Bitter…Jag? Ähhh!!! del 89

KAPITEL 38 eller Vad skall det bli av mig?

– Chefen, jag tänkte lägga ned detta.
– Ok! Men gör färdigt det du håller på med så kan du gå lite tidigare idag.
– Du missförstår mig min vän. Jag menar att jag säger upp mig. I had enough för att citera Freddie Mercury, du vet sångaren i Queen. Jag är ämnad för större saker än att jiddra med småskurna skitiga håriga små krögare som inte vill betala en cent för att få underhållning till sina krogar.
– Du kan inte lägga av nu. Vi är precis på gränsen till att få företaget flytande och jag vill ha dig kvar här i familjen.

Detta är början på någonting stort, sade bossen och tittade för första gången sedan jag börjat här upp från sin datorskärm. Det visade sig att han hade bruna ögon. Där ser man. Lite hedrande eftersom det inte var mycket som fick honom distraherad från hans Mac. Samt att jag hade lite nytt skvaller till lunchen, typ att han verkade skela lite när han kollade lite vänster.

– Mmm… fast det känns som om jag slösar med mitt liv här. Jag är ingen säljare och framför allt får jag inte in en spänn här. Du vet lika väl som jag att jag bara har lallat runt den sista tiden. Jag sitter bara och tittar upp i taket och buggar med datorn. Om jag jämför mig med Henrik så har jag ingen chans. Han har tålamod nog att försöka övertyga vilken krögare som helst att det han har att erbjuda är det krögaren egentligen vill ha. Jag orkar inte försöka övertyga imbecilla korkade gnidiga krögare att jag vet vad de vill ha och varför de skall ha det jag har att erbjuda… det är för mycket trams helt enkelt. Till det kommer det faktumet att jag inte drar in pengar till företaget vilket betyder att den plats jag upptar bättre kan utnyttjas av någon som brinner mer för detta än vad jag gör. Jag glöder inte ens för detta yrke. Jag är som en hora som inte gillar prostitutionens natur.
– Kan jag inte övertyga dig att stanna kvar?
– Nope!
– Vad skall du göra nu ?
– Jag skall koncentrera mig på att skriva låtar och jobba med webprogrammering för min polare DJ Led har ett gäng hemsidejobb jag kan få.
– Men kan du inte sitta här och göra jobbet, fan jag gillar dig och tycker att du är en så jävla cool kille.
– Vad är haken?
– Jag styr upp det du behöver i maskinväg och skanners och allt du behöver. Du kan till och med få sitta här inne på mitt kontor och göra dina prylar mot att du fixar uppdatering av vår hemsida och hjälper till med inskanning och uppdatering av databasregistret.
– Hur mycket får jag i lön för detta?
– Lön… nja… min tanke var den att du här får gratis Internet och behöver inte sitta hemma och surfa så den kostnaden minskar ju och kommer det in något hemsidejobb så får du göra det mot hälften av vinsten.
– Så ingen grundlön för att jag sitter här och daterar upp registers alltså?
– Du måste se till fördelarna här. Gratis Internet!
– Jag måste fortfarande ha en uppkoppling till nätet hemma.
– Arbetspolarna!
– Känns som om det kvittar!
– Ny Macintosh!
– Jag kommer bara att göra hemsidor i PC… och för övrigt börjar jag anse att Macintosh smygsuger.
– Du menar ingen deal alltså?
– Nej… jag måste ha in cash för att kunna betala min hyra och så länge jag sitter här och arbetar åt Syrebanjo så lägger jag in min tid. Min tid är det enda jag har att erbjuda och för den vill jag ha fett betalt. Annars kan jag lika gärna sitta hemma peta mig i röven och titta upp i taket. Skillnaden är då att jag kanske gillar rövpetningen för den kan jag välja att avbryta hur som helst… men jag tror inte att du skulle tycka att det var cool att jag ibland inte dök upp. Cashar du mig så har du mig sittandes varenda dag för den tid du betalar. Detta kallas anställning eller lön för mödan…
– Det är ditt sista bud?
– Jäpp!
– För till protokollet att jag gärna vill ha dig kvar och att det inte är några vibbar alls från min sida!
– Noterat, sade jag och tog på mig jackan och lämnade Syrebanjo.

Som vanligt missade jag bussen med fyra minuter och fick snällt stå i novemberblåsten och vänta på nästa buss i tugosex minuter. Sen lämnade jag Tyresö, för all om jag får välja framtid. Va fan skall jag dit och göra?

Jaha. Once again stod jag vid livets korsning och tänkte vilken väg skall jag nu ta. Den till vänster kanske leder framåt i min karriär men den kan lika gärna vara en återvändsgränd och då vet vi som min gode vän DJ Led skulle säga. Å andra sidan kanske vägen till höger är den som faktiskt tar mig framåt eller så kan den lika gärna leda bort till en annan återvändsgränd.
Jag stod alltså där med inga pengar på fickan, ingen flickvän som väntade där hemma med en god middag som tröst eller ens ett hem som jag kunde kalla mitt eget. Jag bodde i min gode vän Linus lägenhet mitt på söder och var inne på mitt nionde år som andrahandshyresgäst. En hyra på fyratusen fyrahundrafyra kronor stod inför dörren. Livet sög och det var inte en av dessa avsugningar som man skryter om inför polarna på fyllan utan det var mer subtilt. En nivå man inte var stolt över.

Någonstans långt bak i huvudet hörde jag Paul Stanley vråla refrängen till “Rock Bottom”. Först Skifs och nu Stanley, hur långt skall det gå? Jag kommer att sätta en pistol för pannan om jag hör något av Orup eller Strömstedt. Jag hade verkligen nått bottennivån. Kunde saker och ting annat än gå uppåt från och med nu?

Detta var ett par år och lite fler hårstrån på huvudet innan jag hamnade på postterminalen i Sätra och sorterade avgasrör för femtionio kronor i timmen. Den formen av existens fanns inte i mitt medvetande, varken som begrepp, teori eller ironi och sålunda kunde jag inte heller framställa den bilden av mig själv. Vad göra tänkte jag för mig själv?

Jag for hem till min unkna lilla svindyra lya och kollade igenom min ekonomi. Jag hade ett par hundra kvar i fickan att leva för. Det kändes inte så spännande utan jag ville göra något drastiskt och idiotiskt. Kanske ta mig en fylla?

Fint ofräsch fylla kom, fint ofräsch Luther föddes efter endast tre ynkliga mellanöl, fint ofräscha teorier kom och analyserades, fint ofräscha kärringar kom och smekte mig på benen, fint ofräsch vingling presterades av Luther på rollerblades vid ett på natten på hemväg.

Fy satan i gatan.

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…