

Sextiofyra kronor kostade taxifärden till söder. Det är det sista jag minns. Klockan femton dagen efter vaknade jag upp, fast vaknade är inte riktigt adekvat utan jag liksom gled in i verkligheten. Som min gamla barndomskompis Andy på skolgården då Isse spöade mig. Dimensionsresenerären. Tillvarosurfaren. Till skillnad från honom så kände jag mig inte riktigt välkommen och sålunda gled jag tillbaka in i dvalan. Det var varmare där. Gosigare, samt inte en så hård värld.

När klockan hest flämtade fem på eftermiddagen gjorde jag ett nytt försök och det funkade bättre. Jag kände att jag med lite ansträngning kunde lära mig att åter tycka om mig själv och livet denna dag. Jag hade ju haft sex. Ja. Visserligen mindes jag inte detta men på ett omedvetet plan visste lille Luther att han hade fått hänga in sig. Och denna metainformation hade på ett trancendalt sätt fortplantat sig till varenda cell i min kropp. Jag var nypippad och visste det fast jag inte visste det. Så in i helvete dualistiskt så att ett hälften av det hade varit nog.

Vetenskapsteoretikerna vrider och vänder sig i sina stolar och ryser av obehag över denna definition på kunskap och vetande men jag ger dem fingret och kan bara beklaga om de behöver vidare bevis på sina påsättningar. Jag vet på ett omedvetet sätt att jag vet att jag har pippat. Det medvetna sättet var att lille Luther var öm i huvudet, ungefär som om han hade fått skavsår. Vadå ungefär. Han hade skavisar. Mer behöver jag inte. Andy hade fel, sex är visst allt i livet!

Och om det inte är allt i livet så spelar det inte heller någon som helst roll, eftersom jag i alla fall har pippat. Ser ni hur man än vrider och vänder på detta resonemang så kommer man alltid till det faktum huruvida man har pippat eller inte pippat. Det handlar inte om attityd eller på vilket sätt man har bidragit till freden i världen eller liknande. Det handlar inte heller om hur man genom sina energier förbättrar tillvaron för de spetälska eller krumryggade. Vem fan bryr sig om dem, om man inte får närkontakt med första bästa hugg för sin ansträngning? Man kan rädda valar och man kan krama träd. Men inget av det spelar någon roll om man inte får sex för sina ansträngningar.

Visa mig en strandad val som behöver hjälp. För att jag skall agera vill jag se tillstymmelsen till en chans till att jag får klappa, smeka eller tafsa på ett hugg som är beredd att belöna mig. Om inte det finns någon sådan i närheten, kan valen klara sig själv eller ligga där kippandes efter luft eller vatten. Vem fan bryr sig? Det var ju inte så att jag knuffade upp den på stranden liksom. Fuck it! Rädda Willy? Nä du rädda dig själv. I don’t give a fuck!

Nåväl. Tillbaka till den röda tråden medan jag har den i närheten. Alla män vet hur en snubbe vaknar. Liraren sträcker på sig, han gäspar stort, kliar sig på bröstet och raspar sig i den nattgamla skäggstubben. Tjommen avslutar hela denna varje morgon återkommande process med att klia sig mellan benen. Det är något nedärvt sen grottmannens tid och någonting som alltid har funnits. Jag tror att det på en subatomär psykologisk nivå är en maskulin check av att allt är kvar där man lämnade det. Kontrollbehov.

Få se nu, när jag gick och lade mig hade jag två stycken pungkulor, ett ollon, en pungsäck och lite pubishår som dekoration… bäst att kolla att allting är kvar och att ingen har snott något när jag sov och saknas någonting blir det synd om den jäveln som tog det när jag hittar honom. Fan vad jag skall nita honom. Men denna morgon… eh… uh… jag menar ju eftermiddag, var inte allt som det skulle.

Någonting var fruktansvärt galet!

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…