Bitter…Jag? Ähhh!!! del 98

…forts KAPITEL 41 eller minnesgatan

Det är som om himlen börjar gråta över den osannolika fantastiska oturen som en av medlemmarna i det Lutheranska hushållet drabbas utav. Frågar ni Lill–Luther så anser han att det är två medlemmar i hushållet som drabbas. Han svårast eftersom jag inte ser någon form av tröst med casual sex med vem som helst, som han i sin något enfaldiga men kåta värld skulle uppskatta om inte annat som en schysst gest från min sida. Istället för det vanliga runkandet. För honom spelar det inte någon roll vem han får sätta på bara han får kasta sig huvudstupa rakt in i ett gryte. Hon kan vara ful, stor, grotesk, nazist, spetälsk, transylvan bara hon bjuder till. Hon skulle till och med kunna vara transvestit, så länge det erbjuds ett tillhål som består av ett hål.

Öhh…

Som vännen Izzy brukar göra, gå ut och pippa alla brudar som en hämnd för att hans ex hade dumpat honom för typ sju år sedan. Han ser inga problem med casual sex. Lill-Luther tycker att jag har mycket att lära från Izzy och det tycker givetvis även Izzy. Bara blunda och häng in den. Bit ihop, man kommer över konvulsionerna och krampanfallen.

Jag sätter på min minidisk och hoppar fram till en låt med Antiloop. Samma grupp som ligger på mitt föredetta skämtande skivbolag. Jag får så sköna Cerronne vibbar av den här låten. Massa sköna flashbacks till typ nittonhundraåttiotvå då jag jobbade på Postgirot över sommaren och var kär i en tjej som hette Lena som hade ett par fantastiska vader. Det var vader jag gick igång på vid den här tiden i mitt liv, inte så konstigt egentligen eftersom jag inte hade blivit ordentligt presenterad till hugg. Eller bröst. Men efter att det hade skett kom jag till den insikten att visst, vader är coola och allt det där, men fan jag tror nog i alla fall att bröst och hugg smäller snäppet högre. Och sedan dess har jag gjort allt för att få så mycket kontakt med dessa som möjligt.

Närkontakt. Ju närmare kontakt desto bättre.

Hur som helst så, jobbade min mor i Norrtälje på någon skola som utbildade musiker och min syster var på kollo. Jag var ensam i staden och hade min morbror Tore som bodde hos oss, som en övervakare. Jag minns att jag hade en freestyle en Luxor någonting som jag jämt lyssnade på. Det jag frös på var Cerronne och Bob Marley. Jag var verkligen knäckt över denna brud, alltså hon med vaderna. Idag sitter väl hon med tre barn, hus och en make någonstans. Om man slängde henne på mig så skulle jag inte känna igen henne även om jag fick en miljon kalla på ett bräde.

Det får mig att minnas en händelse som jag och Cee ( en av dessa som föll offer för den Lutheranska charmen innan jag tappade bort den bland avgasrören), Stu och Misse var med om på restaurang Angelinas back in the day. Vi satt och chillade och käkade en bit. Typ dubbeldate. Vid bordet bredvid oss satt det ett gäng tjejer och en av dem satt och stirrade på mig. Snygg som jag tyckte att jag var tänkte jag att hon är pladask i mig och att det var kört för hennes del eftersom jag hade Cee med mig.

– Ursäkta, heter inte du Luther, säger hon plötsligt och fixerar mig med en genomträngande blick.
– Öh…jo, svarar jag något perplext.
– Känner du inte igen mig ?
– Borde jag det? svarar jag med en motfråga.

Listigt. Imaginärt klappade jag mig självt på axeln för denna fenomenala handling i tankehastighet. Jag tog en klunk av rödvinet och gav Cee en förstulen blick. Hon såg inte särskilt road ut.

– Det är jag Natalie, sade hon.

Hybris varningen på henne var hög vågar jag påstå. Jag vet inte hur många gånger folk har kommit fram till mig på stan och sagt frasen, det är jag…bla bla bla, som om jag springer omkring med en mental databas på kreti och pleti. Jag lider av dåligt ansiktsminne och det kan jag erkänna utan att skämmas, ungefär som en del har svårt att läsa en flytande text. Det är liksom inget fel på individen, men om man ger personen som säger frasen, ett ansiktuttryck som bör tolkas såsom, vem fan är du, blir man bemött som om man hade en hjärna inte större än en medelmåttig amöbas. En amöba som fick gå om andra klass.

Nåväl. Jag fattade ingenting. Vem fan var detta och hur skall jag förklara detta för Cee? Jag såg en ensam natt i soffan framför mig och investeringen jag gjort i hennes öl fara all världens kos. För att inte tala om det meningslösa besväret att byta lakan. Det skulle inte bli någon sex ikväll. Luther fick sova ensam på grund av denna främmande kvinnas ogenomtänkta utsago.

– Natalie vem?, sade jag i ett försök att rädda vad som kunde räddas av vad kvällen kunde erbjuda i sitt sköte.

Om det inte vart riktig sex kanske man kunde få hångla lite och klämma lite som kompensation. Fast jag skulle inte satsa mina sista pengar på det dock.

– Mirre!

Satan i gatan! Mirre!

Plötsligt insåg jag vem hon var. Detta var den tjej som i princip hade sabbat hela min tillvaro på högstadiet. Detta var samma tjej som jag hade skrivit en låt till. Big Mistake hette den. Detta var den tjej som fick mitt hjärta att fladdra och min mage att banka, eller menar jag tvärtom? Detta var den tjej som jag en natt heligt hade lovat att jag aldrig skulle glömma. Detta var den tjej som fram till Fiskmåsen, en annan crash i c-moll, var mitt livs största kärlek. Detta var den tjej som gav mig ett smycke som var format som ett hjärta, som idag befinner sig i en kartong på vinden någonstans. Så mycket för det löftet jag gav henne att jag skulle bära det runt min hals fram tills jag dog. Detta var samma tjej som jag en natt hade suttit och förklarat min kärlek till mitt i natten i Kungsträdgården, under en fylleblackout. Detta var helt enkelt Mirre som jag inte sett sen jag gick ut högstadiet. Hon såg ut som någon jag aldrig förr hade sett.

Detta var den tjej som tio år senare fullkomligt slog undan benen på mina möjligheter att få lite skön sex med min flickvän, och det enbart genom att säga sitt namn.

Fan, Andy hade rätt, så jävla snygg var hon inte!

Följ den rafflande UPPLÖSNINGEN i nästa vecka…