Bitter…Jag? Ähhh!!! del 92

KAPITEL 40 eller Hatet!

– Precis! Om jag skriver låtar och skickar in dem till er är det minsta jag begär att de som skall vara ansvariga för min karriär åtminstone lyssnar på låtarna.
– När skickade du in dem?
– Typ för tre månader sedan. Och jag väntar fortfarande på en reaktion från någon. I ljuset av detta undrar jag varför jag skulle ge er den ynnesten att låta er ha sex månaders option på mina alster när ingen lägger två strån i kors för att ens lyssna på det jag skickar in, sade jag triumfistiskt.

Kan man säga så?

– Jo men vi har ju ett avtal och det serru, grabben går inte att bryta hur som helst. Det skulle du ha tänkt på när du skrev under det. Vi försöker vara schyssta här men om du vill gå den hårda vägen ser vi till att binda upp dig så att du inte kan gå till något annat bolag under ett par års tid. Det skulle du ha tänkt på när du skrev under det, sade Hasse så där skivbolagsdrygt som bara de som tror att de är något fast de egentligen är de största lallarna kan göra.

Jag log ett skevt leende alla Sylvester Stallone och sade.

– Skrev på vadå?
– Förlagsavtalet mellan oss!
– Det enda avtal jag har skrivit på för er är ett artistavtal, och det är det jag vill säga upp med omedelbar verkan så att jag kan kontakta andra skivbolag. Att då ge er förlagsrättigheterna verkar vara som att gräva sin egen grav eller stoppa huvudet i en hink. Välj själv! Vilket annat bolag skulle vilja kontraktera en artist vars låtar ägs av ett konkurrerande skivbolag?, sade jag triumfartat.

Fanfarer i bakgrunden. Jag hörde en folkmassa jubla inom mig och lejonet Luther klappade händer med ett guturallt “Bra, killen. Jag e stolt över dig!” Eftersom det var så tidigt på morgonen och jag inte hade fått en java i systemet var lejonets röst en aning hest. Ouppsjungen om man så vill.

– Men vi skickade ett förlagsavtal till dig. Jag vet det eftersom det var jag som skickade det hem till dig, sade Hasse Kvist.
– Det stämmer men jag skickade tillbaka det till er omedelbart, eftersom det fanns vissa paragrafer i det som jag inte gillade och då sade Klas till mig att ni skulle kolla på det och skicka ett nytt avtal till mig och jag ljuger inte om jag säger att jag fortfarande väntar på det. Fast jag skulle ljuga om jag sade att jag skulle skriva under det idag.
– Varför har du inte sagt någonting om detta till mig, sade Hasse.
– Är du min A & R?
– Nä men…
– Då så! Jag fick klara förhållningsregler med vem jag skulle ha kontakt med och jag har fullgjort mina åtaganden. Jag kan inte rå för att logistiken inte fungerar på Solna Skivbolag, speciellt inte sedan min A & R bytt arbete men fortsätter vara min kontakt in till er. Det känns inte som om det är mitt problem i någon omfattning, liksom.
– Jo men du skulle ha gjort det ändå, sade Hasse.
– Varför skulle jag det? Det ligger liksom inte i mitt intresse att handha era affärer. Det är på något sätt ni som är skivbolaget och inte jag. Fast det verkar det vara olika uppfattningar om förstår jag nu. Framför allt borde det ligga i erat intresse att se till att alla viktiga avtal är skrivna och klara innan ni skickar in artisterna till studion.
– Är detta sant, sade Hasse till Klas.
– Hum… jag minns inte så noga.
– Inte så jävla konstigt kanske, eftersom du slutade på skivbolaget för snart ett och ett halvt år sedan, sade jag bittert.
– Öh… Det var ju så länge sedan men, jag har för mig att jag skickade ett nytt avtal till dig Luther.
– Om det är sant så har ni ett avtal hos er som jag inte kan bryta, men tro mig när jag säger att ni aldrig kommer att hitta det. Det eftersom jag aldrig fick ett sådant från er. Framför allt vet jag att jag aldrig skrev på ett sådant och skickade det till er. Men om ni inte tror mig kan ni gärna kolla upp det. Jag har väntat ett par år på att ni skall kamma till er, så jag kan vänta ett par veckort till för att ni skall få se att jag sitter inne med fakta som ni inte har koll på. Detta förvånar inte mig det minsta.
– Ja ja, sade Hasse Kvist nu vänd emot mig, du förstår väl att du måste skriva på förlagsavtalet innan vi kan släppa dig fri.
– Varför det, sade jag totalt förlorad bland den massiva närvaron av fundamental frånvaro av logik i hans resonemang.

Varför skulle jag skriva på ett bindande avtal med någon jag inte ville se mer i mitt liv? Jag förstod ingenting. Var det i mitt huvud eller i hans huvud det stod still?

– Men det måste du väl ändå förstå!? Vi har ju lagt ned drygt en halv miljon kalla i produktionskostnad bara för inspelningen av albumet. Det är väl klart att vi måste ha rättigheterna. Det är ju solklart!
– Självklart, höll Klas med.
– Hmm… skulle liksom inte tro det, sade jag kallt.

Jag tänkte ge dem en liten stund att fundera lite över situationen så att de på egen hand skulle komma till insikt att jag inte på något sätt var skyldig till någonting.

– Jag förstår dig faktiskt, sade Hasse Kvist. Du behöver inte skriva på ett jota. Det är vi som har fuckat upp oss själva. Man får helt enkelt gratulera dig. Låt mig också till protokollet tillägga att vi på Solna Skivbolag är helt vibblösa emot dig och önskar dig lycka till i framtiden. Jag skall följa din framtida bana med intresse. Det är inte många artister som äger sina låtar i den utsträckning som du gör.
– En helt medveten strategi från min sida, sade jag.
– Som sagt lycka till, är det någonting vi kan göra ytterligare innan vi skiljs, sade Hasse Kvist.

Jag var jävligt sugen på ett be om en kopp kaffe, men det kändes lite som att gratta Ben Jonson trots att man visste att allt inte stod riktigt rätt till.

– Visst, det vore guld om ni kunde buda över master tejperna och ett par hundra ex av albumet till mig så fort som möjligt.
– Se det som gjort. Jag vet inte hur många ex vi har kvar av albumet eftersom det är makulerat, men jag skall göra det bästa jag kan, sade Hasse Kvist.

Makulerat! De hade åkt till ett möte med mig med den vetskapen att mitt album hade blivit makulerat. Jävla horor! Och så ville de att jag skulle skriva nya låtar. Varför?

– Tack, sade jag, med ett leende så falskt så att det nästan blev äkta.
– Lycka till då, sade Hasse Kvist och la fram näven.
– Coolt, sade jag och tog i hand.

Följ den rafflande fortsättningen imorgon…