Bitter…Jag? Ähhh!!! del 84

KAPITEL 35 eller Kiropraktor fixar upp Luther

Mmm… ryggen fixad hos kiropraktorn idag. Den schysstate kille som jag någonsing har träffat på mycket länge. Vilken hedersknyffel. En klippa. Den mänskliga Gibraltarn liksom. Skulle kunna bli min bästa kompis i en vacker värld. Undrar om homovarningen skulle bli allt för hög om jag bjöd ut honom på en polarbira? Jag vill ju egentligen bara visa honom min tacksamhet medelst en soft bira på tu man hand på en tillbakalutad krog på söder någonstans. Det är inte vilken ryggfixning som helst han gjort, utan den kvalar nog utan några som helst problem in bland topp tio i världen om det nu finns någon sådan topplista. Fast han kanske nog skulle tro att bira utbjudningen var en dåligt maskerad anledning för lite kinky samma sex aktion.

Hmm… det räcker nog trots allt med de trehundrafemtio kalla harrysar jag hostade upp som betalning. Jag menar han lever nog under devisen att money talks och friendship walks.

Medan jag låg där på britsen och blev masserad flödade det upp en massa minnen från min spolierade karriär. Bland annat en sak som fortfarande fett stör mig. En dag ringde mitt skivbolag upp mig och sade att jag skulle vara med på Energy Star Weekend någonting… Kort sagt var det en programidé som Energy hade som gick ut på att de skulle bjuda in de hetaste artisterna i radiostudion för att de skulle sitta med som bisittare likt en halvtrött Glenn Hysén, fast med talang, och välja ut sina favoritlåtar och bara softa i största allmänhet i kanalen. Förutom mig själv var E-type, Antiloop, om inte jag minns helt fel även Cardigans och Eric Gadd, de tillfrågade. Även något pucko som sjöng om någon jävla blå fågel någonstans var med minns jag… men hans namn… vem fan bryr sig!

Klart man kände sig lite grand i smöret. Vafan vad hade du själv gjort?

En annan aspekt var att jag visste med mig själv att jag var gillad av folk på Energy, vilket visade sig i bland annat att min låt, var veckans PowerPlay samma vecka som de hade sin DJ Music Awards eller liknade på Berns i Stockholm, bara några veckor innan radioeventet skedde. Det sköna var att jag själv inte hade en susning om det när jag var där utan det kom fram folk som jag idag har klassiciffierat som rövslickare av rang, och grattade mig och dunkade mig på axlarna som om jag veckans guldgosse eller hade gett dem en avsugning. En del gav mig till och med tummen upp. Jag hade lust att ge dem fingret.

Jag fattade ingenting. Inte ens när dr Alban grattade mig med orden ”kompis grattis till veckans smashit!”, under kristallkronorna på Berns anrika salonger. Jag smög fram till en snubbe som jag ansåg då vara en vän eftersom vi hade känt varandra innan jag hade spelat in singlar och legat på radio, men nu i eftertankens kranka blekhet rangordnar bland top tio assholes i mitt liv, och frågade honom va fan det var fråga om.

– Vafan luther! du har blivit vald till veckans smash-hit!
– E de bra de?
– Så klart! det betyder att din låt är bland de femtitvå bästa detta år!
– Och…?
– Men va fan, om du betänker att det releases tvåtusen låtar i veckan…
– Åh fan!
– Eller hur?
– Fan det är ju skitfett, sade jag.
– Jag har alltid tyckt att du har varit grym.
– Så lät det inte när jag spelade upp Turn i din Van för ett år sedan, sade jag surt.

Det sura var inte att han hade dissat min låt för ett år sedan, eller att han var allmänt dryg sedan han hade blivit en lakej på ett pseudo-skivbolag. Utan det var det faktum att han var på lyset och fint mätt utan att ha betalat en endaste krona, medan jag å andra sidan hade fått betala mina egna öl och en snabb hamburgare på MacDonalds innan jag hade kommit till Berns. Han var också full på mina pengar och min talang. Sådant gör en förbannad. När man ser folk som inte kan skilja på huruvida det är en bilkrash eller ett amoll de hör. Speciellt när de använder sig av bolagets kreditkort för att bli fulla eller ta taxi hem framåt nattkröken när de har varit och representerat… vadå?

Sin jävla obetydelse i talangfulla sammanhang!

De är ta mig fan precis lika existensberättigade som kritiker i en tidning. Ställ dem på rad och pissa på dem, såsom de pissar på talangfulla kreatörer som skapar någonting av ingenting. Vad skapar de? En karriär på att förnedra och såga folk som i alla GÖR någonting. Sug min balle på tvären säger jag!

– Mja…då var det ju, började han och skulle försöka lirka sig ur denna situation när jag avbröt honom.
– Vadå mja… du sade att den sög, att jag inte kunde sjunga och att det inte var en hit, men nu när Dagge och Max proddar den och den spelas på radio… då är man plötsligt full av talang liksom.
– Men vi gör alla misstag.
– Ja ni gör ju det, sade jag avmätt och gick min väg.

Ytterligare en aspekt som retade mig var det att jag inte fick två biljetter till detta event, där jag var veckans smashit utan bara en. Det betydde att jag inte kunde ta med mig någon polare eller flickvän utan fick vara på Berns helt själv. Som tur var hade gitarristen i mitt band sagt att han skulle rasa förbi senare när de släppte in allmänheten för halva priset. Så jag hade inte någon jag kunde dela glädjen med utan fick ringa min syster på min mobilen och berätta detta. Och fira detta med att betala min bira själv.

Den biljett jag fick av mitt sugande skivbolag gjorde det inte heller möjligt för mig att befinna mig innanför avspärrningen som skilde packet från stjärnorna, utan jag fick beblanda mig med pöbeln ute i publikhavet, och receptionisten på skivbolaget satt med delar av mina artistkollegor innanför spärrarna och drack drinkar, käkade mat och solade sig i glansen som rätteligen var mitt.

Va fan var hon bra på? Svara i telefon! Big deal liksom. Vafan, det var ju jag som hade skrivit veckans smashit! Det var ju min röst som hördes mest i etern den veckan! Det var ju min talang som skivbolaghelvetet tjänade pengar på! Och vem ger de biljetter till? En talanglös jävla halvidiot vars främsta merit var att svara i telefon och skicka iväg fax och hennes jävla pojkvän. Och vad hade han gjort för att förtjäna det? Slickat upp henne i en halvtaskig brygga måhända men hur mycket talang krävs det för det? Hit med hugget, ut med tunga och sedan är det bara att köra på… hur svårt kan det vara?

Jag? Jag fick en biljett! En biljett som inte ens gav mig rätten att sitta bland stjärnorna! Som om inte saken sög hårdare än den behövde, spelades min låt senare på kvällen då det var allmän dans över hela lokalen och jag ser dem dansa till den som om det var de som hade skrivit låten. Jag hade lust att går fram till dem och säga åt dem att inte besudla min låt med att sjunga med i min text.

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…