Bitter…Jag? Ähhh!!! del 82

…forts KAPITEL 32 eller Rakningen som löpte amok

Ett brott hade begåtts!

Jag hade blivit rånad! Jag lyfte upp filten och tittade ner mellan mina ben för att bekräfta med mina ögon det handen redan hade kommit fram till. Där jag förr brukade ha en Amazonas djungel fanns blott en ynklig naken kvist. Vi talar om mänsklig kalhygge. Inte ett hårstrå så långt ögat nådde. Under ett par mikrosekunder funderade jag på om mitt hår hade emigrerat söderut så att säga, men efter en snabb manöver ned under mina pungkulor insåg jag att jag hade lika mycket hår melan mina ben som mellan pung och rövhål. Ingenting. Jag var lika slät som jag antar att en våt säl är. Och norrut upp mot brösten var det lika mycket hår som skinnhuvud har intellekt. Om möjligt ännu färre.

Samtidigt som insikten om min belägenhet sköljde över mig likt en tidsvattenvåg for alla mina illusioner om tjugoåtta centimeter all världens väg, eftersom allt hår som brukade förvränga perspektivet på ett mystiskt vis hade försvunnit.

Det är samma illusion som gör att åran ser böjd ut genom vattenytan. Som det såg ut nu, var jag inte ens på gränsen för att kvala in på EU:s lista över de manliga könsorganets genomsnittlliga medellängd. Plötsligt visste jag hur det kändes att vara medelsvensson! Jag tappade rytmen i blodet just like that. Funken försvann med ett ”fuck you man”. Och allt som behövdes var bara en insikt om att jag inte var så välutrustad som jag hade trott.

Jag slöt mina ögon och skakade på huvudet vilket visade sig inte vara en allt för briljant idé. För det första insåg jag att jag skakade totalt orytmiskt med allting. För det andra kom jag till insikt om att det gjorde något infernaliskt ont. För det tredje begrep jag att jag inte skulle få mer hår tillbaka bara för att jag skakade på huvudet. Jag nöjde mig med att bara stöna.

“Va i helvete har hänt?” for igenom min omtöcknade hjärna med stora brinnande bokstäver. Jag vred vis av erfarenhet försiktigt på huvudet och kollade på Erika. Hon sov djupt. Som en bebis. En ny lyftning på filten och jag såg att hon hade lika mycket hår mellan benen som jag hade. Som två bebisar. Vi hade båda blivit rånade! Som att sno godis från småbarn. Jag vet inte om jag finner liknelsen vara en av de bättre i litteraturhistorien.

– Erika, väste jag fram.
– Mmm…
– Vakna! Va fan… kom igen! Vakna! Jag eller jag menar vi har blivit rånade!
– Mmm…va…saru…jag sover ju…
– För fan, Erika! Vakna jag har inget hår ju!, väste jag stressad och lite irriterad över denna monumentala brist av intresse för ett av mänsklighetens största brott.
– …du har ju nästan inget hår ju…du e ju nästan tretti och halvflint…
– Jag menar inte där utan där! sade jag och pekade ned mellan mina ben vilket var totalt bortkastat eftersom hon fortfarande blundade.
– Jaså… kommer du inte ihåg?
– Kommer ihåg vadå?
– Vi lekte med Astrids rakapparat, mumlade hon sömndrucket.

Jag har aldrig förstått det utrycket. Vadå? Dricka sömn? Kan man då vara sömntörstig? Erika bodde inneboende hos en kärring som hette Astrid som var typ närmare hundra än trettio, fotvårdare och vrålkåt. Hon hade alltid olika män varenda gång jag var där. Hennes stående teori var att alla män är hundar och konstant otrogna. Vilket inte var så konstigt att hon antog om man betänker alla de missfoster hon raggade på som var gifta med typ vandrande lik och som glatt hoppade på henne, för att hon vek upp benen i fallet. Jag menar visa mig en man som vid sina sinnens fulla bruk tackar nej till gratis fitta utan några som helst krav på motprestationer i form av socialt umgänge, presenter eller krav på kramar efter sexakten, och jag skall visa er en intelligent programledare.

Hennes offer, ja just det offer, fann hon sent på nätterna precis innan stängningdags. Vars sinnen istället för att vara fulla vid bruk enbart var aspackade. Hundarna. På olika hotellbarer. Liksom hallå…? En konsekvens av hennes teorier fick mig att konstant förneka att jag någonsin hade varit eller kommer att vara otrogen. Officiellt alltså. Trots att jag var en man.

– Du ville raka mig och jag sa att det måste ju vara reflexivt som du har lärt mig från filosofin du läste. Att allting måste vara reflexivt annars så får det vara, och du tyckte det var logiskt och på den vägen är det.
– Men för fan! Varför stoppade du inte mig? Va fan jag ser ut som en tioårig pojke och känner mig som en plockad kyckling. Och inte fan blir det bättre av att det kliar så förbaskat heller, gnällde jag.
– Mmm… med dom kycklingvaderna en inte helt oväntad feeling, sade hon vände ryggen till och somnade på nytt in. Uppenbarligen törstig på mer sömn.

Jag gav henne ett par förnärmade ögonskast vilket var rätt så bortkastat på henne och klädde på mig och gick ut genom dörren. Jag for hem till min unkna lilla svindyra lya och kollade in mig själv i spegeln.

Nu sög livet ordentligt. Bakis, inga pengar som jag kan kalla mina egna, ingen flickvän, visserligen nytömd men jag kände mig smutsig, nästan utnyttjad. Hemligt förälskad eller det var inte så hemligt mera tragiskt förälskad i min gamla flickvän som tydligen träffar en av mina vänners närmaste polare, en karriär som var horisontell, en illusion fattigare och en grym klåda mellan benen…

Gaaaaahh!!!

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…