Bitter…Jag? Ähhh!!! del 90

KAPITEL 39 eller Dag 20 på Lastkajen Den sociala strukturen

Hej, jag heter Luther och är trettiotre år och en glad social enstöring. Detta kallades jag av en före detta flickvän tidigare idag. Hon menade på att jag är en varelse som helst sitter i min ensamhet och softar fram tills det krävs något annat av mig. Jag för min del anser att jag mer tillhör kategorin social kamelont, som byter sinnestämmning allt efter humör och social struktur i min omedelbara närhet. Är det något fel med det eller?

Jag anser att man visst kan ha en olika former av hållningar gentemot sina bekanta och vänner utan att de för den sakens skull skall eller bör ta illa upp. Vad jag med detta menar är egentligen det enkla faktum att man visst kan omfatta en hållning gentemot sin omedelbara omgivning som inte skall missförstås. Jag kan ta ett banalt exempel. Under att par tillfällen i mitt liv har jag kommit på mig själv fint finnades i situationer som per definition jag inte bör gilla. Jag har suttit framför en dam av det täckta könet som har framställt ett eller annat problem för mig. I min enfald har jag trott att de frågeställningar som jag har fått presenterade för mig skall lösas eller så och med ett” jag har det” glatt kastat mig in i problemlösarbiten.

Ack så fel man kan ha… det damerna, eftersom de är fler än en till antalet och eftersom det har hänt mer en flera gånger, här äskar efter egentligen inte är en lösning på problemet utan det enda de önskar ett eller ett annat lyssnande öra till sitt förfogande. Detta har jag kommit på så här i eftertankens kranka nakenhet. Eller man kan även säga på senålderns höst. Om jag finge en krona för varje situation jag haft framför mig vore jag inte bara rik utan så rik så att det faktiskt fysiskt hade gjort ont. Ni vet vilken smärta jag menar, eller det kan ni inte egentligen veta om ni inte sitter på erat privata jetflyg till någon fin söderhavsö någonstans. Bill Gates tät.

Häromdagen tog jag en städ i lyan och tänkte va… fan, hur länge sedan är det sedan jag städade under soffan? Typ dammsög alltså? Sagt och gjort. Jag plockade fram den maskinella varianten av en polare på krogen och lyfte upp soffan. Döm om min förvåning när jag hittade en porrtidning som varit försvunnen i över ett år minst. Så pinsamt! Speciellt med tanke på att jag anklagde min föredetta rumskamrat för dess försvinnande. Jag rodnade men kvävde snabbt dessa omanliga känslor och tog tag i min manlighet. Slängde in dammsugaren och satte mig att runka istället. Mycket roligare. Fast i och för sig inte om man är en spermie.

Sen var det dags att ta tricken till jobbet. Nu har jag varit här i tjugo arbetsdagar. Det har inte blivit bättre. Avgasrören har inte minskat nämnvärt i antal. Mitt skägg har blivit mycket värre. Jag har börjat skaffa mig vänner här, gelikar om man så vill. Vi har varit ute en gång och druckit bira för vår skämtsamma lön. Jag hatar mitt liv. Jag trodde inte att man kunde hata sitt liv så mycket som jag just nu gör. Jag hatar det så mycket så att jag inte ens kan ta livet av mig, eftersom jag finner det vara ett värre straff för livet som fenomen att jag fortfarande lever än är död, eller är jag mer död en levande. Fan vet. Och vidare undrar jag vem som egentligen är den straffade här.

Inte nog med att jag inte har hår på huvudet, ett brutet skivkontrakt, ett förlorat åttiotal och krossad stortå. Jag kan inte knulla längre eftersom lille Luther inte har någon lust längre.

Å andra sidan vet jag ju inte vad tysta My vill…

Följ den rafflande fortsättningen imorgon