Frankestefanstein…

elle reservdelsmänniskan Steffo

Ja ha. Då har man kommit dit i tiden. Då kroppens olika delar börjar gnälla och bitcha över att det är mycket nu. Jag har börjat powerwalka på gamla dagar. Främst för att bränna fett och inte som en del tror spara in deg från SL. Fett är något som jag på sistone har rätt gott om. Koncentrationen är vid den bortflyende midjan. Jag delar gärna med mig om någon vill ha.

Hur som helst jag går där fullkittad i reko dojjor, dynamisk jacka, ipoddad upp till öronen med örongodis i perfekt tempo och siktar på att gena genom stan på under timmen. Sätter fart och redan vi svängen (den första) från min port ut på en större gata börjar en kulled gnissla. Jag avfärdar det givettvis som opåkallt gnäll från en uppmärksamhetstörstande kroppsdel och traskar på. 300 meter längre fram börjar ryggen protestera och menar på att den bärbara datorn gärna kunde väga lite mindre än dess 2 kg och vad är grejjen med den överfulla matlådan? 400 meter till och vänster fot muttrar om nya inlägg.

Ögonen börjar flackande leta efter nästa busshållplats. Lungorna tycker att luften är antingen för kall eller fylld med för mycket avgaser. Näsan börjar rinna. Knät får för sig att börja halta i förebyggande syfte och när jag frågar:

– Vad fan är det som händer?

Vrålar kroppen åt mig:

– Ok att du vill gå men måste du dra in oss alla i detta? Vad är det för fel på stationsvagnen? Varmt säte, spinner som en katt, och framför allt transportarar oss alla smidigt fram till kontoret, där vi åker hiss allihop som en enad enitet och parkerar oss på den fint utskurna sköna arbetstolen?
– Men…
– Och vi kan också inmudiga näring i dess finaste form i Volvon!
– Näring?
– Ja kexchocklad!
– Kexchoklad? Är det fint?
– Ja ja måhända inte fint men ädelt.
– Ja men va fan jag blir ju fet kring midjan!
– Men ta det med midjan då för fan. Dra oss in i allt detta.
– Men jag vill komma i form!
– Du är i den finaste form som man kan komma i!
– Det tycker inte frugan.
– So? Åh! Kolla! Bussen kommer. Ta den!!!
– Glöm det!
– Haha…lycka till att stoppa oss…

Och med de orden ringandes i mina öron kände jag hur en mäktig kraft (lättja) sög tag i min kropp och svepte ömsom föste mig framåt mot busshållplatsen. Och tro mig att jag fick en del blickar när de övriga resenärerna såg mig komma bakåtlutad som om jag inte ville framåt men samtidigt såg hur något föste mig framåt. Lite quasimodo-aktigt. Det enda jag saknade var en puckelrygg och rullande ögon. Busschauffören frågade mig flera gånger om jag skulle in eller ut då jag stod och vaggade fram och tillbaka vid dörrarna, med halva kroppen inne i bussen.

Så gick det med den lågintensiva fettförbränningen…