Man kan kyssa sin käresta på huvudet utan att blinka. Man kan sitta och tvinna sin mustasch utan att darra på läppen och man kan sitta och rycka ut näshåret utan att tårna krullar sig…

men

i

samma

sekund

som

ett förrymt hårstrå får för sig att lägga sig mellan två tänder, då ser man sig om efter något verktyg för att begå instant harakiri. Om inte på sig själv så första bästa individ.

Du sitter och smaskar i dig årets lasagne som någon överskattad årets jävla kock har kokat ihop. smackar och låter. Ljudligt. Tårarna är inte långt bort för något så gudomligt har du aldrig ätit. himlen har tagit plats i gomen på dig. Du älskar hela världen. Även puckot i konsumkön igår som plötsligt kom på att han inte hade täckning på kontot och orsakde förutom kö, en ovälkommen stresskänsla i din varelse. Det där normala suset i ditt huvud har klätt sig i en maskeradkostym och utger sig för att vara milleniets stråkmelodi. Livet är kort sagt så bra som det någonsin kommer att bli. Och just när du lyckönskar dig för att vara lyckans guldgosse och ska ta dig en zip av det utsökta vinet á 200 kronor glaset, känner du …

ett
hår
strå
i
munnen.

Kräkkänsla, konvulsioner, världen svartnar, din kropp fyser till is och med en långsam rörelse drar du ut ett långt hårstrå. Själv är du korthårig ( vilket i och för sig inte spelar någon roll, eftersom det inte är längden på strået som är smolken i bägaren). Hur kan detta lilla hårstrå orsaka sådana reaktioner.

Hur kan lasagnen ändras från en glimt av gud till en tallrik aska? Av ett hårstrå? Finns det inte värre saker? Jag kan på rak arm räkna upp tio grejjer. Daggmask, tusenfoting, dragon, larv, christer björkman, bredbandsbolaget, lösgom, akut impotens vid skarpt läge, aftonbladet, meterologer.

Men nädå, inget av ovanstående kan så snabbt förändra ens filantropiska läge till en barskt rynkandes persons som innehar ett allomfattande hat mot allt mänskligt som ett ynkligt hårstrå.
Varför då?

Är vi för bortklemade? Hur gjorde farfarfarfars… Steffo the Neander – aka Grymt den förste? Rynkade han på näsan åt en bit mammut om det visade sig att den var lite hårig? En sak är jag bevis på. Han rynkade inte tillräckligt mycket för att hota min existens i alla fall…

Loading

6 Replies to “Hårfin skillnad”

  1. Det är absolut det värsta. Hår i munnen som man snabbt inser kommer från den mat man psis stoppat i sig.
    Om det är hemma och det bara kan vara mitt eget eller C’s hår så får jag inte jättepanik, men om det är ute så får jag seriösa kräklingar å lämnar maten.

  2. Just HÅR i maten är såå jäkla äckligt. Liksom en broskbit eller en sena eller något annat som vittnar om att det faktiskt är KÖTT man äter. YAK!

  3. Fy fan vad äckligt. Jepp, jag blir också alldeles spyfärdig av sådant, men försöker hålla god min när det är fruns hår…

  4. Haha, det är lite (eller väldigt mycket) Seinfeld över det, då han pratar om just det i en av sina monologer i ett avsnitt i serien. Men det är sant, och lika kul att läsa det som att höra det.

Comments are closed.