Maskinerna är våra vänner

Tror ni att jag fick en chock när jag kom hem och skulle ringa upp en polare, så tror ni fan i mig rätt. En förbaskat obehaglig chock! De flesta vet ju hur man gör när man skall ringa någon. Det viktigaste är att ha tillgång till en telefon. Sedan är det inte dumt att ha ett telefonnummer till hands. Det är även inte helt fel att ha en polare som man kan ringa upp.

Få se om vi har fått till det rätt nu:
1. telefon
2. telefonnummer
3. vän

Det viktigaste när man ska genomföra en sådan här grej är att allting går bra. Att alla delar klaffar. Telefonnumret skall helst vara rätt . Den gamle vännen skall helst vara på det telefonnumret som man tidigare fått och fortfarande vara en gammal vän. Men vad gör man om telefonen inte vill vara med? Om den skiter i allt? En trött telefon. Om den inte bryr sig ett smack om att man faktiskt har lovat den gamle vännen att man ska ringa upp när man kommer hem. Eller för all del henne?

Vad gör man?

Med en nonchalant gäspning sträckte jag mig efter telefonen och tro mig när jag säger att jag vart kraftigt överraskad, när telefonen hoppade undan. Först så skrattade jag bara åt det, för jag trodde nämligen att mina sinnen spelade mig ett spratt. De har en tendens att försöka köra practikal på mig. Därav förklaring att jag ser flygande pizzor, jävligt sexiga grodor i stay-ups och en massa annat skit. Utan att käka svampar. Så jag gjorde ett nytt försök, smått skrockandes för mig själv

– Hehe…skrock…nice one…hehe…

Telefonen hoppade iväg. Inget tvivel om den saken. Den skuttade iväg som ett anaboladrivet lamm på grönbete.

– Nä men hör nu här. Hallå där! Vad är det här för ett dumt jävla påhitt? En hoppande telefon, sade jag högt för mig själv.

Jag kastade mig efter telefonen och den hoppade vigt åt sidan. Jag tog en ny sats och den hoppade skickligt åt undan. Och gav mig ett hånfullt leende. Jag vet inte om ni har erfarit en hånfullt leende telefon, men det är först och främst ingen rolig syn för att på andra plats visa sig vara jävligt irriterande. Det sänker dessutom ens självförtroende.

– Grr, sade jag dovt och la in ett skutt som skulle fått Stefan Holm att lämna in avskedsansökan.
– Fniss, fnissade telefonjävlen med ännu mer hån i sitt flin och fikade undan. Jag landade med ett smask på golvet. Flåsandes.

Vissa saker här i livet är man bra på . Vissa andra saker mindre bra på och efter en stunds hoppande hit och dit, insåg jag att detta var nog inte en så värst fet taktik. Jag var svettig och hörde hur mitt hjärta slog en aning oregelbundet, medan telefonen såg ut att ha krafter nog för att hoppa in i nästa århundrade.

– Eh förlåt att jag frågar, men varför håller du på såhär, flåsade jag fram.
– För att jag känner för det, sade telefonen iskallt och ointresserat. Den tittade ta mig fan åt ett annat håll. Som för att markera att den sket i allt.
– Men jag behöver ringa, sade jag och hoppades att telefonen skulle förstå mig.
– Jaha du, sade den korthugget.
– Så att skulle du som en sann gammal vän vilja låna mig luren ett tag, sade jag och langade in ett inställsamt leende.
– Glöm det, sade den buttert.

Jag märkte att diskussionen började glida mig ur händerna. Det här var inte den anda jag hade hoppats på. Det var dags för taktikbyte. Plan B. Inte för att jag hade en plan B eftersom jag aldrig trodde att jag skulle leva för att få uppleva detta. Men jag har alltid B planer i bakfickorna.

– Vackert väder. Eller hur, sa jag och bytte skickligt samtalsämne.
– Om man tycker att regn och moln är vackert!
– Det är bra för skörden i alla fall, sa jag och log ännu mer inställsamt.
– Sluta med det där grimaserandet. Det skrämmer slag på mina nummerknappar, avbröt telefonen mig en aning upphetsat.
– För all del. Jag log bara, men om det är obehagligt för dig så skall jag med glädje ta bort det.
– Bra!

Jag kände att samtalet tog en ny vändning, efter att jag hade slutat med mina ”the shining smiles”, och efter en stunds diskuterandes om den stigande aktiebörsen, vad säger vi om moderaterna som det nya arbetarpartiet, Anjas vm-guld, bjöd jag telefonen på en prilla och telefonen frågade om jag inte hade en droppe whiskey undangömt någonstans, och det hade jag ju och innan vi visste ordet av så satt vi där glatt skålandes och snusandes och berättade lustiga historier för varandra.

Men säg den lycka som varar i all oändlighet. Knappt hade jag öppnat pavan med whiskeyn förrän den sista droppen var ett minne blott. Telefonen sade att “ja detta var ju trist”. Men jag hade situationen under kontroll och förslog att vi skulle pipa över till bolaget och tjacka ett par pavor till.

– Vicken bra ide, sade telefonen glatt.

Jag satte på mig skorna och jackan medan telefonen satte på sig luren. Lite på sniskan sådär. Verkade som om whiskeyn hade hittat till balanssinnet. Plötsligt hör jag teven fråga om inte han kunde få hänga med.

– Jovisscht, sade telefonen vilket resulterade i att den, stereon, den bärbara datorn och dvdn hakade på.

Eftersom vi var så många var vi tvungna att rycka en taxi och på hemvägen från bolaget undrade telefonen om vi inte kunde ta en avstickare till LM-Erikssonhuset och hälsa på några släktingar. Det var en vacker scen att se telefonens återförening med släktingarna och några bekanta växlar och varken jag, datorn, teven , stereon kunde hålla tillbaka våra tårar. Så rörda blev vi.

Därefter drog vi hem till mig och hade en fest som jag sent kommer att glömma även om jag inte minns så värst mycket. Vi hade kul och alla hade någonting att berätta. Teven blev lite väl dragen framåt småtimmarna och drog bara repriser och telefonen skulle prompt ringa upp några bekanta i Kanada men annars så måste jag säga att det hela gick mycket städat till. Förmodligen hade dammsugaren en hämmande effekt eftersom den bet ifrån när vi började kasta chips och ostbågar på varandra. Datorn blev lite otrevlig och kritiserade mig och mitt sätt att skriva, men jag kontrade med att hans ä:n var lite svårtryckta och otydliga, varpå han blev försonlig och berättade hans barndomshistoria när han var endast en litet mikrochips.

Kontentan utav det mesta är att jag aldrig ringde polaren men hade det mycket roligt med mina nyfunna vänner. Maskinerna är våra vänner som någon så smart har sagt. Ja utom polaren Kennys suicida jävla ekologiskt motiverade telefonsvarare.